Hem > Forum > Depression > Den eviga kampen att hålla mig vid liv.

Den eviga kampen att hålla mig vid liv.

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10
  • Jag önskade att folk runt om mig kunde sluta fråga hur jag mår, jag vill inte fortsätta ljuga för dem. Men jag vet att om jag skulle säga sanningen så skulle det bara bli jobbigare, därav så säger jag sällan hela sanningen.

    Jag är 24 år gammal och har mått psykiskt dåligt 14 ish år och det blir inte bättre. Jag är diagnostiserad med; Asperger syndrom, ADD, Tourettes syndrom, Tvångstankar med tvångshandlingar, Blandade depression och ångesttillstånd, Självskadebeetende och Suicidala tankar. Jag har haft dagliga självmordstankar sedan jag var 10 år gammal och har varit nära till självmord flera gånger. Jag kan inte längre räkna på mina händer hur många gånger jag har varit till Psykiatriakuten samt jag funderar på att åka dit minst 1 gång i veckan. Jag vet att jag kommer ta mitt egna liv inom en snar framtid, jobbar på att få ett eget boende och det är då jag kommer ta mitt liv.

    Det är ingen idé att ni börjar prata om att jag har hela livet framför mig, att jag är ung etc etc. Det är just det som är problemet, jag vill inte ha ett liv framför mig, jag vill inte få ett jobb, skaffa bostad, betala räkningar, bli skuldsatt eller starta en familj. Jag bad inte om att sättas in i detta liv. Vissa personer är bara inte avsedda att vara i den här världen, det är bara för mycket för dem och jag är en av dem. Men då uppstår 2 dilemman:

    1.       Jag tänker på allt och alla före mig själv, vilket i denna situation betyder att jag tvekar på att ta mitt liv för jag vet vad det kommer ha för påverkan på familj och vänner. Men samtidigt så ser jag inte rättvisan i att jag ska tvingas fortsätta leva ett liv jag inte vill. Jag tycker att uttrycket: ”När människor dödar sig själva tror de att de tar slut på smärtan, men allt de gör är att förmedla den till dem de lämnar efter sig” inte är rättvis mot de som funderar på att avsluta sitt liv. För mig så skapar detta massiva skuldkänslor vilket leder till att jag tvingas fortsätta leva fast jag inte vill. Jag vill inte avsluta mitt liv och ha en skuldkänsla att jag kommer göra livet jobbigare för dem jag lämnar men är det då rättvist att jag känner mig tvingad att fortsätta leva och må dåligt?

    Detta citat tycker jag är så bra sagt och säger så mycket om hur samhället ser på självmord:
    ”Att döda sig själv är i alla fall en felaktig benämning. Vi dödar oss inte. Vi besegras helt enkelt av den långa, hårda kampen för att hålla oss vid liv. När någon dör efter en lång sjukdom är människor benägna att säga, med ett meddelande om godkännande, Han kämpade så hårt. Och de är benägna att tänka, om ett självmord, att ingen kamp var inblandad, att någon helt enkelt gav upp. Detta är helt fel.”

     

    2.       Detta är något av 2 dilemman i 1. Jag vet de effektivaste sätten att ta sitt liv på, där det inte kan gå ”fel”. Men jag vill ha en så fridfull död som möjligt, jag vill inte sprattla med benen medans jag hänger i ett rep, jag vill inte hoppa framför ett fordon för att ge den personen en egen form av lidande för att jag valde att avsluta mitt egna genom att bli påkörd av deras fordon. Jag vill kunna lägga mig i min egna säng, i mitt egna lugn och bara somna in och inte vakna igen. Jag vill inte lämna en stor ”röra” som någon måste städa upp.

    Då kommer vi till nästa del som jag tror många har funderat på, vad händer om jag skulle ångra mig? Kommer jag ångra mig och jag vill egentligen leva, kommer det bli jobbigare om jag skulle överleva mitt självmord och alla runt om mig får reda på att jag försökt ta mitt liv, kommer jag kunna göra ett nytt försök.

     

    Jag vet inte riktigt vad jag vill åstadkomma med denna text men jag tror att någonstans inom mig så vill jag veta om det finns fler än jag som tänker på detta tankesätt eller om jag är ensam om att tänka såhär.

    Överlevaren
    Krigaren
    Kämpen
    Den med otur

    Jo jag känner igen mig
    Jag väntar på att få lämna jordelivet
    Vid depression vill jag ta mitt liv då sjukdomen inte är troende som jag är.
    Så jag väntar på att få komma hem, för detta är vart jag är satt…men inte där jag hör hemma.
    Makes no sense I know.

    Jag är 39, kommer närmare mitt mål för varje stund och målet i mitt fall är de som gör denna kämpande resa värd ♡

    Tja, ja är 50 och har 3 barn,fast jobb,hus,vänner å ändå må jag säga att jag har samma grönninger som  du har,ä så helvetes sleten på nöt djupt sätt. Har inga diagnoser direkt men mistänkt GAD har jag för jag gör smågrejer stora å dä sliter. Alltihop är enevig kamp helt klart,har jämt vart så. Totaltskrot i ryggen sen 25 år tillbaka å dä ä helt klart en anledning till sletenheta då jagfått parera livetefter ryggen jämt. Ska bli gött å sleppe grönne….

    Jag kunde faktiskt inte tänka mig att någon skulle känna så precis som jag och ironin med det hela är att jag mår ju inte direkt bättre av det ändå

    Oh ja, jag vet hur du känner! På sistone har jag börjat tänka att livet inte är för alla.

    Jag är också disgnosticerad med Asperger och ADHD, och skillnaden mellan mig och andra med samma diagnoser är väl främst det att jag skiter totalt i andra på det sättet.. Visst säger andra att jag är så omtänksam och tänker mer på andra än mig själv.. Ok, men när det gäller mitt eget dåliga mående så skiter jag fullständigt i om det påverkar andra; där är jag totalt egoistisk!

    Hela mitt jävla liv har varit ett helvete! Vilket många haft svårt att förstå då de menar att jag har ett utseende som de flesta kvinnor skulle döda för, många människor blir intresserade av mig, jag har en fin personlighet (enligt andra), pengar på banken, människor som bryr sig, ett fint hem osv osv. Jag har ju inget att må dåligt över???

    Jo, jag mår jävligt dåligt över sånt jag inte har! Som jag ser att andra har!

    Det jag känner just nu att jag saknar allra mest, är att ha ett ”kall”, nånting jag brinner för… Jag har inte det och har aldrig haft det! DET skulle göra kampen lättare, DET skulle göra livet meningsfullt! Kan det vara samma för dig, att du saknar något att ”leva för”? Något som tar dig upp ur sängen på morgonen? Som får dig att glömma bort tid och rum? Jag förstår såklart att livet kan vara ett helvete för vissa trots det. Men åh vilken skillnad det skulle göra!! 😩😩

    Det gör oerhört ont att läsa det du skriver och framförallt att du inte har fått den vård du förtjänar! Att må som du gör är fruktansvärt och du är otroligt stark som varje dag lyckas kämpa mot det stora mörkret och hålla dig vid liv! Du är så oerhört stark som trots din rad av diagnoser som redan ger dig otroliga svårigheter i det samhälle vi lever i idag fortsätter att finnas här! Du är så otroligt stark oCh duktig! Du förtjänar så mycket mer och jag ber dig snälla orka kämpa lite längre! Du behövs! Du är en fantastisk person som gör allt för att överleva du är en kämpe! Ditt självskadebeteende är bara ett sätt för dig att försöka lämna lite till! Du måste tillåta dig själv vada vilsen. Tänk på de diagnoser du nu fåtts vad innebär dom egentlgen, vad är vad om du applicerar dem på ditt liv? Vad har du för intressen? Har du någon i din närhet som du kan vända dig till? Har du kontakt med vården? Snälla kämpa lite till, du är oerhört stark. Jag vill bara säga att jag har varit i en liknande situation som dig och jag förstår dig! Jag har haft självskadebeteende , självmordstankar, självskadebeteende, depression oC du diagnostiserats med adhd. Du förtjänar så mycket men än att kastas runt i detta vakuum av mörker. Jag hops innerlighet att du ser detta och det skulle göra mig väldigt glad om du svarade! Kom ihåg att DU är en riktig kämpe, starkare än många andra och du förtjänar så mycket mer!

    jag håller med dig. jag är själv i samma sits. den som säger att vi inte kämpat kan dra åt helvete. de skulle bara veta vilken skit man gått igenom.

    jag håller med dig. jag är själv i samma sits. den som säger att vi inte kämpat kan dra åt helvete. de skulle bara veta vilken skit man gått igenom.

    Ja eller hur! HATAR folk som är så himla stora på sig och inte fattar vad det innebär att kämpa för livet som vissa av oss gör! Jävla fittor som inte vet något om livet, är vad de är! Hoppas att de snart får ett brutalt uppvaknande…🙃😏🤪

    Livet är alltid en utmaning.

    Jag är diagnostiserad med asperger, depression, blandade ångest och depressionstillstånd och självskadebeteende.

    I mina mörka stunder vill jag inget hellre än att få avsluta allt, att säga upp mig från livet.

    Men så tänker jag på alla de utmaningar som finns i världen och vad synd att gå miste om dom. Bestig de högsta bergen, kryp genom de djupaste grottorna, paddla ensam längs världens floder och kuster, hoppa fallskärm, bungyjump, vandra de längsta lederna t.ex. pct som går från södra USA till kanada.

    Bara välj någon och du har att göra lång tid framöver (förutom fallskärm och bungyjump 😅)

    Det är så jävla tufft att leva. Om en vecka fyller jag 39 år och jag har kämpat hela livet. Dalarna är många, långa och djupa. Topparna är få och inte högre än åsar. Så jävla tufft. Jag jobbar med att hjälpa människor (är socionom) med neuropsykiatriska och psykiatriska diagnoser. Jag har själv GAD, recidiverande depressioner, ångest och panikångest. Och PTSD. När jag var yngre skar jag mig och självmedicinerade med alkohol.
    Jag önskar att jag kunde göra mer för andra och för mig själv. Jag önskar att jag hade svar. Själv har jag överlevt genom att tänka att ”det blir bättre sen”. Men nu är jag nästan fyrtio och undrar när ”sen” äntligen kommer? Om det ens kommer komma?

    Vi är många som kämpar. Som bestiger Mount Everest varje dag genom att ”bara” ta oss upp ur sängen. Jag har inte kommit på någon bättre lösning än att fortsätta kämpa. Att hitta sin styrka i kampen. Att ge sig fan på att överleva. Att vråla ”Bring it on!” till skitstormen som härjar både inuti och utanför. Vi är inte ensamma. Alla känslor, alla tankar, all smärta vi känner har redan upplevts av miljarder människor innan oss. Hur jävligt det än är så är vi inte ensamma.

     

    Varför är det så jävla svårt att hitta ett ”bra” sätt att dö på? Jag vill dö. Nu. Eller iallafall göra ett försök så jag får hjälp. Hur gör jag? Jag har inte så mycket tabletter och vill ju inte bli som en grönsak om jag överlever.

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.