[Olive Kuloka]

Hej! En olycka kommer sällan ensam, visst är det märkligt att vissa råkar ut för allt möjligt och det på kort tid. Hoppas du har stöd av dina närstående. Har du bra relationer till exets familj och vänner?

Hoppas du får snabbt svar gällande eventuell cancer. Ta en dag i taget och ta inte ut en katastrof i förväg, finns ju behandlingaroch väldigt mycket går att bota. Så försök ta det lugnt. Har själv haft cancer, förstår precis. Levde länge i skräck att dö från barnen. Att ge upp allt var inget alternativ. Det tycker jag verkligen inte du ska göra heller! Förstår verkligen att du har det orimligt svårt, du behöver stöd, så isolera dig inte. Sen tycker jag faktiskt du ska prata med ditt ex om att barnen inte mår bra av allt hennes dejtande. Eller be någon annan, mindre känsligt kanske, ta upp det.

Försök se framför dig en bra framtid när allt det här är över! Inte alls någon omöjlighet, vet du. Håller tummarna att allt går bra och reder upp sig för dig!

 

 

[Olive Kuloka]

Ring en hjälplinje. Du är viktig och ska inte behöva känna så!

[Olive Kuloka]

Oj, du ger verkligen en inblick i hur det är att leva med autism!

Skulle kunna skriva massor, men för det första, jag tror nog att du kan glömma der där med att du skulle vara en börda som skadar och sviker andra. Om man är deprimerad kan man känna så, men jag tror inte andra uppfattar det så faktiskt. Gissar att orsaken till mycket av dina problem är att du är lite för mycket ”på” och att det kan bli lite jobbigt för vissa, men inte mer än så. Du har ju engagerad familj och vänner som bryr sig, kan ju faktiskt ha att göra med att du betyder väldigt mycket för dem…. Med den vissheten och tryggheten i botten, kan du inte känna dig lugn och ha en mer avslappnad inställning till nya människor? Låta dem ta initiativ också. Hur mycket man än gillar någon, om den personen är alltför angelägen och påstridig, så drar man sig mer och mer för att ta kontakt. Helt naturligt, behöver vara balans, inget svek. Sen, varför inte söka dig till andra med samma problematik? Finns ju tjejer med …..

Och när det gäller arbete, finns det väl arbetsgivare som uppskattar egenskaper som kännetecknar autism.

Naturligtvis förtjänar du det bästa i livet. Utgå från dina styrkor och begränsningar och hitta din väg utan att försöka göra om dig. Vi är alla fullkomliga i all vår ofullkomlighet, men på lite olika sätt.

 

[Olive Kuloka]

Till trådstartaren, har du försökt göra något åt ditt mående eller bara accepterat att det är så det ska vara i alla år? Du skriver att du egentligen inte är deprimerad, men jag tycker nog det låter så faktiskt. Inte bara efter din sons  bortgång, så ohyggligt, går inte att föreställa sig den smärtan och förlusten. Inte förvånande att känna så i den situationen, men det är lätt att fatta förhastade, fel beslut. När man känner att man inte vill leva och tycker att det handlar om att ”unna sig” att ta livet av sig, är man inte frisk. Och som vid vilken annan sjukdom som helst, så kan man söka hjälp för att må bättre. Livet är kort nog ändå! Unna dig att ge det en chans!

 

 

[Olive Kuloka]

Märkligt att det får gå till så, men i en situation som din behöver man nog vara sjukskriven och börja med antidepressiva för att kunna ta sig ur en ond cirkel. Ingen bra idé att köra slut på sig själv fullständigt, har gjort det själv tidigare och det är inget jag rekommenderar. Alla blir ju inte sämre i början av antidepp heller, men om, så är man ju medveten om att det är övergående och får vara snäll mot sig under tiden. Var rädd om dig!

 

[Olive Kuloka]

Kan du inte få tid hos en psykolog på vårdcentralen? Du skriver att du har sorg, det kan hjälpa att prata med någon. Kyrkan brukar ha sorggrupper också, om det handlar om att du förlorat någon anhörig? Om du fått antidepressiva, ge dem en chans, det viktiga är att du inte ger upp! Annars kanske du behöver gå till psykakuten och uttrycka tydligare att du måste få hjälp! Gör inget dumt bara! Naturligtvis är du inte värdelös! Hoppas det vänder till det bättre snart för dig!

 

 

[Olive Kuloka]

Men varför tror du att du är en börda för omgivningen? När man är nere och livet är jobbigt kan man tänka i banor som inte har nåt med verkligheten att göra. Men livet är ju inte konstant jobbigt, kommer hända mycket underbart också! När något tar slut t.ex. börjar nåt nytt, ny partner, nya vänner, nya chanser… även om allt kanske inte kommer direkt. Var nyfiken och ha positiva förväntningar och det blir en självuppfyllande profetia. Ungefär som elitidrottare visualiserar bra resultat innan en tävling. Försök släppa gamla tråkigheter om du har tråkiga upplevelser, älta aldrig, se framåt! Hoppas du mår bättre snart!

[Olive Kuloka]

Hoppas du läser det här fortfarande, skulle verkligen vilja hjälpa dig. Du måste gå till läkare, kan också finnas en kroppslig förklaring till att du mår som du gör. Glöm inte berätta att du har huvudvärk. Oavsett om det är psykiskt eller fysiskt, så ska du såklart ha hjälp att bli dig själv igen! Du är värdefull kom ihåg det! Skriv gärna igen och berätta hur du har det!

[Olive Kuloka]

Jo, ni behövs och naturligtvis är ni inte en börda, tänk inte så! Ni är värdefulla!

[Olive Kuloka]

Så här ska ingen behöva ha det, vänta inte med att söka hjälp! Den finns ju! Hoppas det ordnar sig för dig!

[Olive Kuloka]

Förstår att du mår väldigt dåligt, extra svårt när inte mamman förstår. Men du skriver att hon försöker få dig att söka hjälp, men att du inte orkar. Hon kanske är helt förtvivlad över att inte kunna hjälpa dig och reagerar till slut så av den anledningen? Vad skulle hända om du bad henne följa med till psykakuten? Du behöver ju hjälp, så här kan du ju inte och ska inte behöva ha det. Hoppas verkligen det löser sig för dig! Det är du värd!

 

 

[Olive Kuloka]

Vet inte om det stämmer, men det låter som om du har höga krav på dig själv och mår dåligt av att jämföra dig med vännerna. Tycker du ska tillåta dig att känna efter vad du faktiskt mår bra av och leva utifrån det och koppla bort kraven tills vidare. Hitta din egen livsstil och acceptera en viss begränsning, för att börja må bättre. Har själv en del begränsningar i livet numera, men är ändå vid liv och det är inte helt fel trots allt. När man väl har accepterat det och börjat må bättre börjar man också hitta nya vägar, framåt, uppåt. Jag är betydligt äldre än du och mådde också dåligt som ung. Man måste vara snäll mot sig själv, sann mot sig själv, leva på ett sätt man mår bra av. Vet inte om det här gav nåt, har ingen erfarenhet av asperger, men hoppas du mår bättre snart! Det är faktiskt inte kört!