Dags att gå

Det är nog snart för mig att bege mig från detta liv. Egentligen har jag aldrig varit särskilt förtjust i det eller särskilt glad över att leva. Nu när ett av barnen gick bort alltför tidigt känns det att det får vara nog. Jag kämpade väl, låtsades bra, flinade falskt och byggde ett liv som andra skulle kunna vara nöjda med. Jag har rest, gjort mycket och sett en hel del. Jag gav inte upp trots att jag så gärna ville så många ggr då jag insett rätt tidigt i mitt liv att det är detta skit jag måste dras med och att det blir aldrig bättre än så. Jag har transporterats i 53 år på denna transportsträcka och känner att jag nu har gjort det man kunde kräva av mig. Jag har bockat av det mina föräldrar och omgivningen någonsin kunna kräva av mig, trots att jag aldrig, någonsin bett om att få hamna här.

Jag känner att det får räcka nu och att …de kan ju inte kräva mer uppoffringar av mig. Jag har ju plågats och slitit och krampaktigt hållit mig kvar för deras skull, men jag kan ju inte hela tiden be till en uppdiktad GUD om att jag ska slippa vakna nästa morgon. Jag kommer inte att ha den turen.

Jag tror att våren blir bra tid att på ett fint sätt städa upp så jag inte lämnar för mycket lösa trådar och för att säga farväl, även till de som jag bittert borde hata för att de satte mig till denna värld och som LJÖG för mig om att “det blir bättre” och att “livet är fint”. De LJÖG. Inget blir bättre och livet är inte fint. Det är samma, eviga SKIT dag in och dag ut.

Jag hade ingen kontroll över att sättas till denna värdelösa tillvaro. Jag återtar nu kontrollen och vill kunna välja sätt och tid att lämna det på. Jag tror inte min kvarvarande son kommer att hålla det emot mig. Han vet att jag avskyr livet och att jag plågas med att vara här för hans skull också…liksom för mina föräldrars. Jag tror inte att han, eller de är ondskefulla och vill att jag skall fortsätta att existera här för deras skull. Jag tror att de vill unna mig frid och ro efter 53 års skit på denna jord.

Jag vill inte heller va kvar. Är mitt i livet och det ska ju vara så gött, knappast! Känner mig bara gammal och sliten är oattraktiv på jobbet får inget nytt (för gammal) är oattraktiv för en kille ( för gammal) Killen jag är tillsammans med undviker mig. Funderar på avsluta men är för feg för att va helt själv.Varför ska jag va kvar? Inte råd med semester i år igen Karar mig knappt på jobb  50% men orkar inte mer och får inget annat. Sökt många jobb. En familj som aldrig bryr sig eller hör av sig. Finns andra som är roligare. Alltid de andra. Kan inte hitta något som skulle få mig att stanna kvar. Om man inte har anhöriga vad är vitsen? Ingen har kunnat svara på frågan. Nu till dig. Varför vill du inte vara kvar? Jag lider med dig och din sorg för ditt barn . Men varför trivdes du inte i livet innan ditt barn dog?Jag trivs inte för jag kan inte känna glädje längre.alltid velat ha ett förhållande och vänner.Men alla förhållanden går åt skogen och vännerna har andra som är roligare och har mer pengar. Det är skit att vara fattig bland dem som har det bra. Man blir paria. någon som det är synd om. De bara tänker att det gått så dåligt för henne, stackarn. Jag vill dö av mig själv usch jag fattar inte vad som är grejen med att att snurra runt i universum Bara massa frågor men inga svar.

Jag är nog i liten annan situation. Jag har ingen aning om varför jag aldrig trivts med livet. Jag har bra utbildning för att det ska man ju ha. Jag har byggt en helt ok karriär i IT branschen, för att karriär det måste man ha…och det ger ok pengar mot en relativt liten ansträngning ärligt talat. Jag unnar mig bra semestrar och har meningsfull fritid som jag fyller med olika saker. Det ska man ju göra. Gör man allt sådant, ska man ju vara lycklig. Pengar är aldrig något riktigt problem, eller tidsbrist eller stress för den delen. Jag är omtyckt även om jag väljer att ha rätt snävt och mycket begränsat socialt liv. Jag kan unna mig resor och kul “leksaker” för fritiden som jag har hyggligt med. Jag är inte deprimerad i ordets vanliga bemärkelse. Inte heller förtvivlad. Jag är helt enkelt trött och extremt uttråkad med livet och med att vänta på den stora “bonanzan” som ju det ska vara att leva. Det lyckan som det ska innebära…inget kommer. Jag har en jättebra sambo som trots allt lever med mig och gör det hon kan för att jag ska “gaska upp mig”…men hon förstår inte att det inte finns något sådant för mig. Människor som jag ska vara nöjda om de inte är förtvivlade och deprimerade…för lyckliga och nöjda kan de aldrig bli. Jag är extremt trött helt enkelt. Saker och aktiviteter som förut gav mig energi ger mig mindre och mindre och jag är svagare motiverad att göra något alls.

Du har iaf klara orsaker till varför du känner som du gör. Hos mig är detta engogent…jag vet inte varför jag helt enkelt aldrig kunnat vara glad på riktigt. Visst har min äldre sons död förvärrat detta, men redan innan var jag på det klara med att livet är inget för mig och att jag är här för att jag “måste” och för att inte göra andra besvikna eller ledsna. Det kostade mig enorma mängder energi som nu håller på att ta slut. SKa jag vara kvar så att min andra son ska ha någonstans att messa när han inte har annat för sig ? Ska jag kämpa för att min mor inte ska vara ledsen och besviken om jag bara lägger ner detta meningslösa projekt som ÄNDÅ leder till samma slut oavsett vad vi gör ?

Ja du har rätt jag har orsaker att gå.Har inte ens föräldrar kvar. Mitt vuxna barn bor utomlands och har aldrig varit särskilt intresserad av att träffa mig. Resten hör aldrig av sig. Någon gång får man ett julkort men det är allt. Vad konstigt att det kan vara så olika. Jag tror jag skulle göra något roligare av livet om jag levde som du.Jag har alltid drömt om ett hus på landet men aldrig haft råd.Jag vantrivs där jag bor blir störd hela tiden av olika saker och är jämt stressad.Jag oroar mig för räkningar varje dag, kan inte sova av ekonomisk stress.Det är så plågsamt att se att andra som kan unna sig och ha ett bra liv.Skammen är enorm när andra ser ner på mig och min livssituation.För mig låter ditt liv enkelt (förutom det att din son gick bort ) Men jag tror dig när du säger att du mår dåligt. Jag har hört om många som har “allt ” men ändå är deprimerade. Det går inte köpa sig lycka. men för mig hade definitivt en bättre ekonomisk status gjort att jag stått ut. Man kan välja var och hur man vill bo. Man har råd att betala en bra terapeut eller söka alternativ vård , det har hjälpt många jag känner. Man kan fixa sig så man blir vackrare.Det är lättare att få vänner om man har råd att hänga med på saker, en fattiglapp är mindre kul.Man kan göra den där resan och har något spännande att se fram emot. Man kan välja och vraka och bara köpa den bästa och nyttigaste maten. Det låter som du gjort bara det andra förväntar sig. Att du försökt passa in i en mall.Det låter inte som du gjort det som var viktigt för dig. Hur var du som barn? Vara något roligt då?Blev du sedd av dina föräldrar?

[Olive Kuloka]

Till trådstartaren, har du försökt göra något åt ditt mående eller bara accepterat att det är så det ska vara i alla år? Du skriver att du egentligen inte är deprimerad, men jag tycker nog det låter så faktiskt. Inte bara efter din sons  bortgång, så ohyggligt, går inte att föreställa sig den smärtan och förlusten. Inte förvånande att känna så i den situationen, men det är lätt att fatta förhastade, fel beslut. När man känner att man inte vill leva och tycker att det handlar om att ”unna sig” att ta livet av sig, är man inte frisk. Och som vid vilken annan sjukdom som helst, så kan man söka hjälp för att må bättre. Livet är kort nog ändå! Unna dig att ge det en chans!

 

 

Om jag försökt ? Vad skulle det vara ? SSRI ? SNRI ? KBT ? Andra typer av terapi ? Jag har “försökt” med en hel del. Jag har känt på det viset så länge jag kan minnas. Det som hände ett av mina barn var ytterligare en börda, men något livsglädje har jag aldrig haft. Läkemedel, terapi, hård och regelbunden träning, bra kosthållning, ok karriär, stabil och stressfri ekonomisk tillvaro, inga sociala belastningar, inget missbruk…

Livet är inte så ENORMT kul att man vill traggla sig igenom det och sakta förfalla tills man blir de statistiska 83, ensam, skröplig och rutten. Jag trodde också att jag var “sjuk” men ingen medicinering, elelr terapi eller livsstilsgrepp kunde “bota” mig till att älska livet och vilja leva. Sedan jag var tonåring har jag ofta, mycket ofta önskat att inte vakna nästa morgon. Mest för att slippa den enformiga skiten livet är. Oavsett vad jag gör…ger det mig NOLL.

Det är inget som kom upp efter min sons bortgång, det har bara blivit tydligare. Jag borde avslutat denna transportsträcka mot döden redan vid 20-25 när jag blev på det klara med att oavsett vad jag gör, så blir det inte bättre.

Jag har ibland talat med det med olika människor och frågat de vad det är som gör deras tillvaron så FANTASTISKA att de är värda den smärta och besvikelse livet ofta bär med sig. INGET visade det sig. Det är trista, enformiga och rätt jobbiga liv folk lever och till råga på ällt får de skit av livet med jämna mellanrum som belöning för att de kämpar och sliter. Sedan tynar de bort på något hem och dör till slut. Ofta, väldigt ofta ensamma och sönder både kroppsligen och själsligen. För VAD ?? För att de fick resa till Rhodos en gång om året och betala av sin skitbil och ett utedass de kallar för “villa” ? När jag så frågade de VAD EXAKT är det som gör deras liv så super duper värda att kämpa för …fick sig många en tankeställare. En sådan som jag haft hela mitt liv.

Kanske finns det folk som lever enorm spännande liv. Stridspiloter som deltar i strid, rockstjärnor som brinner kort och ljust…konstnärer som lever passionerat och uppslukas av något som uppfyller de. Jag är inget av det. Jag bara väntar på att ÄNTLIGEN FÅ DÖ och slippa denna trista serie. Jag har levt i 53 år så jag har gjort mina hundår för andras skull. Därför är det dags att jag gör något för MIG nu. Jag har betalat min skuld till andra, genom att hålla vid ett liv jag föraktar och spottar på. Det känns faktiskt som en lättnad. Jag är nog inte ensam.

Har hört många äldre säga jag har haft ett fantastiskt liv och verkligen njutit av livet. Det är verkligen inte bara de som rest jorden runt och fått vara med om ndet extraordinära om man säger så. Jag hade en granne i många år som verkade leva ett supertråkigt liv hade en tråkig man som aldrig gick ut, han trivdes så bra inomhus. Hon däremot tog cykeln till ica med ett leende på läpparna.  De ägde ingenting, ingen bil sommarstugan sålde dom. De sa att de inte behövde något. det var så skönt att inte ha något. Bara hyrestvåan räckte.De hade haft bra löner när de jobbade men använde inte pengarna. De hade inga barn De hade aldrig varit utomlands. Sedan dog dom ungefär samtidigt. Hon var nöjd och glad till slutet. Det sitter i huvudet. En del har det en del har det inte. Livsgnistan.

Japp. När man inte har livsgnistan, eller som jag brukar definera det “känner behov av att leva” så blir det väldigt svårt. Det är inte att jag är desperat, förtvivlad och extremt deprimerad. Jag fungerar och fungerar (utåt sett) väl. Det är bara så att jag inte längre har minsta hopp att denna “livsgnista” dyker upp. Hade jag utöver bristen på livsgnista, lidit brist på pengar och levt i ekonomisk “armod” hade jag förmodligen inte orkat att tvinga mig att leva ens den 53 år jag ändå bockat av. Jag känner en del människor som har det knapert och som är till synes “lyckliga”. Jag känner också sådana som har det knapert och har liv fulla av ångest och stress. Jag tror inte att pengar gör en människa lycklig, eller olycklig. Däremot kan pengar erbjuda valmöjligheter. Har man pengar kan man välja att ha ett vinterhus…eller att INTE ha ett vinter. Hur man inga pengar, finns inte mycket till val…Under alla omständigheter hänger inte lusten att leva med ens socioekonomiska status. Även om fattigdom kan orsaka rätt svår ångest och mycket problem.

Det som är konstigt är att där det är välstånd är det också fler som tar livet av sig. Funderar om det har att göra med att om man fått alla behov tillfredsställda , alltså sista trappsteget i behovstrappen. Då finns det liksom inget mer att kämpa för och det är då livsledan tar vid. För en riktig fattig kanske en tallrik mat kan vara dagens höjdpunkt. Kommer ihåg när man var ung och inte hade pengar och skulle ut med kompisar. Då var man lycklig om man hittade en femtiolapp som lågd glömd hemma det räckte till två öl till helgen. Sedan höjdes ribban allt eftersom man tjänade mer pengar. De som kan få allt dom pekar på börjar knarka köpa sex och all möjlig skit bara för att de är uttråkade. Det blir självdestruktivt bara. Jag vågar inte ta mitt liv för jag litar inte på att jag dör då.känner en som försökte på ett tvärsäkert sätt men överlevde ändå. Kanske bara 1% som överlevt med den metoden men man vet inte om man blir den 1 procenten som blir en grönsak istället för att få frid. Så jag skulle aldrig chansa. Jag kan tänka mig klinik i Schweiz , aktiv dödshjälp. Somna in på riktigt och tvärsäkert utan lidande. Men då måste man ha en svår sjukdom. Mina föräldrar har inte legat i blöjor  på äldreboende. Dom ville inte ligga som kollin och det slapp dom också. Jag kommer inte heller göra det. Men så länge jag är frisk i kroppen och hyfsat i huvudet vill jag inte själv göra något för att dö. Om jag får alzheimers eller blir svårt sjuk typ cancer tänker jag bara ta smärtstillande tills jag självdör. Ingen idé att plågas tycker jag. livet går bara snabbare med åldern så kan lika gärna vänta.

Anonym skrev:

Om jag försökt ? Vad skulle det vara ? SSRI ? SNRI ? KBT ? Andra typer av terapi ? Jag har ”försökt” med en hel del. Jag har känt på det viset så länge jag kan minnas. Det som hände ett av mina barn var ytterligare en börda, men något livsglädje har jag aldrig haft. Läkemedel, terapi, hård och regelbunden träning, bra kosthållning, ok karriär, stabil och stressfri ekonomisk tillvaro, inga sociala belastningar, inget missbruk… Livet är inte så ENORMT kul att man vill traggla sig igenom det och sakta förfalla tills man blir de statistiska 83, ensam, skröplig och rutten. Jag trodde också att jag var ”sjuk” men ingen medicinering, elelr terapi eller livsstilsgrepp kunde ”bota” mig till att älska livet och vilja leva. Sedan jag var tonåring har jag ofta, mycket ofta önskat att inte vakna nästa morgon. Mest för att slippa den enformiga skiten livet är. Oavsett vad jag gör…ger det mig NOLL. Det är inget som kom upp efter min sons bortgång, det har bara blivit tydligare. Jag borde avslutat denna transportsträcka mot döden redan vid 20-25 när jag blev på det klara med att oavsett vad jag gör, så blir det inte bättre. Jag har ibland talat med det med olika människor och frågat de vad det är som gör deras tillvaron så FANTASTISKA att de är värda den smärta och besvikelse livet ofta bär med sig. INGET visade det sig. Det är trista, enformiga och rätt jobbiga liv folk lever och till råga på ällt får de skit av livet med jämna mellanrum som belöning för att de kämpar och sliter. Sedan tynar de bort på något hem och dör till slut. Ofta, väldigt ofta ensamma och sönder både kroppsligen och själsligen. För VAD ?? För att de fick resa till Rhodos en gång om året och betala av sin skitbil och ett utedass de kallar för ”villa” ? När jag så frågade de VAD EXAKT är det som gör deras liv så super duper värda att kämpa för …fick sig många en tankeställare. En sådan som jag haft hela mitt liv. Kanske finns det folk som lever enorm spännande liv. Stridspiloter som deltar i strid, rockstjärnor som brinner kort och ljust…konstnärer som lever passionerat och uppslukas av något som uppfyller de. Jag är inget av det. Jag bara väntar på att ÄNTLIGEN FÅ DÖ och slippa denna trista serie. Jag har levt i 53 år så jag har gjort mina hundår för andras skull. Därför är det dags att jag gör något för MIG nu. Jag har betalat min skuld till andra, genom att hålla vid ett liv jag föraktar och spottar på. Det känns faktiskt som en lättnad. Jag är nog inte ensam.

En fråga jag är intresserad av, hur värderar du dig själv? Utifrån bedrifter, ägodelar, socialt liv, känslor, upplevelser, eller något annat?

Jag värderar mig inte. Jag har i 53 år “gjort det man ska” och “kämpat” för att leva ett liv jag aldrig velat ha. Jag har skapat ett liv där jag är som folk för det mesta. Jag har gjort det som “förväntats” och trott på lögner om att det skulle bli bra med tiden, bra med KBT, bra med samtalsterapier, bra med medicinering, träning, hobbys, bra kost och socialt umgänge. Jag väntade och väntade och vaknar med samma hopplösa trötthet. Jag har hållit mig kvar här för andras skull. Jag har försökt göra allt jag kan. Till ingen nytta. Det är svårt att “värdera” sig själv. Vad är måttstocken ? Jag har ett bra jobb, hygglig akademisk utbildning, kan flera språk och har ett tak över huvudet. Jag har sett och gjort intressanta saker och reser en hel del. För det ska man göra, för det ska göra livet innehållsrikt. Jag vill också föregå med gott exempel. Jag är säkert av värde för vårt samhälle och anstränger mig för att inte vara någon till last.

Jag är dock extremt trött och har insett att jag i värsta fall har framför mig en 32 statistiska år framför mig mot ett slut som är egentligen likadant för oss alla, oavsett hur vi levt och om vi ansträngt oss.I bästa fall dör jag i en snabb olyckhändelse. I värsta fall tynar jag bort i en blöja, dement och sönder. Ingen av oss kommer från denna värld med livet i behåll. Så att avsluta livet är egentligen att helt enkelt ta en genväg till en plats där vi ändå alla hamnar.