[Olive Kuloka]

Hej, låter som att du är ganska ung? Du är definitivt inte ensam om att känna dig vilsen. Kan känna igen känslan från när min pappa dog när jag var barn. Som om marken försvann under en och all trygghet försvann. Har något särskilt hänt i ditt liv som fått dig att känna så här?  Om du vill berätta såklart. Har du familj? Du skriver att du inte kan hålla fast dig i andra människor. Gissar ju bara men det låter som att du kanske är lite för ”på”? Problemet är väl att många drar sig undan då. Om det är så, så måste du lita på att andra vill ha dig i sina liv utan att du behöver ”klamra”dig fast. Om man fokuserar på och är genuint intresserad och nyfiken på andra, kommer de att gilla en. De flesta gillar att prata om sig själva. Hitta gemensamma intressen, där man inte är så fokuserad på sig själv. Finns det någon hobby du skulle vilja pröva? kan ju vara ett sätt att träffa nya människor förutsättningslöst. Lätt att känna sig annorlunda innan man hittat sin plats i livet, men så är det ju inte. Och definitivt ska du ju inte känna att du är förlorad!

Du skriver väldigt bra, låter som att du har en poetisk ådra!

 

[Olive Kuloka]

Håller med om att du absolut borde söka vård, kanske behöver röntga dig både för att du kanske fått skador i ryggen och röntgenbilder som bevis. Ta upp allt. Det är viktigt att din granne åker fast. Kan du skaffa övervakningskameror så vore det bevis också.
Som jag skrev förut så tror jag absolut att en kontaktperson skulle göra stor skillnad. Är ganska säker på att man har rätt till en sådan om man har autism, ta upp det också på vårdcentralen. Eller om man söker själv hos socialtjänsten, fråga! Din granne behöver se att andra står på din sida och att hans beteende får konsekvenser! Blev så upprörd över din situation!

[Olive Kuloka]

Hej igen!

Det låter så plågsamt och sorgligt, önskar jag hade något bra svar, men jag hade nog dragit ned på kontakten. Ställt ultimatum att hon inte kommer att få besök om hon inte ändrar sätt och sen stå fast vid det. Men det är lätt att säga, destruktiva bindningar är inte lätt att ta sig ur. I mitt fall så flyttade jag tidigt hemifrån, 50 mil bort, min syster bodde kvar granne med mamma, de var mycket tightare vilket jag tyckte var bara skönt. Hade inte samma press. Nu lever inte mamma längre och min syster har jag brutit med, men är fortfarande påverkad av uppväxten, svårt att hävda mig, känner mig ofta nedtryckt i förhållande till andra kvinnor. Män har jag aldrig haft problem med däremot, varken i förhållanden eller som vänner. Min pappa var underbar, det är väl därifrån man fått kraft.
Finns det någon annan släkting eller vän som du kan besöka henne tillsammans med? Hur skulle det fungera? Eller någon sorts avlastning för dig som tar över mer och mer, utan att du behöver bryta helt om det känns för plågsamt. Dags att du börjar tänka på dig själv låter det som.

[Olive Kuloka]

Då tycker jag du ska gå till en annan läkare, kanske byta vårdcentral om det behövs. De kan inte ställa den diagnosen utan att först kolla upp om det är något fysiskt. Även om det mest troligt är panikångest, hade det själv när jag var 18-20, så jag vet hur extremt obehagligt det är, men det hjälpte med terapi. Brukar finnas psykologer på vårdcentraler, kan vara värt att prova i väntan på traumabehandling?

 

[Olive Kuloka]

Hej! Men herregud vilka vidriga människor, din granne hör definitivt hemma bakom lås och bom! Mordhot och misshandel är ju inget han kan komma undan med, jättebra att du spelar in vad som sägs och dokumenterar. Stå på dig! Har du någon kontaktperson som kan stötta? Gärna två meter lång med mycket muskler:)

Otroligt märkligt vilka lokala ”kulturer” som kan uppstå på vissa mindre orter där alla känner alla och alla förmodligen är släkt med varann…. Många som har flyttat till sådana ställen blir ofta sedda som utbölingar under väldigt lång tid.

Jag hade nog valt att flytta. Du förtjänar så mycket bättre!

 

[Olive Kuloka]

Det låter verkligen som typisk panikångest, men har du varit på vårdcentralen måste de väl ha gjort en ordentlig undersökning? I så fall kanske du behöver terapi.

[Olive Kuloka]

Hej,

Känner igen det där. Växte upp med en narcissistisk mamma och även syster, med extremt dominant personlighet dessutom, efter att min pappa gått bort tidigt. Fanns inget utrymme för mina behov. Prestation var det enda som räknades, ovillkorlig kärlek fanns inte. Hade stark ångest som ung, men har övat upp förmågan att uttrycka känslor och behov efter terapi. Har fungerat ganska bra, har ingen ångest numer.  Tror det är där man behöver börja för att må bra själv. Och att sätta gränser.

Vad händer om du uttrycker dina egna behov och försöker prata med henne om din uppväxt?
Tror man får se sina föräldrar som de är med fel och brister och acceptera dem, förändra dem går ju inte, håller med om att man inte kan bryta med dem trots allt.
Men man måste stå upp för sig själv för att få en förbättring.

Men som sagt, jag skulle prata med henne förutsättningslöst om hur hon ser på allt. Hon kanske faktiskt älskar dig men är dålig på att visa det.

[Olive Kuloka]

Men tar du antidepressiva? Har du isf prövat fler sorter? Du har säkert hört det förut, men du är faktiskt alldeles för ung för att det ska vara kört och sannolikheten att det kommer att vända är stor. Vill du berätta om det är något  som hänt som fått dig att må som du gör? Skriv av dig här om du vill, brukar kännas bättre. Vad menar du med att du känner dig som en människa men inte en person, vad är skillnaden? Du är inte ett problem för att du har problem heller. Och stäng inte ute familjen, du vill inte såra dem skriver du, alltså betyder du väldigt mycket för dem, så ta stöd hos dem. De kommer naturligtvis aldrig att glömma dig, glöm det! Det som låter bra är att du siktar på att bli en känd artist, det visar att du har en gnista. Fokusera på det, kan bli en positiv spiral.

[Olive Kuloka]

Du kommer inte att tappa allt, du kommer hitta nåt nytt. Varför skulle du inte kunna skaffa fler/nya vänner, du har ju gjort det tidigare. De flesta tycker väl att det är jobbigt när en period i livet tar slut och något okänt väntar, men det löser sig. Vem vet, det kanske blir den roligaste perioden i ditt liv på gymnasiet. Försök släpp ”sargen” och se framåt, om man förväntar sig att något kommer att gå bra/bli kul så blir det ofta just det också. Det funkar faktiskt så. Det är så elitidrottare gör inför tävling, visualiserar att de vinner.

 

[Olive Kuloka]

Kan det vara så att sonen tror att skilsmässan är ditt ”fel”? Du skriver att pappan trakasserar dig, låter inte bra. Finns ju föräldrar som påverkar barnen att ta avstånd från den andra föräldern, hoppas det inte gäller dig.

Låter iaf definitivt som att du behöver avlastning. Har du dina föräldrar, syskon, egna nära vänner i närheten som backup, så ta stöd av dem. Du behöver ju återhämta dig själv. Och ha inte ångest för att du blir arg, det blir väl alla föräldrar någon gång, lita på dina spärrar. Tänk att han i själva verket är ledsen, inte arg, och behandla honom därefter. Pröva att hålla om honom med kärlek tills han lugnat ned sig. Prata mycket med honom om varför ni skildes, kanske du får veta vad som rör sig i hans tankar.

[Olive Kuloka]

Vet ju inte om du fortfarande läser här, men det som jag tror är en bidragande orsak till dina problem är att du har varit så generös. Finns en risk att de tolkat det som att du försökt köpa vänskap i värsta fall. I vilket fall blir folk obekväma om någon är överdrivet generös, behöver vara balans, så det hade jag undvikit om jag var du. Det gör ont i hjärtat att läsa det du skriver, ingen skulle behöva gå igenom allt det du gjort. Det behövs så lite för att rykten ska börja spridas, räcker med att någon med lite väl livlig fantasi spekulerar och så är det plötsligt en allmän ”sanning”.

Framförallt så ska du ju inte tro att det är dig det är fel på, du är ju uppenbart en otroligt fin person. Om alla vore som du skulle det vara en bättre värld. Men du behöver stå upp för dig själv, inte vara så förtvivlat angelägen att du accepterar vadsomhelst, inte ta på dig skulden för det du inte gjort. Det är tyvärr att be om att få stryk, triggar bara den sortens omogna individer. Och vara generös på samma nivå som du blir bemött på själv. När du börjar stå upp för dig själv kommer andra att dras till dig och respektera dig på ett annat sätt.

[Olive Kuloka]

Den känslan du har hade jag också en period när jag var ung. Handlade nog om ett gammalt obearbetat trauma som legat kvar under ytan och poppade upp vid en ny, mindre kris. Vet inte om det gäller dig också förstås, men det låter som om du kanske skulle behöva gå i terapi? Har du familj, vänner? Ha nära kontakt med de som får dig att må bra. Sök dig till människor med positiv energi och strunta i de som du upplever är negativa. Finns alltid energitjuvar som inte kan låta bli att sprida sin negativism, när man mår bra är det lättare att bortse från dem, men försök, det är inte bara du som stöter på dem. Inse att det inte är dig det är fel på. De som beter sig illa mot någon som mår dåligt borde verkligen skämmas ögonen ur sig. Blir så upprörd. Alla borde verkligen tänka på att bemöta andra som de själva vill bli bemötta. Nästa gång kanske det är deras tur.

Hoppas du mår bättre snart, det är du värd! Finns nog en mening med att vi är här, även om man inte alltid ser det.