Så ledsen…

Jag är förtvivlad o ledsen,+ depression , ångest o komplex ptsd.Det känns så svårt nu.Jag vet inte vad jag ska ta mig till med dessa känslor o skulden jag känner för att jag mår såhär.

Det sjuka tar helt över o jag har svårt att se att sjukdomen inte talar snällt med mig utan får mig att se allt negativt det gör så ont, jag lider o känner skam .

Idag “bråkade” min mama med mig o hon förstår inte sjukdomen inte heller att hon sårar mig när hon säger att hon mår dåligt pga mig att hela familjen  gör det ,att det är så jobbigt att prata med mig att hon inte orkar mer ….att hon själv blir sjuk….Jag  förstår att det kan kännas svårt för anöhriga,men det blir bara värre av att hon blir upprörd o arg.

Allt detta gör att jag känner mig  mer ensam en börda o jobbig ,hon höjde rösten o sa “vad har du gjort för familjen” Det sårade mig jättemycket….

Jag är redan tyngd av alltdetta o mina mörka tankar …Det känns som att jag “tar slut” att min energi inte räcker mer…

Jag önskar jag kunde prata med min min ma för detta tär på mig. Jag önskar så  att jag hade någon att prata med som inte dömmer som ser mig o minns hur jag var,som finns där trots sjukdomen.

 

 

Du kan ju inte hjälpa att du har ptsd.
Fy fan att din mamma skyller hennes dåliga mående på dig, hon borde veta bättre.

Jag har ingen erfarenhet av ptsd, men du kan prata med mig om du vill.

Anonym skrev:

Du kan ju inte hjälpa att du har ptsd. Fy fan att din mamma skyller hennes dåliga mående på dig, hon borde veta bättre. Jag har ingen erfarenhet av ptsd, men du kan prata med mig om du vill.

…..

Tack !Så omtänksamt av dig.Jag tycker inte heller det är mitt fel att jag har komplex ptsd…

Hur är det med dig ? Har du annan erfarenhet av psykisk ohälsa…..eftersom du skriver här……

Nu var det dags igen .. ..med en ma som säger vad jag ska göra för att få bort depression o ångest    men jag vet alltför väl vad man kan göra. Jag gör inget fast jag vet det är bra.. .ångesten o depressionen tar över  som om jag inte har någon vilja ……

Så nu bråkade min ma med mig igen fast att hon vet hur jag mår jag jag skulle önska att hon som känner mig o minns hur jag var innan allt  detta kunde stödja mig faktum är att mina föräldrar har en del i hur jag mår ….just nu känns det så hemskt jag är jätteledsen o ensam i detta….

Känner mig så tung o  tom…..har gråtit så mycket är så ledsen o känner mig tillintetgjord.Det gör ont att min ma sårar mig ofta o ändå så betyder hon mycket men idag blev jag arg

hon la på luren o jag kände att jag ville skada mig själv ….hon vet att jag bara har bara har henne att prata med o ändå är hon helt omöjlig o arg på mig för att jag har en sjukdom …..jag orkar inte mer av detta

har försökt att ringa linjen på mind men ikväll verkade det inte vara någon där…..ännu en dag i …….   sorg o smärta……

.

En djup depression är allt annat än värdig inte heller kraftiga ångestattacker. Kan man styra o kontrollera dessa? Tror inte det …som man ej kan konrollera ett epilepsianfall …..Jag vet ej o orkar inte mer av detta…

Jag kan inte ens hoppas på att medecinen hjälper för det gör den ej….

[Blue Megedi]

Anonym skrev:

Jag kan inte ens hoppas på att medecinen hjälper för det gör den ej….

Alltså det är fruktansvärt att höra att anhöriga inte har förståelse för sjukdom, oavsett vilken sjukdom det än är. Sedan är jag medveten om att psykisk ohälsa är svårt att hantera för alla då det inte alltid är så lätt att ta på eller möta. Men att man är sjuk eller har en bestående sjukdom är ju ingenting vi kan styra över. Hade vi kunnat det hade vi ju självklart alla dagar i veckan valt att må bra.

Tycker så himla synd om dig, jag kan inte förstå när anhöriga inte har förståelse då jag inte själv har varit med om det. Däremot har jag själv erfarenheten inom psykisk ohälsa så jag faller in i djupa depressioner och ångestperioder, är inne i en ganska tung och mörk period just nu. Jag pratar gärna med dig! Och jag hör dig och ser det du skriver. Du är inte ensam, det kanske är det viktigaste att veta om, det finns väldigt många fler som har en medkänsla för det du går igenom även om vi aldrig kan känna hur du känner så kan vi förstå att du känner. Jag är inte så bra på råd, men jag lyssnar gärna och bekräftar, ibland kan det räcka att veta att någon finns.

Anonym skrev:

….. Tack !Så omtänksamt av dig.Jag tycker inte heller det är mitt fel att jag har komplex ptsd… Hur är det med dig ? Har du annan erfarenhet av psykisk ohälsa…..eftersom du skriver här…… Nu var det dags igen .. ..med en ma som säger vad jag ska göra för att få bort depression o ångest men jag vet alltför väl vad man kan göra. Jag gör inget fast jag vet det är bra.. .ångesten o depressionen tar över som om jag inte har någon vilja …… Så nu bråkade min ma med mig igen fast att hon vet hur jag mår jag jag skulle önska att hon som känner mig o minns hur jag var innan allt detta kunde stödja mig faktum är att mina föräldrar har en del i hur jag mår ….just nu känns det så hemskt jag är jätteledsen o ensam i detta….

Jag är och har varit deprimerad, har varit självmordsbenägen för två år sen (och börjar känna att det börjar försöka komma tillbaka)

Jag kunde ha mått bättre, och det känns rätt hopplöst ibland.

Blue Megedi skrev:

Alltså det är fruktansvärt att höra att anhöriga inte har förståelse för sjukdom, oavsett vilken sjukdom det än är. Sedan är jag medveten om att psykisk ohälsa är svårt att hantera för alla då det inte alltid är så lätt att ta på eller möta. Men att man är sjuk eller har en bestående sjukdom är ju ingenting vi kan styra över. Hade vi kunnat det hade vi ju självklart alla dagar i veckan valt att må bra. Tycker så himla synd om dig, jag kan inte förstå när anhöriga inte har förståelse då jag inte själv har varit med om det. Däremot har jag själv erfarenheten inom psykisk ohälsa så jag faller in i djupa depressioner och ångestperioder, är inne i en ganska tung och mörk period just nu. Jag pratar gärna med dig! Och jag hör dig och ser det du skriver. Du är inte ensam, det kanske är det viktigaste att veta om, det finns väldigt många fler som har en medkänsla för det du går igenom även om vi aldrig kan känna hur du känner så kan vi förstå att du känner. Jag är inte så bra på råd, men jag lyssnar gärna och bekräftar, ibland kan det räcka att veta att någon finns.

 

Tack så mkt för ditt fina o omtänksamma svar o att du delar med dig…. känns ensamt att vara i detta tunga mörker……o jag kämpar med tankar o känslor……

Anonym skrev:

Jag är och har varit deprimerad, har varit självmordsbenägen för två år sen (och börjar känna att det börjar försöka komma tillbaka) Jag kunde ha mått bättre, och det känns rätt hopplöst ibland.[/quote

Tack för ditt svar …….Ja detta kunde man vara utan …önskar jag kunde hitta ord som hjälper….men maktlösheten tar över har svårt att tänka bra tankar ….iallafall ta hand om dig  bäst du kan….

[Blue Megedi]

Anonym skrev:

Tack så mkt för ditt fina o omtänksamma svar o att du delar med dig…. känns ensamt att vara i detta tunga mörker……o jag kämpar med tankar o känslor……

Jag kan förstå att det måste vara jätte tugnt och jobbigt för dig! Men kom ihåg detta, att gråta eller att vara nedstämd är inte ett tecken på svaghet utan att man har varit alldeles för stark för länge! Du verkar vara en kämpe, ge inte upp! Kanske prata med någon professionell utifrån? Det finns hjälp att få