Purple Qequmi
Skapade svar
-
Det finns så många saker jag kämpat med i ensamhet i många år. Sedan ett år tillbaka har jag slutat med alkohol för att kunna ta tag i saker. Det gjorde jag kunde börja ta tag i saker. Men det gör så ont nu. Så *fruktansvärt ont* Så många år jag slösat bort. i ensamhet, smitit undan relationer, rädd vad folk ska tänka om jag säger jag mår dåligt. rädd för att söka hjälp. rädd för att ingen bryr sig. inte passa in. osv osv. Tidigare i år blev jag sjukskriven en period pga stress, och jag har folk jag kan få prata med. Men min största ledsamhet är att jag är över 50 nu, och är fortfarande själv, har inga vänner alls jag umgås med, har ett syskon som jag träffar ibland. Men ingen känner mig, ingen når in. Jag avskärmar mig. Gråter på kvällarna, men hittar ingen väg ut. Och jag funderar ofta på göra slut på allt för det tar ändå aldrig slut. Eländet. Skitless.
Jag har dessvärre inte något råd att ge, jag tycker det är starkt att du slutat med alkohol! Blir inte tillvaron, typ, ännu jobbigare och tråkigare utan, iallafall den första tiden?Jag vill också sluta, men vågar inte pga att jag är så rädd för att må 100 gånger sämre och att mitt liv ska bli ÄNNU tråkigare och ensammare! Jag småpratar med dem på krogen där jag brukar sitta ibland, småpratar med dem på Systemet osv.. skulle jag sluta dricka skulle jag inte ens ha någon att småprata med! Detta småprat betyder väldigt mycket för mig just nu! Och jag har social fobi, så jag klarar inte riktigt av att gå på AA-möten och sånt! 😓
Nu blev detta ingen direkt hjälp för dig, men du får gärna svara mig och skriva mer!
Jag säger alltid ifrån, men det blir bara värre! Det är som att de anser att jag inte har rätt till det! Och arg, ja jag blir jättearg! Men vad jag än gör och säger så fortsätter de hacka på mig tills jag bryter ihop!
Ett skämt som sätter sig hårt in i själen, att du kallar mig ”tjockis” eller ”fetto” förstör mig. Tack vare att en kille i min skola kallade mig för ”Mulliga M” (M= mitt namn), blev jag svårt sjuk i bulimi. Jag hetsåt för att visa att jag inte tog åt mig för att sen springa till närmsta toalett och sätta fingrarna djupt ner i halsen. Jag var 11 år. Idag snart 5 år senare är jag frisk från bulimin men nu har nästa ätstörning tagit fart. ”M ditt fetto”, snart 3 veckor sedan jag hörde det och fick nog. Har inte ätit en ordentlig måltid sen dess. Jag orkar inte mer, ska jag klara denhär natten också eller ska jag springa till järnvägen och hoppa?
❣️
Tyvärr finns det en massa elaka, hemska människor i den här världen och vi goda kan tyvärr inte förändra dem! Sluta straffa dig själv för att andra är vidriga och hemska!
Är det INGEN som har någon respons eller reaktion på detta? Jag har förstått att det inte tillhör vanligheterna att ständigt bli utsatt för att främlingar och ytligt bekanta trycker på ens punkter på detta sätt, kör över en så man blir helt försvarslös! Men av någon anledning blir jag utsatt för det med jämna mellanrum, förstår inte varför eller hur det kan bli så!
Hur fan hanterar man såna situationer, så man inte blir ett offer på det här sättet?
Hej.Har haft Sertralin i 2år och sedan ett mat månader sen så mår jag sämre. Har mest tomma dagar , några dåliga och ibland någon bra. Kan en depression se ut så?
Jag tror att hela samhället och världen just nu lider av en depression pga pandemin och all isolering! Det är en depression som smittar av sig! Även om man inte träffar någon så känner man andras energier!
Jag är säker på att de finns en bra psykolog därute. Men jag har aldrig träffat en. En gång var jag inne i en psykos å hallucinerade. Verkligheten smälte ihop som en lsd tripp, och jag var panikslagen. Så bestämde mig för att ringa till psykiatrin.. ¨Vad ser du då?!¨ Fråga hon i telefonen med en snorkig attityd. ¨Hur ska jag kunna hjälpa dig, om du inte kan förklara vad du ser?¨ Jag var så livrädd.. Mina hallucinationer var så utanför denna värld.. Jag kunde inte förklara dom, och hon i telefonen kunde inte hjälpa mig för att jag inte kunde förklara vad jag såg, å mina vänner var tvungen hjälpa ut mig ur mitt sinnestillstånd. Jag fick inte ens en tid att träffa en psykiatriker.. De bad mig uppsöka en psykolog. Men de kosta över 1000kr, å jag har absolut inte råd med de. Då jag går på soc bidrag.. En annan psykiatriker jag var hos sa till mig, ¨Varför är du så konstig?¨ Vad är de för jävla fråga? Vad fan ska jag svara på de? Psykologer känns så himla dömande, å jag tror de har nå storhetsvansinne, som ska ta betalt över 1000 kr för 1 timme.. Vad är dom? En jävla hora eller? Herregud människa. Om jag ska betala 1000 spänn så ska de fan bota mig för livet. Men stor chans de kommer hända.. Andningsövningar, meditation, träning, å Gud är det bästa för mig. De kanske är bra att den psykologiska hjälpen är katastrof. Var de försöker droga en med bedövningsmedel, för de själv har noll aning om vad de ska göra för att hjälpa en. Var till en psykolog när jag var 23, just efter jag försökt ta mitt liv, och sa att jag tycker de är jobbigt att prata med människor. Han svara ¨Ah socialfobi. Jag ska skriva ut ett recept till dig.¨ Jag var där i 1 minut, å han ger mig en diagnos, och medicin som att han vet vad som är fel på mig? Jag hatar psykologer! Jag hatar, hatar, hatar, hatar, hatar psykologer!! Inte konstigt folk mördar, våldtar, misshandlar, å tar livet av sig med de som vårt hjälpmedel.. Jag har fått bättre hjälp av präster än psykologer.. Alltså kom igen samhället.. Jag ska göra allt i min makt för att utbilda mig till en psykolog, och jag kommer hjälpa vem som helst, även stackars drogmissbrukare som blir nekad vad jag tycker alla är berättigad till som en mänsklig medborgare av samhället. Hjälp för ens välmående. Jag tycker så synd om mördare.. Så klart de mördar, vad ska de annars göra? Vars är hjälpen? Hallå? Har bara sökt den av hundratals psykologer ända sen jag var ett självmords benäget barn.. Alltså inga barn ska behöva vara fucking självmordsbenägna.. De ska jag dedikera mitt liv till. Även om jag måste krypa i en pöl av mitt eget blod, å mina tårar.. Ingen! Ska behöva få gå igenom de jag fått gå igenom..
Ja de är sjuka i huvudet och psykopater! Man har det bättre utan dem! Man ska betala för att bli behandlad som skit! De är vidriga! Eller så säger de massa fina ord men bryr sig egentligen inte! Jag har blivit misantrop pga vården och detta samhälle!
Jag kan berätta om hur det gick till den gången jag bestämde mig för att aldrig någonsin ta livet av mig vad som än händer: en psykopat-kärring på psykiatrin hade knäckt mig totalt och när jag gråtandes var på väg ut genom dörren sade hon med ett stort flin; “Tänker du gå och ta livet av dig nu eller?” Det ironiska är att det är nog tack vare det som jag fortfarande lever, att jag INTE tagit livet av mig! Jag skulle aldrig kunna låta en sån människa få rätt och få vinna, och kunna säga: “Vad var det jag sade, hon VAR ju sjuk!” Så på ett sätt har jag henne att tacka, trots att hon var brutalt elak och värsta psykopaten! Kanske det var hennes tanke? Omvänd psykologi?
Jag vill först säga att jag beklagar hur du har det och hur du haft det❣️
Jag har druckit varje dag senaste månaderna, för att få någon slags lugn och substans i tillvaron. Så du är inte ensam. Det är ju sjukt att man ska behöva dricka för att samhället ser ut som det gör och ingen hjälp finns att få! Har fått mycket skit av myndigheter förr om åren för att jag druckit och använt droger, och jag har insett och lärt mig att inte ta åt mig längre. Har slutat söka hjälp för missbruk för man får ändå ingen. Ingen behandling för de psykiska problem som är anledningen till att man missbrukar heller! Nä, men då ska ingen kritisera en heller!
Det är inte mitt fel och inte ditt fel heller ❣️ Folk får tjattra hur mycket de vill om “ursäkter” och “förnekelse”! Jag förnekar inte att jag har problem, jag vet att det inte är bra att dricka varje dag men jag har insikt i VARFÖR jag dricker! Jag har varit ganska ensam och isolerad senaste tiden, så ingen har heller kunnat säga nåt. Och skulle nån säga nåt så skulle jag inte ens ta åt mig! Ingen har med det att göra! De flesta av mina vänner har samma problem, och jag har avpolleterat alla som inte själva dricker och som kritiserat och klagat, eftersom allt de åstadkom var att jag mådde sämre.
Du är INTE värdelös och ful!! Det är ditt dåliga samvete som säger att du är det bara! Jag dömer inte dig, och jag hoppas att ingen annan gör det heller!
Har du testat att bli medlem på Alkoholhjälpen på nätet? Jag har själv inte så jättebra erfarenhet av den, det var mycket klappande på bröstet där, skryt om hur länge man varit nykter, och total oförståelse för varför jag inte kunde sluta. Men det kanske är en väg för dig däremot, prata med andra och få stöd?
Har du ork nog att gå ut med hunden?Bara en liten promenad,en enkel rutin,kanske kan vara en avledare.Vanor och rutiner är mitt sätt att hantera periodiska depressioner.Tvinga hjärnan att tänka på annat.Jag vet att när man är riktigt i botten,så kan det vara nästintill omöjlgt att ens ta sej ur sängen,men att försöka göra något,hur litet det än är,brukar hjälpa mej.
Ja, jag går ut med honom, men jag lyckas inte få på mig kläderna och ta mig ut förrän vid lunchtid, och då har han hunnit göra sina behov inne redan. Sedan blir det en eller max 2 promenader till under dagen. Ingen på kvällen. Tycker det är skitjobbigt att vistas utomhus, jag har social fobi i perioder och jag är nojig för folk. Har blivit så senaste månaden, sedan jag helt bröt upp från mitt gamla liv i Stockholm och flyttade till en liten ort i Norrland i december. Beror det på att jag inte har något skyddsnät här ännu och ingen här att umgås med, som jag känner såhär, vad tror ni?
Är även jätterädd för att någon granne ska anmäla mig pga att hunden inte får tillräckligt med promenader! Ingen har sagt eller antytt något, men jag är så skraj att nån ska göra det!
Jag förstår <3 Syftade lite på att man kan vara ”Vuxet barn” om man vuxit upp i t ex ett dysfunktionellt hem. Chansade lite där eftersom du skrev att även alla syskon lider av psykisk hälsa (eller missbruk) och då brukar det ofta handla om något lite allvarligare som hänt om hela syskonskaran har problem? Man måste alltså absolut inte ha något missbruk för att få vara med i ett tolvstegsprogram. Finns alla möjliga inriktningar.
Menar du att det finns tolvstegsprogram för annat än missbruk? Jag har iochförsig en lite för hög alkoholkonsumtion, men det beror på psykiskt dåligt mående. Jag behöver alkoholen just nu! Skulle saker bli annorlunda skulle jag inte ha behovet. Att börja med missbruket tycker jag är att börja i fel ände! Iallafall för mig. Jag vill gärna ha kontakt med andra människor som har liknande situationer som jag, med utanförskap och depressioner. Ska kolla upp den där länken du gav, tack❣️
Vilken svår situation! Jag vet inget om vad man gör när ingen hjälp finns att få. Så kanske behöver man tänka bredare och med alternativ som är gratis? Du skulle kunna tipsa honom om tolvstegsprogrammet? Många som är på botten och där livet blivit outhärdligt kan bli hjälpta av att gå med där. Just nu är det också onlinemöten framförallt så bara att koppla upp sig hemifrån. Tror det finns fyra pass om dagen beroende på vilken problematik han väljer. Om han är det som definieras ”Vuxet barn” finns detta: https://acatelefonmote.wixsite.com/acatelefonmote Värme
Nu framgår det ju inte av trådstartarens text huruvida mannen ifråga själv har ett missbruk, eller bara hans bröder! Men om så är fallet, så är min gissning att psyk säger till honom att han först måste ta itu med missbruket innan han kan få annan hjälp.. Det är helt sjukt; är man inte värd samma hjälp som alla andra bara för att man är missbrukare?!? Som om det är rimligt att kräva av någon som är hemlös och inkomstlös, deprimerad osv osv!! Kan han inte få ett personligt ombud via kommunen, som för hans talan och ser till att han blir rättvist behandlad? Mitt ex har nyligen fått det trots att han saknar diagnos(er).
Jag blir illa berörd och jag känner med dig och alla inblandade ❣️🙏
Tack för ditt svar. Det är helt klart så att alla försöker att undvika sitt eget ansvar och istället bolla patienten vidare. Som patient kan man inte mycket göra mer än att hoppas att träffa på någon som ska stå på ens sida och se till vad man behöver. Vilken behandling har du sökt och vad har du blivit nekad?
Jag har varit “stamkund” inom öppenpsyk i mer än halva mitt liv. Jag har efterfrågat bättre hjälp än bara samtal och mediciner. Stod tex i kö för ljusterapi ett tag, men den mottagningen slutade med det innan det blev aktuellt för mig. Min behandlare glömde tala om för mig när de slutade med det; jag påminde henne och frågade om det var min tur snart, och då berättade hon att de slutat med det för några månader sedan.. Sånt tycker jag är jäkligt nonchalant, att de inte uppdaterar en om vad som händer! Samma behandlare (en ssk) var dessutom typ aldrig på jobbet (det var säkert därför hon fick sluta senare!) Har även, när jag bodde i Sthlm, efterfrågat terapi och blev då ställd i kö till KBT. Kön var lång, minst ett år har jag för mig. När det blev min tur var det liksom ett annat läge i livet för mig, det passade inte in i mitt liv då. Jag har fått kritik för att jag avslutat KBT flera gånger, ja okej, men det är inte så lätt när man tvingas vänta ett år i kö, och sedan förväntas man bara kunna när det blivit ens tur! Jag är en sån som tappar tålamod och motivation till saker som tar tid! En av KBT-terapeuterna kände jag mig så förolämpad av redan på första mötet att jag inte klarade av att se henne efter det! Och KBT..?! Hjälper det ens mot depressioner??
Tack för ditt svar! Jag har inte lust med mycket alls; är nog deprimerad. Lider av dystymi, vissa perioder är bättre och andra sämre. Just nu känns typ allt jobbigt och trist! Visst är det ju viktigt då att man passar sina psykologtider, men jag orkade bara inte med att gå dit och sitta där och prata! 😓
Jag går och lägger mig skrattretande tidigt, för jag vill bara sova så mycket jag kan, för att få tiden att gå! Är nyinflyttad på en liten ort, har ingen sysselsättning, känner knappt någon, har bara hunden.. Och fruktansvärt dåligt samvete över att jag inte har orken att aktivera honom ordentligt! Jag tror han förstår, men ändå..!
Pappa dog i slutet av 2017, mamma råkade ut för en allvarlig olycka 2019 och bor i ett specialanpassat hem, jag har inga syskon och inte kontakt med den lilla släkt jag har.. Ibland vill jag typ bara att mamma och pappa ska komma och hämta mig!! Mina närmaste vänner bor många mil bort..de är som “extra föräldrar” och ställer upp när det krävs. Ska jag be dem hämta hunden och ha honom ett tag, för det här känns inte rätt mot honom? 🐕 Ska jag erkänna nederlag, eller fortsätta kämpa själv? Samtidigt är ju liksom vovven den enda jag har..