Hem > Forum > Depression > Kan man inte bara stänga av sig själv? Orkar inte mer

Kan man inte bara stänga av sig själv? Orkar inte mer

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Hej alla ni här, jag vet inte vad jag ska göra.. tankarna slutar aldrig snurra och kan inte sova. Det har blivit mycket värre sista två veckorna och jag pallar bara inte mer. Vill bara skriva av mig, få sätta dessa jävla tankar någon annanstans än i mitt huvud. Har ni någon input eller whatever så uppskattar jag det enormt..

    Jag känner mig så ledsen, maktlös, otillräcklig och liten, hela hela jävla tiden. Jag och min pojkvän/sambo sedan 2016 har gjort slut efter att jag varit otrogen med två andra. 2016 och 2017 var bra, men sen har det bara blivit skit sedan vi flyttade till hans hemstad Stockholm. Jag känner mig också ledsen och nedstämd över att jag behövde avliva min häst 2017, och vet inte riktigt om jag har kommit över det ännu. Min första egna häst som jag köpte medan jag pluggade för vinstpengar från lyckad lägenhetförsäljning..

    Jag känner skuld till mina föräldrar över att jag inte har lyckats, och att alla pengar jag fått av dom bara har kastats i sjön. Tex hästen köpte jag ju för vinstpengar som jag fick från lägenheten men som pappa och mamma hjälpte till att betala kontantinsats av. Men jag har ingen häst att visa upp för dom pengarna längre… Och dessutom hemlighetshöll jag hästköpet från dem då jag visste att de inte skulle tycka det var bra, så när de fick reda på att jag hade hästen var det en kort stund innan hästen skulle avlivas..

    Jag har en kandidatexamen men känner att den bara är en lekstuga som gett mig en fet skuld till CSN. Jag är utbildad inom informationsarkitektur men alla jobb jag vill söka och söker tas av dessa jävla influensers som inte kan skriva ordentligt.. så jag går omkring och är irriterad över att företagen anställer mer utifrån följarantal än utbildningsnivå. Patetiskt.

    Innan jag och mitt ex blev tillsammans var jag med om en våldtäkt och jag tror det har påverkat vårt förhållande och min sexualitet då jag blev väldigt osäker och trott att jag var asexuell eftersom jag inte känt (eller vågat) känna mig upphetsad/fysiskt attraherad av honom. Min sambo har själv en stark sexlust och även om han aldrig gjort något mot min vilja så har jag gjort saker mot min vilja, för att han ska vara glad. Jag tror det delvis är därför jag var otrogen, för att något undermedvetet ville ta reda på om det faktiskt är fel på mig.

    Jag är sjukskriven just nu med en fotledsortos, då jag klev snett i juni-20, men inte kollade upp det förrän i december och då visade det sig vara en fraktur i foten. Detta har gjort att jag har fått ondare i knät i samma ben (som jag också fick en fraktur i 2017🙃). Pga smärta i knät kan jag inte sitta stilla i samma position mer än 5 min innan jag måste röra på mig.

    Jag har flyttat hem till mina föräldrars hus i en annan stad men har inte officiellt sagt upp mig från mitt arbete. Så just nu sitter jag bara hemma och kollar på serier, virkar och går korta promenader med min hund. Min mamma jobbar och bor i på annan ort och pappa jobbar från tidig morgon till sen kväll och är endast hemma för att sova i princip. På torsdag till söndag åker han till mamma. Så jag sitter ensam hemma typ hela tiden. Har ju min hund som ger mig tröst när han kommer och lägger sitt söta och tunga huvud i mitt knä, men jag känner mig otillräcklig till honom.

    Jag vet inte riktigt vilken nytta jag gör längre. Jag kan inte göra något dels pga min fot men dels för mitt ex inte vet om han vill behålla vår bostadsrätt eller om vi ska sälja den. Mina pengar sitter i bostaden och innan jag kan köpa något eget måste han bestämma sig. Jag har gett honom februari att fundera och känna in själv, när jag ändå sitter fast i en annan stad.. Men jag har inget tålamod och jag kan inte göra något åt det. Vi är inte ovänner och kan prata med varandra. Idag föreslog han att vi säljer och att vi köper något tillsammans i här hos mina päron, istället för i Stockholm. Han är redo att gå vidare men jag vet inte hur jag ska göra? Jag har så mycket saker inom mig och jag vet för en gångs skull inte hur jag ska ta mig ur det. Jag brukar tänka att ”allt löser sig tillslut”, verkligen till 100%, så privilegierad är jag. Men detta vet jag inte hur jag ska lösa.

    Min mamma ringer och påminner och pratar med mig väldigt mycket att jag måste finnas kvar här och orka, att jag har min hund att ta hand om och att han behöver mig. Men det är tungt, och jag vet inte vad jag ska göra. Känns bara som att jag är här utan att jag gör något.

    När jag är ute med hunden så får jag väldigt realistiska tankar/bilder i huvudet om hur jag kanske snubblar eller halkar på is och bryter något. Eller att jag blir sugen att klättra upp i ett träd med min jävla klumpfot med ortos och kanske samlar ner och skadar mig. Tänk om jag tuppar av, undrar hur länge det skulle dröja tills någon hittade mig.. och hur min hund skulle reagera. Alltså tankar om att jag skulle göra illa mig (av misstag i mitt huvud) och bli liggandes. Jag vet inte vad jag ska tycka och tänka om det. Känns bara olustigt men befriande om det skulle hända något.. ? Har blivit mycket värre sista tiden.

    Sist men inte minst, så är jag otroligt stressad och fruktansvärt irriterad över vår lägenhet vi har nu. Jag vill bara sälja skiten så jag kan börja om, klippa banden till Stockholm,, men han segar sig (han bor ju tryggt kvar där just nu) och har väl ingen brådska egentligen. Men det påverkar mig något brutalt och jag orkar bara inte längre.

    Trådstartaren

    Jag kan väl tillägga att jag nästan varje dag bryter ihop och bara gråter av ingenting. Har inte skrattat på flera månader. Tycker inte sånt jag älskar är roligt längre utan endast jobbigt och motigt. Jag älskar att läsa och plöjer vanligtvis ca 40 böcker om året, men hittills har jag inte läst en enda bok på två månader.. inte ens ett kapitel. Sitter ofta hela dagarna i fåtölj och stirrar på TVn eller ut i ingenting. Allt känns bara tomt och hopplöst

    Hej alla ni här, jag vet inte vad jag ska göra.. tankarna slutar aldrig snurra och kan inte sova. Det har blivit mycket värre sista två veckorna och jag pallar bara inte mer. Vill bara skriva av mig, få sätta dessa jävla tankar någon annanstans än i mitt huvud. Har ni någon input eller whatever så uppskattar jag det enormt.. Jag känner mig så ledsen, maktlös, otillräcklig och liten, hela hela jävla tiden. Jag och min pojkvän/sambo sedan 2016 har gjort slut efter att jag varit otrogen med två andra. 2016 och 2017 var bra, men sen har det bara blivit skit sedan vi flyttade till hans hemstad Stockholm. Jag känner mig också ledsen och nedstämd över att jag behövde avliva min häst 2017, och vet inte riktigt om jag har kommit över det ännu. Min första egna häst som jag köpte medan jag pluggade för vinstpengar från lyckad lägenhetförsäljning.. Jag känner skuld till mina föräldrar över att jag inte har lyckats, och att alla pengar jag fått av dom bara har kastats i sjön. Tex hästen köpte jag ju för vinstpengar som jag fick från lägenheten men som pappa och mamma hjälpte till att betala kontantinsats av. Men jag har ingen häst att visa upp för dom pengarna längre… Och dessutom hemlighetshöll jag hästköpet från dem då jag visste att de inte skulle tycka det var bra, så när de fick reda på att jag hade hästen var det en kort stund innan hästen skulle avlivas.. Jag har en kandidatexamen men känner att den bara är en lekstuga som gett mig en fet skuld till CSN. Jag är utbildad inom informationsarkitektur men alla jobb jag vill söka och söker tas av dessa jävla influensers som inte kan skriva ordentligt.. så jag går omkring och är irriterad över att företagen anställer mer utifrån följarantal än utbildningsnivå. Patetiskt. Innan jag och mitt ex blev tillsammans var jag med om en våldtäkt och jag tror det har påverkat vårt förhållande och min sexualitet då jag blev väldigt osäker och trott att jag var asexuell eftersom jag inte känt (eller vågat) känna mig upphetsad/fysiskt attraherad av honom. Min sambo har själv en stark sexlust och även om han aldrig gjort något mot min vilja så har jag gjort saker mot min vilja, för att han ska vara glad. Jag tror det delvis är därför jag var otrogen, för att något undermedvetet ville ta reda på om det faktiskt är fel på mig. Jag är sjukskriven just nu med en fotledsortos, då jag klev snett i juni-20, men inte kollade upp det förrän i december och då visade det sig vara en fraktur i foten. Detta har gjort att jag har fått ondare i knät i samma ben (som jag också fick en fraktur i 2017🙃). Pga smärta i knät kan jag inte sitta stilla i samma position mer än 5 min innan jag måste röra på mig. Jag har flyttat hem till mina föräldrars hus i en annan stad men har inte officiellt sagt upp mig från mitt arbete. Så just nu sitter jag bara hemma och kollar på serier, virkar och går korta promenader med min hund. Min mamma jobbar och bor i på annan ort och pappa jobbar från tidig morgon till sen kväll och är endast hemma för att sova i princip. På torsdag till söndag åker han till mamma. Så jag sitter ensam hemma typ hela tiden. Har ju min hund som ger mig tröst när han kommer och lägger sitt söta och tunga huvud i mitt knä, men jag känner mig otillräcklig till honom. Jag vet inte riktigt vilken nytta jag gör längre. Jag kan inte göra något dels pga min fot men dels för mitt ex inte vet om han vill behålla vår bostadsrätt eller om vi ska sälja den. Mina pengar sitter i bostaden och innan jag kan köpa något eget måste han bestämma sig. Jag har gett honom februari att fundera och känna in själv, när jag ändå sitter fast i en annan stad.. Men jag har inget tålamod och jag kan inte göra något åt det. Vi är inte ovänner och kan prata med varandra. Idag föreslog han att vi säljer och att vi köper något tillsammans i här hos mina päron, istället för i Stockholm. Han är redo att gå vidare men jag vet inte hur jag ska göra? Jag har så mycket saker inom mig och jag vet för en gångs skull inte hur jag ska ta mig ur det. Jag brukar tänka att ”allt löser sig tillslut”, verkligen till 100%, så privilegierad är jag. Men detta vet jag inte hur jag ska lösa. Min mamma ringer och påminner och pratar med mig väldigt mycket att jag måste finnas kvar här och orka, att jag har min hund att ta hand om och att han behöver mig. Men det är tungt, och jag vet inte vad jag ska göra. Känns bara som att jag är här utan att jag gör något. När jag är ute med hunden så får jag väldigt realistiska tankar/bilder i huvudet om hur jag kanske snubblar eller halkar på is och bryter något. Eller att jag blir sugen att klättra upp i ett träd med min jävla klumpfot med ortos och kanske samlar ner och skadar mig. Tänk om jag tuppar av, undrar hur länge det skulle dröja tills någon hittade mig.. och hur min hund skulle reagera. Alltså tankar om att jag skulle göra illa mig (av misstag i mitt huvud) och bli liggandes. Jag vet inte vad jag ska tycka och tänka om det. Känns bara olustigt men befriande om det skulle hända något.. ? Har blivit mycket värre sista tiden. Sist men inte minst, så är jag otroligt stressad och fruktansvärt irriterad över vår lägenhet vi har nu. Jag vill bara sälja skiten så jag kan börja om, klippa banden till Stockholm,, men han segar sig (han bor ju tryggt kvar där just nu) och har väl ingen brådska egentligen. Men det påverkar mig något brutalt och jag orkar bara inte längre.

    Vad mycket tuffa och kämpiga saker du har att brottas med! ❤️ Önskar att jag kunde skriva något mer vettigt till dig, som du har nytta av..! 🙏❤️ Kanske jag kommer på något mer konkret senare…

    Det jag slås av, är att jag tycker att din sambo/ditt ex verkar vara en egoist i den meningen att han, som du skriver, tryggt bor kvar, samt bara tänker på sig själv!

    Trådstartaren

    Hej, tacksam för din input.
    Ja, det är lite så.. jag är tillbaka i vår lägenhet den här veckan och huvudsaken jag vill uppnå nu är att vi sätter bollen i rullning så lägenhet blir såld, eller iaf kommer ut på marknaden. Det är bara ett så stort stressmoment för mig. Jag borde ju kunna tvinga honom att sälja om det inte händer något.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.