Känns som allt rasar

Hej. Jag är en kille på 42år som går genom ett rent kaos. Det börja i januari. Förhållandet börja gå åt skogen. Och min hälsa och ångest tog överhand. Föll i en djup depression där jag nästan tog mitt liv. Bröt upp med exet och flytta hastigt till Trelleborg ett tag. Gick på psyk i Västerås och i Trelleborg. Börja få tillbaka livskänsla och ville framåt. Tog mig tillbaka till Västerås då mina barn är här. Då min ekonomiska situation är tuff fick jag ett inneboende kontrakt. Här haft barnen och allt kändes ok. Då kom nästa bakslag. Operation för ev cancer. Väntar nu svar. Känner hjälplösheten ångesten och tankarna komma tillbaka igen. Är så kluven i mig själv och vet inte in och ut längre. Här isolerat mig helt förutom när jag är med mina barn. Exet dejtar som aldrig för och jag bara känner frustration då barnen frågar mig hela tiden då jag träffar dom. Varför mamma träffar nya hela tiden. Jag känner ska en 5 åring och 8 åring behöva ta det i en nydligen separation. Hennes 2 andra barn bor nästan aldrig hemma hos henne längre då dom känner sig dåliga till mods. Känns som hon dämpar sin sorg med att träffa andra och barnen lider. Vilket i sin tur gör mig illa till mods.

Jag känner att jag vill bara ge upp allt……

Oj du verkar har det väldigt tufft just nu. Att vänta på besked om du har cancer gör det inte lättare.

Har du några bekanta i Västerås? För även om det är jobbigt med människor så kan du få bollplank genom att prata om det som händer på olika sätt.

Men du verkar ju vilja bryta din isolering – du skriver här och det ser jag som positivt.

skriv mer – jag och många andra läser och svarar

Anonym skrev:

Oj du verkar har det väldigt tufft just nu. Att vänta på besked om du har cancer gör det inte lättare. Har du några bekanta i Västerås? För även om det är jobbigt med människor så kan du få bollplank genom att prata om det som händer på olika sätt. Men du verkar ju vilja bryta din isolering – du skriver här och det ser jag som positivt. skriv mer – jag och många andra läser och svarar

 

Hej. Nej all min släkt och vänner är i Skåne och mitt ex hennes familj mm är i Västerås.

Jag kämpar för mina barn men känns som jag rasar snart

Fy fabian – Har du kontakt med någon stödgrupp för cancerpatienter eller någon psykolog/kurator?

Har du berättat för ditt ex hur landet ligger?

 

[Olive Kuloka]

Hej! En olycka kommer sällan ensam, visst är det märkligt att vissa råkar ut för allt möjligt och det på kort tid. Hoppas du har stöd av dina närstående. Har du bra relationer till exets familj och vänner?

Hoppas du får snabbt svar gällande eventuell cancer. Ta en dag i taget och ta inte ut en katastrof i förväg, finns ju behandlingaroch väldigt mycket går att bota. Så försök ta det lugnt. Har själv haft cancer, förstår precis. Levde länge i skräck att dö från barnen. Att ge upp allt var inget alternativ. Det tycker jag verkligen inte du ska göra heller! Förstår verkligen att du har det orimligt svårt, du behöver stöd, så isolera dig inte. Sen tycker jag faktiskt du ska prata med ditt ex om att barnen inte mår bra av allt hennes dejtande. Eller be någon annan, mindre känsligt kanske, ta upp det.

Försök se framför dig en bra framtid när allt det här är över! Inte alls någon omöjlighet, vet du. Håller tummarna att allt går bra och reder upp sig för dig!

 

 

Men tänk va stark du kommer vara när denna tuffa period har blåst förbi! Wow!!

[Olive Kuloka]

Alla går inte helskinnade genom livet, har själv gått igenom både det ena och det andra, överlevt det ena och det andra, marken försvunnit under fötterna, det känts som om framtiden tagit slut. Är en extrem hsp-person, numera med posttraumatisk stress som periodvis är bättre, men trillar tillbaka för minsta lilla. Trots det så är det möjligt att ha ett  liv som är bra. Jobbigt men bra.