Hem > Forum > Livet kan skava > Destruktivitet, ber om er hjälp

Destruktivitet, ber om er hjälp

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 16 totalt)
15
  • Jag känner mig så sjukt ensam med mina destruktiva beteenden, känns som det är något fel på mig. Läkarna slutade skriva ut mina insomningstabletter för längesedan nu, men för att kunna somna har jag tagit mer av mina lugnande för att få samma effekt. Ibland gör jag de även i syfte att jag hoppas att min kropp ska få nog och ge upp. Jag har fått höra att den dosen jag tar är farlig så därför blir de väl en destruktiv handling också. De jag inte förstår med mig är det som hände denna morgonen. Jag minns att jag ville dö igårkväll, så tvekade inte att ta denna dosen. Men ändå så blev jag rädd i morse när jag fick biverkningar av de. Jag fick hjärtklappning, hallucinationsbilder typ, och jag hade dålig balans. Det kändes som att jag skulle svimma där och då, och det skumma är att min första tanke då va att jag inte ville dö och för att undvika detta om det skulle hända något, va att sätta mig i trapphuset (att bli hittad, om jag behöver vård men inte är vid medvetandet) eftersom jag lever ensam.
    Det gick över och jag gick tillbaka in, dock full av ångest och en del huvudvärk fortfarande. Varför gör jag såhär. Jag vet att jag snart, kanske redan inom närmsta timmen kommer vilja dö igen pågrund av alla mina problem, min diagnos m.m men ändå så hamnar jag i denna onda spiralen. Gick jag ut för att jag vill leva, eller gick jag ut för att jag fortfarande vill se om de finns bättre hjälp att få som jag ännu inte blivit erbjuden. Finns det fler som har liknande beteende, känslor eller är de någon som ser något mellan raderna som jag missar? Tips, råd? Vad som helst.

    Jag känner mig så sjukt ensam med mina destruktiva beteenden, känns som det är något fel på mig. Läkarna slutade skriva ut mina insomningstabletter för längesedan nu, men för att kunna somna har jag tagit mer av mina lugnande för att få samma effekt. Ibland gör jag de även i syfte att jag hoppas att min kropp ska få nog och ge upp. Jag har fått höra att den dosen jag tar är farlig så därför blir de väl en destruktiv handling också. De jag inte förstår med mig är det som hände denna morgonen. Jag minns att jag ville dö igårkväll, så tvekade inte att ta denna dosen. Men ändå så blev jag rädd i morse när jag fick biverkningar av de. Jag fick hjärtklappning, hallucinationsbilder typ, och jag hade dålig balans. Det kändes som att jag skulle svimma där och då, och det skumma är att min första tanke då va att jag inte ville dö och för att undvika detta om det skulle hända något, va att sätta mig i trapphuset (att bli hittad, om jag behöver vård men inte är vid medvetandet) eftersom jag lever ensam. Det gick över och jag gick tillbaka in, dock full av ångest och en del huvudvärk fortfarande. Varför gör jag såhär. Jag vet att jag snart, kanske redan inom närmsta timmen kommer vilja dö igen pågrund av alla mina problem, min diagnos m.m men ändå så hamnar jag i denna onda spiralen. Gick jag ut för att jag vill leva, eller gick jag ut för att jag fortfarande vill se om de finns bättre hjälp att få som jag ännu inte blivit erbjuden. Finns det fler som har liknande beteende, känslor eller är de någon som ser något mellan raderna som jag missar? Tips, råd? Vad som helst.

    Jo det är skumt att när man väl ser Döden i vitögat så brukar man tänka: ”Jag vill inte dö!” Jag tror inte att någon vill dö egentligen, man vill bara inte ha det liv man har! Visst skulle du vilja leva om du fick ha ett bra liv??

    Vet inte vad du har för diagnos, men visst kan man känna igen sig i den självdestruktiviteten du beskriver! Det kan nog alla som mår, eller har mått, riktigt dåligt!

    Dessvärre är psykiatrin världsmästare i att skylla ifrån sig och hänvisa till ”eget ansvar”.. Men ta emot mina pengar, det kan de minsann!!! Det är ju såna som du och jag som betalar deras levebröd och ser till att de har mat på bordet! Kan vara värt att komma ihåg, om så bara för sig själv! 😉 Du har rätt att kräva att de ”levererar”, för du betalar för att träffa dem!

    Kram! ❣️❤️❤️

    Jag känner igen den här sortens tankar. När jag mått som sämst och inte sett något ljus, och tänkt att det skulle vara bättre att dö, så är det ändå någon sorts hopp om att det finns NÅGON hjälp att få, trots allt. Även om det inte ens känns som hopp, bara något diffust som gör att man håller kvar lite till.

    Då har jag funderat en del på det här begreppet ”ett rop på hjälp” … Det känns som att det ofta används fel, på ett nästan nedsättande sätt, om när någon tex skadar sig själv för att få uppmärksamhet och hjälp. Typ: är jag bara en dramaqueen som tänker såhär? Men egentligen är det ju tvärt om, man har varit tyst och gjort sig osynlig och hittar av olika anledningar inget hälsosamt sätt att be om hjälp på.

    Jag tycker det låter som ett rop på hjälp att gå ut i trappuppgången och hoppas att någon kan plocka upp en när man själv inte orkar. Något hopp att det kanske finns något nånstans.

    Det är riktigt tråkigt att höra att du mår så dåligt som du gör, det måste vara hemskt jobbigt. Hur kommer det sig att du inte får mer hjälp med din sömn? Finns det någon vårdkontakt som du kan berätta allt detta för? Jag tror att det vore bra, även om det känns svårt. Du ska inte behöva må så :/

    Jag känner mig så sjukt ensam med mina destruktiva beteenden, känns som det är något fel på mig. Läkarna slutade skriva ut mina insomningstabletter för längesedan nu, men för att kunna somna har jag tagit mer av mina lugnande för att få samma effekt. Ibland gör jag de även i syfte att jag hoppas att min kropp ska få nog och ge upp. Jag har fått höra att den dosen jag tar är farlig så därför blir de väl en destruktiv handling också. De jag inte förstår med mig är det som hände denna morgonen. Jag minns att jag ville dö igårkväll, så tvekade inte att ta denna dosen. Men ändå så blev jag rädd i morse när jag fick biverkningar av de. Jag fick hjärtklappning, hallucinationsbilder typ, och jag hade dålig balans. Det kändes som att jag skulle svimma där och då, och det skumma är att min första tanke då va att jag inte ville dö och för att undvika detta om det skulle hända något, va att sätta mig i trapphuset (att bli hittad, om jag behöver vård men inte är vid medvetandet) eftersom jag lever ensam. Det gick över och jag gick tillbaka in, dock full av ångest och en del huvudvärk fortfarande. Varför gör jag såhär. Jag vet att jag snart, kanske redan inom närmsta timmen kommer vilja dö igen pågrund av alla mina problem, min diagnos m.m men ändå så hamnar jag i denna onda spiralen. Gick jag ut för att jag vill leva, eller gick jag ut för att jag fortfarande vill se om de finns bättre hjälp att få som jag ännu inte blivit erbjuden. Finns det fler som har liknande beteende, känslor eller är de någon som ser något mellan raderna som jag missar? Tips, råd? Vad som helst.

    Hej igen, Pink Licoja.

    Vad tror du, kan det vara så att dina ”destruktiva beteenden”, tankar om att ge upp och att skita i allt, med mera, att det kan vara någon form av flykt? Som ett sätt för hjärnan att få lite distans till verkligheten?

    Trådstartaren

    Svarar er alla med detta svar. Verkar inte som jag kan välja att svara er en och en.

    Detta med att vara rädd när man kommer närmare döden kan ju vara att man vaknar till. Eller så är de väl som om kroppen reagerar så, att vi är uppbyggda för att fly från fara även om de är självförvållat. Osäker då jag mår dåligt igen.
    Jag har borderline personlighetsstörning, och har väl utvecklat en massa dåliga beteenden under åren. Jag har haft många år inom vården, provat de flesta terapier. Förutom två som jag ville gå men som jag inte uppfyllde kriterierna för att få prova. Jag har pratat med en himla massa samtalskontakter, och i mitt fall så upplever jag bara att de är dåligt. Jag har alltid varit öppen, jag har berättat om mina självmordsförsök, mina destruktiva beteenden och en himla massa saker som man kanske tror att jag inte borde ha vågat säga. Men jag trodde väl att jag skulle få bättre hjälp om jag va helt ärlig. Men jag har läst alla deras anteckningar på min journal efter alla möten. Det står att jag uppfattas som stabil eftersom jag kan prata tydligt. De står att jag INTE behöver akuta åtgärder eftersom jag är öppen med mina destruktiva handlingar. Även akutpsykiatrin bedömmer än som frisk nog att åka hem bara av anledningen att man orkat ta sig dit av egen maskin. För att få hjälp i detta samhället så måste man antingen komma in med polis under lpt, med ambulans efter skada eller något liknande. Man tolkas inte som sjuk eller i behov av vård förän man aggerar i tystnad. När de är eller kan vara försent.
    Jag får inte längre den medicinen jag behöver för att somna, den är beroendeframkallande och jag blev beroende av den. Dom vägrar skriva ut mer. Men eftersom. Jag haft den i största delen av mitt vuxna liv så kan jag inte vara helt utan, därför gör jag mina egna blandningar för att försöka få en likande effekt.

    Det är väldigt rimligt att jag aggerar som jag gör för att de är mitt ända sätt att fly verkligheten. Jag har inte möjlighet att bete mig som jag mår på insidan. Jag har räkningar, och ett jobb som räknar me mig. Jag har mina timmar mellan jobbet och natten till för att tömma min ångest genom att aggera destruktivt. Jag får en liten dos av lättnad av att göra mig illa. För jag känner sån skam inför min omgivning. Jag tror att alla ser ner på mig. På något sätt är det lättare att stå kvar och hålla ut om jag får säga till den där inre rösten – ja du har rätt. Du är värdelös

    Svarar er alla med detta svar. Verkar inte som jag kan välja att svara er en och en. Detta med att vara rädd när man kommer närmare döden kan ju vara att man vaknar till. Eller så är de väl som om kroppen reagerar så, att vi är uppbyggda för att fly från fara även om de är självförvållat. Osäker då jag mår dåligt igen. Jag har borderline personlighetsstörning, och har väl utvecklat en massa dåliga beteenden under åren. Jag har haft många år inom vården, provat de flesta terapier. Förutom två som jag ville gå men som jag inte uppfyllde kriterierna för att få prova. Jag har pratat med en himla massa samtalskontakter, och i mitt fall så upplever jag bara att de är dåligt. Jag har alltid varit öppen, jag har berättat om mina självmordsförsök, mina destruktiva beteenden och en himla massa saker som man kanske tror att jag inte borde ha vågat säga. Men jag trodde väl att jag skulle få bättre hjälp om jag va helt ärlig. Men jag har läst alla deras anteckningar på min journal efter alla möten. Det står att jag uppfattas som stabil eftersom jag kan prata tydligt. De står att jag INTE behöver akuta åtgärder eftersom jag är öppen med mina destruktiva handlingar. Även akutpsykiatrin bedömmer än som frisk nog att åka hem bara av anledningen att man orkat ta sig dit av egen maskin. För att få hjälp i detta samhället så måste man antingen komma in med polis under lpt, med ambulans efter skada eller något liknande. Man tolkas inte som sjuk eller i behov av vård förän man aggerar i tystnad. När de är eller kan vara försent. Jag får inte längre den medicinen jag behöver för att somna, den är beroendeframkallande och jag blev beroende av den. Dom vägrar skriva ut mer. Men eftersom. Jag haft den i största delen av mitt vuxna liv så kan jag inte vara helt utan, därför gör jag mina egna blandningar för att försöka få en likande effekt. Det är väldigt rimligt att jag aggerar som jag gör för att de är mitt ända sätt att fly verkligheten. Jag har inte möjlighet att bete mig som jag mår på insidan. Jag har räkningar, och ett jobb som räknar me mig. Jag har mina timmar mellan jobbet och natten till för att tömma min ångest genom att aggera destruktivt. Jag får en liten dos av lättnad av att göra mig illa. För jag känner sån skam inför min omgivning. Jag tror att alla ser ner på mig. På något sätt är det lättare att stå kvar och hålla ut om jag får säga till den där inre rösten – ja du har rätt. Du är värdelös

    Jo, misstänkte det. Lite också som om man skapar ett mindre helvete som är lättare att överskåda, än det stora oöverskådliga.

    Sen, jag tycker inte att du är värdelös! Jag ser upp till dig.

    Precis, hur skulle det se ut om en person som brutit benet inte fick hjälp för att armarna minsann fortfarande är som de ska. Det ena kan man ju inte undersöka för att kunna tolka och göra en bedömning på det andra. Lite som att ”jaha du kan prata, då kan du inte samtidigt ha självmordstankar.”

    Känner också igen att ”vakna” när man mår sämre, t ex är nära att svimma och bli jätterädd då. Har tänkt att när jag vill dö så är det så starka krafter och desperationen att fly från smärtan är oerhörd. Medan fysiska tillstånd som skrämmer mig är på ett sätt lite utanför min kontroll när det stegrar. Jag vet inte, det psykiska är ju också bortom kontrollen på något sätt. Men där kan en impuls komma att få det hela att sluta, genom att t ex uppmana sig själv att t ex ringa ett samtal eller på andra sätt agera annorlunda. Det fysiska går inte att styra över på det sättet och det kan vara väldigt skrämmande?

    Trådstartaren

    Blue mylevy: va menar du me att du ser upp till mig. Jag är ju väldigt negativ i helhet och får ofta incidenter som jag spyr ut mig här, va är de att se upp till?

    Svarar er alla med detta svar. Verkar inte som jag kan välja att svara er en och en. Detta med att vara rädd när man kommer närmare döden kan ju vara att man vaknar till. Eller så är de väl som om kroppen reagerar så, att vi är uppbyggda för att fly från fara även om de är självförvållat. Osäker då jag mår dåligt igen. Jag har borderline personlighetsstörning, och har väl utvecklat en massa dåliga beteenden under åren. Jag har haft många år inom vården, provat de flesta terapier. Förutom två som jag ville gå men som jag inte uppfyllde kriterierna för att få prova. Jag har pratat med en himla massa samtalskontakter, och i mitt fall så upplever jag bara att de är dåligt. Jag har alltid varit öppen, jag har berättat om mina självmordsförsök, mina destruktiva beteenden och en himla massa saker som man kanske tror att jag inte borde ha vågat säga. Men jag trodde väl att jag skulle få bättre hjälp om jag va helt ärlig. Men jag har läst alla deras anteckningar på min journal efter alla möten. Det står att jag uppfattas som stabil eftersom jag kan prata tydligt. De står att jag INTE behöver akuta åtgärder eftersom jag är öppen med mina destruktiva handlingar. Även akutpsykiatrin bedömmer än som frisk nog att åka hem bara av anledningen att man orkat ta sig dit av egen maskin. För att få hjälp i detta samhället så måste man antingen komma in med polis under lpt, med ambulans efter skada eller något liknande. Man tolkas inte som sjuk eller i behov av vård förän man aggerar i tystnad. När de är eller kan vara försent. Jag får inte längre den medicinen jag behöver för att somna, den är beroendeframkallande och jag blev beroende av den. Dom vägrar skriva ut mer. Men eftersom. Jag haft den i största delen av mitt vuxna liv så kan jag inte vara helt utan, därför gör jag mina egna blandningar för att försöka få en likande effekt. Det är väldigt rimligt att jag aggerar som jag gör för att de är mitt ända sätt att fly verkligheten. Jag har inte möjlighet att bete mig som jag mår på insidan. Jag har räkningar, och ett jobb som räknar me mig. Jag har mina timmar mellan jobbet och natten till för att tömma min ångest genom att aggera destruktivt. Jag får en liten dos av lättnad av att göra mig illa. För jag känner sån skam inför min omgivning. Jag tror att alla ser ner på mig. På något sätt är det lättare att stå kvar och hålla ut om jag får säga till den där inre rösten – ja du har rätt. Du är värdelös

     

    Tyvärr har jag också upplevt det precis som du skriver, att själva akten att berätta/be om hjälp gör att de tror att man klara dig utan :/ eller att man måste göra nåt drastiskt. Tex första gången jag nånsin berättade för nån att jag självskadat fysiskt så var reaktionen: ”Har du någonsin behövt sy?” och jag sa nej och då var det ingen som sa nåt mer om det sen. Men för mig var det ENORMT att ens berätta efter att ha hållt tyst i 10 år. Proportionerna blir ju helt skeva. Man vill ju att vården och särskilt akutvården ska vara ett skyddsnät, och om det inte funkar så … Ja, det är ju ens sista utväg? Man samlar all sin kraft och vänder sig dit liksom, det är hemskt om de då inte tar en på allvar.

    Blue mylevy: va menar du me att du ser upp till mig. Jag är ju väldigt negativ i helhet och får ofta incidenter som jag spyr ut mig här, va är de att se upp till?

    Det är egentligen inte bara dig jag ser upp till. Utan det har kommit att bli många, som jag tycker mig känna igen mig i, hur avskyvärt det kan vara och kännas. Det där är det nog inte många som förstår, utan man måste nog ha varit där själv. Och jag tycker mig förstå att du har det riktigt tufft, ofta. Jag ser dig då liksom en mycket stor krigare, bra mycket tuffare än de flesta andra. Och det är som om du höjs upp över en stor skara andra människor. Att du sen skriver om hur du har det, med alla incidenter och negativitet, är ju effekten av hur du har det och det som gör att jag tycker mig förstå.

    Trådstartaren

    Indigo riqoco

    Det gjorde ont i mig att läsa hur du blivit behandlad. Som sagt, man måste vara värre än värst för att få någon vård. Jag fattar inte att man inte kan lägga mer energi på att förhindra incidenter istället för att prioritera ner oss som ändå har en vilja att kämpa om man får verktygen för att lyckas. Dom skulle ha berömt dig för att du inte behövt sy, berättat för dig hur stark du faktiskt är som står emot när så mycke omkring oss är så jobbigt redan. Sen är ju akuten sista alternativet när man inte klarar de själv längre. Då måste man verkligen vara noga med att inte skicka hem någon missnöjd eftersom man inte vet vart man ska ta vägen då. Jag har haft tur att istället bli arg i sånna tillfällen, och de har gjort att jag orkat ta mig vidare. Men att bli ledsen i en sån situation kan jag inte äns tänka mig

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 16 totalt)
15

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.