Hem > Forum > Livet kan skava > Fan! Missar mycket pga hur jag mår och känner!

Fan! Missar mycket pga hur jag mår och känner!

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Kan ni se fram emot saker, bara för att den aktuella dagen konstatera att ni mår för psykiskt dåligt för att utföra aktiviteten? Trots att den skulle vara bra för er på alla sätt?

    Jag är nyinflyttad, och just idag när jag grubblar över hela min existens så ska hela byn träffas för att städa. Inte så att jag tycker det låter skitkul, men det hade varit ett jättebra tillfälle för mig att lära känna lite folk! Det är en frivillig aktivitet, och jag har haft avsikt att vara med. Men just idag har allting känts åt h-e fel hela dagen, bara velat gömma mig under täcket! Imorgon kommer jag att må skit för att jag missade en sådan chans till kontakt med andra här i byn!!

    Å andra sidan vet jag inte vem jag egentligen är eller vad jag vill.. VILL jag verkligen ha kontakt med andra..?? Eller är jag bara indoptrinerad att det är det man SKA vilja?? Ska man verkligen, verkligen tvinga sig till att göra saker när hela ens jag skriker: NEEEJ, jag vill inte, inte idag!! (??) Problemet är ju detta med att saker är just en viss dag och tid, och är man ”under isen” just den dagen och tiden så är det kört sen..

    Trådstartaren

    PS. Avbokade för övrigt ett terapeut-samtal tidigare idag, för att jag inte pallade! Såna här dagar återkommer ständigt.. Förstår inte varför jag alltid känner såhär när det är viktiga saker som står på schemat?! Är det kanske ett tecken till mig att jag ska tillåta mig själv mer att bara vara? Inte vara så beroende av yttre hjälp? Att den riktiga hjälpen finns inom mig? Jag vill tro det..

    Hej.

    Jag tror Du är något på spåret där.Man blir indoktrinerad till att tro att man måste göra vissa saker och vara på ett visst sätt,för annars är man inte med.Om man försöker för mycket att passa in i en mall som inte passar en,så är det naturligt att man inte mår särskilt bra.Ett par skor som är för små eller för stora börjar ju skava efter ett tag.Jag tror det är många som gör saker bara för att man SKA,utan att egentligen känna efter om dom faktiskt vill.Människor har ett inneboende behov att känna grupptillhörighet (även om den är olika stark hos olika individer) och därför kanske man anpassar sej för mycket ibland.Många saker i livet kan man inte påverka,men man kan fortsätta leta efter de saker man har möjlighet att förändra.

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar! Jag har inte lust med mycket alls; är nog deprimerad. Lider av dystymi, vissa perioder är bättre och andra sämre. Just nu känns typ allt jobbigt och trist! Visst är det ju viktigt då att man passar sina psykologtider, men jag orkade bara inte med att gå dit och sitta där och prata! 😓

    Jag går och lägger mig skrattretande tidigt, för jag vill bara sova så mycket jag kan, för att få tiden att gå! Är nyinflyttad på en liten ort, har ingen sysselsättning, känner knappt någon, har bara hunden.. Och fruktansvärt dåligt samvete över att jag inte har orken att aktivera honom ordentligt! Jag tror han förstår, men ändå..!

    Pappa dog i slutet av 2017, mamma råkade ut för en allvarlig olycka 2019 och bor i ett specialanpassat hem, jag har inga syskon och inte kontakt med den lilla släkt jag har.. Ibland vill jag typ bara att mamma och pappa ska komma och hämta mig!! Mina närmaste vänner bor många mil bort..de är som ”extra föräldrar” och ställer upp när det krävs. Ska jag be dem hämta hunden och ha honom ett tag, för det här känns inte rätt mot honom? 🐕 Ska jag erkänna nederlag, eller fortsätta kämpa själv? Samtidigt är ju liksom vovven den enda jag har..

    Har du ork nog att gå ut med hunden?Bara en liten promenad,en enkel rutin,kanske kan vara en avledare.Vanor och rutiner är mitt sätt att hantera periodiska depressioner.Tvinga hjärnan att tänka på annat.Jag vet att när man är riktigt i botten,så kan det vara nästintill omöjlgt att ens ta sej ur sängen,men att försöka göra något,hur litet det än är,brukar hjälpa mej.

    Trådstartaren

    Har du ork nog att gå ut med hunden?Bara en liten promenad,en enkel rutin,kanske kan vara en avledare.Vanor och rutiner är mitt sätt att hantera periodiska depressioner.Tvinga hjärnan att tänka på annat.Jag vet att när man är riktigt i botten,så kan det vara nästintill omöjlgt att ens ta sej ur sängen,men att försöka göra något,hur litet det än är,brukar hjälpa mej.

    Ja, jag går ut med honom, men jag lyckas inte få på mig kläderna och ta mig ut förrän vid lunchtid, och då har han hunnit göra sina behov inne redan. Sedan blir det en eller max 2 promenader till under dagen. Ingen på kvällen. Tycker det är skitjobbigt att vistas utomhus, jag har social fobi i perioder och jag är nojig för folk. Har blivit så senaste månaden, sedan jag helt bröt upp från mitt gamla liv i Stockholm och flyttade till en liten ort i Norrland i december. Beror det på att jag inte har något skyddsnät här ännu och ingen här att umgås med, som jag känner såhär, vad tror ni?

    Är även jätterädd för att någon granne ska anmäla mig pga att hunden inte får tillräckligt med promenader! Ingen har sagt eller antytt något, men jag är så skraj att nån ska göra det!

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.