Purple Qequmi
Skapade svar
-
förstår läkarnas tanke om din indragna medicinering , ett beroende är ETT RENT HELVETE ! så tycker de ska hjälpa dej med sömnen på annat sätt , då piller inte är lösningen långsiktigt . detta låter nog hårt i mångas öron , men så länge du kan klippa medicinering utan några problem eller sug så är det ok med löpande medicinering för det du behöver , känner du däremot abstinens i avbrotten så ska du ta det på mycket stort allvar , uttalar mej i detta då jag har gått på starka smärtlindrande i över 11år nu , klippt allt med jämna mellanrum bara för att se hur man reagerar , och aldrig ännu känt nått beroende komma krypandes , har även bett läkare om helt olika läkemedel i mellan åt bara för att minimera risken att fastna för nått speciellt preparat , funkat klockrent !!!!! är mest trött på allt som heter piller i dag . .
“…bett läkare om helt olika preparat emellanåt…” Eeeh, det låter ju verkligen…SUNT!? NOT!!
förstår läkarnas tanke om din indragna medicinering , ett beroende är ETT RENT HELVETE ! så tycker de ska hjälpa dej med sömnen på annat sätt , då piller inte är lösningen långsiktigt . detta låter nog hårt i mångas öron , men så länge du kan klippa medicinering utan några problem eller sug så är det ok med löpande medicinering för det du behöver , känner du däremot abstinens i avbrotten så ska du ta det på mycket stort allvar , uttalar mej i detta då jag har gått på starka smärtlindrande i över 11år nu , klippt allt med jämna mellanrum bara för att se hur man reagerar , och aldrig ännu känt nått beroende komma krypandes , har även bett läkare om helt olika läkemedel i mellan åt bara för att minimera risken att fastna för nått speciellt preparat , funkat klockrent !!!!! är mest trött på allt som heter piller i dag . .
Men fy vilket okänsligt svar! Är du en sån där fanatisk AA- eller NA-anhängare? Blir irrirerad på när folk är så fulla av sig själv som du verkar!
Hej alla ni här, jag vet inte vad jag ska göra.. tankarna slutar aldrig snurra och kan inte sova. Det har blivit mycket värre sista två veckorna och jag pallar bara inte mer. Vill bara skriva av mig, få sätta dessa jävla tankar någon annanstans än i mitt huvud. Har ni någon input eller whatever så uppskattar jag det enormt.. Jag känner mig så ledsen, maktlös, otillräcklig och liten, hela hela jävla tiden. Jag och min pojkvän/sambo sedan 2016 har gjort slut efter att jag varit otrogen med två andra. 2016 och 2017 var bra, men sen har det bara blivit skit sedan vi flyttade till hans hemstad Stockholm. Jag känner mig också ledsen och nedstämd över att jag behövde avliva min häst 2017, och vet inte riktigt om jag har kommit över det ännu. Min första egna häst som jag köpte medan jag pluggade för vinstpengar från lyckad lägenhetförsäljning.. Jag känner skuld till mina föräldrar över att jag inte har lyckats, och att alla pengar jag fått av dom bara har kastats i sjön. Tex hästen köpte jag ju för vinstpengar som jag fick från lägenheten men som pappa och mamma hjälpte till att betala kontantinsats av. Men jag har ingen häst att visa upp för dom pengarna längre… Och dessutom hemlighetshöll jag hästköpet från dem då jag visste att de inte skulle tycka det var bra, så när de fick reda på att jag hade hästen var det en kort stund innan hästen skulle avlivas.. Jag har en kandidatexamen men känner att den bara är en lekstuga som gett mig en fet skuld till CSN. Jag är utbildad inom informationsarkitektur men alla jobb jag vill söka och söker tas av dessa jävla influensers som inte kan skriva ordentligt.. så jag går omkring och är irriterad över att företagen anställer mer utifrån följarantal än utbildningsnivå. Patetiskt. Innan jag och mitt ex blev tillsammans var jag med om en våldtäkt och jag tror det har påverkat vårt förhållande och min sexualitet då jag blev väldigt osäker och trott att jag var asexuell eftersom jag inte känt (eller vågat) känna mig upphetsad/fysiskt attraherad av honom. Min sambo har själv en stark sexlust och även om han aldrig gjort något mot min vilja så har jag gjort saker mot min vilja, för att han ska vara glad. Jag tror det delvis är därför jag var otrogen, för att något undermedvetet ville ta reda på om det faktiskt är fel på mig. Jag är sjukskriven just nu med en fotledsortos, då jag klev snett i juni-20, men inte kollade upp det förrän i december och då visade det sig vara en fraktur i foten. Detta har gjort att jag har fått ondare i knät i samma ben (som jag också fick en fraktur i 2017🙃). Pga smärta i knät kan jag inte sitta stilla i samma position mer än 5 min innan jag måste röra på mig. Jag har flyttat hem till mina föräldrars hus i en annan stad men har inte officiellt sagt upp mig från mitt arbete. Så just nu sitter jag bara hemma och kollar på serier, virkar och går korta promenader med min hund. Min mamma jobbar och bor i på annan ort och pappa jobbar från tidig morgon till sen kväll och är endast hemma för att sova i princip. På torsdag till söndag åker han till mamma. Så jag sitter ensam hemma typ hela tiden. Har ju min hund som ger mig tröst när han kommer och lägger sitt söta och tunga huvud i mitt knä, men jag känner mig otillräcklig till honom. Jag vet inte riktigt vilken nytta jag gör längre. Jag kan inte göra något dels pga min fot men dels för mitt ex inte vet om han vill behålla vår bostadsrätt eller om vi ska sälja den. Mina pengar sitter i bostaden och innan jag kan köpa något eget måste han bestämma sig. Jag har gett honom februari att fundera och känna in själv, när jag ändå sitter fast i en annan stad.. Men jag har inget tålamod och jag kan inte göra något åt det. Vi är inte ovänner och kan prata med varandra. Idag föreslog han att vi säljer och att vi köper något tillsammans i här hos mina päron, istället för i Stockholm. Han är redo att gå vidare men jag vet inte hur jag ska göra? Jag har så mycket saker inom mig och jag vet för en gångs skull inte hur jag ska ta mig ur det. Jag brukar tänka att ”allt löser sig tillslut”, verkligen till 100%, så privilegierad är jag. Men detta vet jag inte hur jag ska lösa. Min mamma ringer och påminner och pratar med mig väldigt mycket att jag måste finnas kvar här och orka, att jag har min hund att ta hand om och att han behöver mig. Men det är tungt, och jag vet inte vad jag ska göra. Känns bara som att jag är här utan att jag gör något. När jag är ute med hunden så får jag väldigt realistiska tankar/bilder i huvudet om hur jag kanske snubblar eller halkar på is och bryter något. Eller att jag blir sugen att klättra upp i ett träd med min jävla klumpfot med ortos och kanske samlar ner och skadar mig. Tänk om jag tuppar av, undrar hur länge det skulle dröja tills någon hittade mig.. och hur min hund skulle reagera. Alltså tankar om att jag skulle göra illa mig (av misstag i mitt huvud) och bli liggandes. Jag vet inte vad jag ska tycka och tänka om det. Känns bara olustigt men befriande om det skulle hända något.. ? Har blivit mycket värre sista tiden. Sist men inte minst, så är jag otroligt stressad och fruktansvärt irriterad över vår lägenhet vi har nu. Jag vill bara sälja skiten så jag kan börja om, klippa banden till Stockholm,, men han segar sig (han bor ju tryggt kvar där just nu) och har väl ingen brådska egentligen. Men det påverkar mig något brutalt och jag orkar bara inte längre.
Vad mycket tuffa och kämpiga saker du har att brottas med! ❤️ Önskar att jag kunde skriva något mer vettigt till dig, som du har nytta av..! 🙏❤️ Kanske jag kommer på något mer konkret senare…
Det jag slås av, är att jag tycker att din sambo/ditt ex verkar vara en egoist i den meningen att han, som du skriver, tryggt bor kvar, samt bara tänker på sig själv!
Hej! Jag är helt säker i min identitet som kvinna men har ett annat problem som jag undrar om jag är ensam om. Jag är helt ointresserad av sex. Jag fattar liksom inte grejen, skulle vara reproduktion men det har inte varit tillräckligt.
Jag tycker inte att det är konstigt! Det är ju konstigare att vilja ligga med var och varannan människa man ser, vilket det verkar som att 80-90% av befolkningen vill! Inte konstigt att jorden är överbefolkad! 😏
Jag har ofta sexfantasier om andra, mest kändisar, men även folk jag känt/känner. Men vill jag göra det med dem i verkligheten, nej!
Jag är inte oskuld, jag har barn. Älskar sex med någon jag älskar! Har försökt att vara “som alla andra” och knulla runt, men jag klarar det inte, det låser sig. Jag blir ÄCKLAD av att vara nära de allra flesta människor på det sättet.. tyvärr..
Kan det vara så att fler och fler “blir” asexuella just på grund av översexualiseringen i samhället?
God Tisdagskväll här på MiND Forumet. * Jag läst ditt svarsinlägg / skrivelse här. * Jag vill bara väl INGET annat… * (Är drabbad anhörig till en nära avliden släkting i dubbla cancersjukdomar m.m… Så tuffa förhållanden är det nu i dessa tider som ännu råder på moder jord…) * ABSOLUT, Du är vuxen, jag är också vuxen… * Om ”ALLT” är provat då får jag inte möjligheten att komma med konkreta tips / råd och sedan höra om detta redan är provat / testat av dig som patient 🤔? * Då kan jag upplysa / informera att jag har själv dragit på min HELVETESHISTORIA som själv är ett OFFER som gruppsexvåldtagen i flera års tid som liten pojke under lågstadiet, så jag kan faktiskt förstå dig FULLSTÄNDIGT att finna ”tillit” och ens överhuvudtaget ALLS våga ta upp sitt ”HELVETE” med en ny form av samtalskontakt / samtalspartner / samtalsterapeut är lättare sagt än gjort, Du är LÅNGT ifrån ensam att känna som Du gör… * Jag tänkte att MiNDs Moderatorer kunde bistå med övriga tankar, tips och råd i din tråd / inlägg / skrivelse här… * Åter till ditt inlägg / skrivelse / tråd; * Jag har god insyn inom psykiatrivård och övriga vårdapparaten också, det är sorligt att behöva säga att det skiljer sig VÄLDIGT mellan landstingen / regionerna i hela vårt avlånga land Sverige och OM man hamnar hos ”RÄTT” Läkare / Överläkare / Psykiatriker (etc) som ska bedöma och besluta i patientens fall… * Har själv sätt det mesta inom all form av vård både ris och ros… * Det finns nya lagar och paragrafer för patienten men dessa är LÅNGT ifrån en väg att gå tillmötes, samma är psykvården och övriga vårdapparaten det behövs VERKLIGEN införandet som jag har tagit upp på LEDNINGSNIVÅ och har med EXAKT din FRÅGA, vad har patienten att förvänta sig av psykiatrivården i stort??? Och från mitt egna personliga perspektiv så finns INGET enstaka svar eller nya verktyg för vårdapparaten behöver för att kunna ha ännu mer möjlighet att hjälpa patienten ifråga men ett är säkert att vårdapparaten inkl psykiatrivården MÅSTE / BÖR förändra sig / modernisera sig är inget tvivel om saken, är ett faktum… På återseende…
Jag beklagar din hemska historia, verkligen! Men jag har inte varit med om några sådana trauman. Tycker det är jobbigt att leva bara. Livet är fan smärtsamt och ett trauma i sig!
PS. När jag var igång och sprang en mil om dagen, i flera år, var jag inne i min djupaste depression! Jag fick jävligt snygg kropp, mådde bra fysiskt, njöt verkligen av varje steg… Andra beundrade mig. Men fy vad dåligt jag mådde psykiskt!! Träningen var kanske det som fick mig att överleva då, vad vet jag.. Men det tar inte bort det faktum att mitt psyke var söndertrasat!!!
God Söndags e.m. här på MiND Forumet. * Har nyligen läst ditt inlägg / skrivelse… * Här kommer lite matnyttiga länkadresser nedanför om detta eventuellt kan vara något för dig som ev. kanske är åt rätt riktning för din egna personliga situation; https://www.svd.se/traning-far-mig-att-orka-en-dag-till https://www.google.com/search?q=inte+v%C3%A5ga+ta+sig+ut+p%C3%A5+promenader&source=hp&oq=inte+v%C3%A5ga+ta+sig+ut+p%C3%A5+promenader&gs_l=mobile-heirloom-hp.12…7729.21114.0.21849.35.31.0.4.4.0.304.4537.6j20j4j1.31.0….0…1c.1j4.34.mobile-heirloom-hp..18.17.2342._rYXlNJjBbI * Om ovanstående / ovannämnda länkadress/er inte är något så får Du mer än gärna varmt välkommen att återkomma till mig som anonym medmänniska här på MiND Forum;et om Du vill samtala om dina egna personliga hälsobekymmer inom psykisk ohälsa som ångest hör till… * Ja, Du är LÅNGT ifrån ensam i detta specifika problem om att bli isolerad hemma oavsett lägenhet, villa osv, än att ta sig ut på en vacker solig promenad… 🌞🤗🌨🙏🌺💕🇸🇪 På återseende…
Träningshysterin är överdriven! Tror du att träning är det man tänker på, och orkar och vill och kan, när som trådstartaren ligger på soffan och har ångest??! Sånt där får bara vissa av oss att må 100 gånger sämre! Man får lida dels av sin ångest, dels av det dåliga samvetet och medias och världens “skyll dig själv för att du inte tränar”!
Har känt likadant..
En präst förklarade för mig att man kan känna sig som du skriver, och som jag kände förr, för att man inte känner sig likadan inuti.. Sol, kvittrande fåglar, vackra ängar med blommor… Och dessa förbannat glada och leende människor..! Om det inte känns så inuti en, kan du känna dig precis som du beskriver!
Vad tyst det blev helt plötsligt! Någon mer som vill dela med sig av erfarenheter kring olycklig kärlek, hur den än må te sig? Olycklit kär kan man vara även i den som älskar en! Allt är inte som det framställs i media och TV; allt är inte så himla svartvitt.. “Är hen intresserad så hör hen av sig….” osv osv. Nej, riktigt så enkelt är det inte alltid! Det är inte lätt att vara människa! 😏❤️🙏
Befinner mig just nu på nivå 2, by the way. Alltså jag har precis börjat få lite dagliga rutiner. Har befunnit mig högre.. De 3 resterande behoven finns dock STARKT med i min vardag hela tiden! Men jag tar ett steg i taget.. Måste känna mig trygg igen!
jag håller med dig. jag är själv i samma sits. den som säger att vi inte kämpat kan dra åt helvete. de skulle bara veta vilken skit man gått igenom.
Ja eller hur! HATAR folk som är så himla stora på sig och inte fattar vad det innebär att kämpa för livet som vissa av oss gör! Jävla fittor som inte vet något om livet, är vad de är! Hoppas att de snart får ett brutalt uppvaknande…🙃😏🤪
Tack för kramen, det behövs! Jag har pratat med chefen flera gånger, hen är stöttande vid samtal, men jag vet att de hårda anses viktigare än jag. Det händer inget, liksom. Blev sjukskriven via företagshälsovården, och den läkaren har varit i kontakt med chefen också. Nu ska jag kontakta facket imorgon och se om de kan stötta, viktigt dock att inte chefen får reda på det, för då åker jag ut kvickt (har hänt andra). Vet att jag behöver nytt jobb, men det känns helt omöjligt att ta tag i medan jag krälar på marken och knappt klarar av att leva ens. Det är inte så bra med arbetsmarknaden mitt i pandemin heller. Nä, allt känns hopplöst just nu.
Dina kollegor är onda, vidriga och hemska människor! Låt dem inte ta ifrån dig din livsglädje! ❤️
Hur har det gått för dig? Har du något annat vid sidan om jobbet, som du kan tänka på och vara glad för? Barn, syskonbarn, djur, hobby…. whatever?
Hatar mobbning! Det är MOBBNING du blir utsatt för, och det är olagligt! Det är ett brott! Och det är ALDRIG ditt eget fel att du blir mobbad!!