Hem > Forum > Må piss > Behövs jag ens?

Behövs jag ens?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 19 totalt)
18
  • Jag fick en ganska plötslig tanke, den har ju funnits där hela tiden men blev så extremt stark förra veckan, att behöva jag ens? Jag gick en hel dag med denna tanken förra veckan och tänkte varje sak jag gjorde och vad som hände och tänkte ”vad hade hänt om jag inte fanns längre?” Jag hade denna tanken konstant så fort det hände något. Känner mig bara så extremt oviktig och som en onödig person. Jag har inte så många vänner, typ en riktig vän men hon har liksom andra vänner som hon är mycket med. Jag är bara en jobbig elev så lärarna skulle nog tycka de var skönt om jag försvann så slipper dom slösa tid på mig. Min familj hade klarat sig bra utan mig, är mest en börda för alla och hade nog inte tagit så lång tid att komma över om jag hade försvunnit nu. Behövs jag ens? För det känns verkligen inte så längre. Livet tappa mening. Allt känns hopplöst.

    Avatar

    Den tanken tror jag alla har någon gång. Jag har haft den massor av gånger!

    En sak är gemensamt och det är att vi alla kommer dö en dag. Så varför ta vara på ditt liv nu när du har det? Det kan hända otroliga saker under en livstid. Du kommer garanterat att känna annorlunda snart. Du behövs och du är inte en börda, varför skulle du vara det?

    Kram 🙂

     

    Trådstartaren

    Jag känner bara verkligen att jag bara är en börda för alla och bara är ivägen och gör ingen nytta. Min psykiska ohälsa påverkar så många runt mig och går ut över dom och jag gör bara det jobbigare för alla andra. Det hade nog vara varit lättare om jag avslutade allt och lämnade alla ifred. Jag behövs inte och de flesta hade nog bara blivit nöjda om jag försvann och det hade inte tagit så lång tid att komma över det. Har varit här i 14 år och nu får det räcka. Jag är en börda, jobbig, störande, oviktig. Varför är jag ens här?

    Avatar

    Jag fick en ganska plötslig tanke, den har ju funnits där hela tiden men blev så extremt stark förra veckan, att behöva jag ens? Jag gick en hel dag med denna tanken förra veckan och tänkte varje sak jag gjorde och vad som hände och tänkte ”vad hade hänt om jag inte fanns längre?” Jag hade denna tanken konstant så fort det hände något. Känner mig bara så extremt oviktig och som en onödig person. Jag har inte så många vänner, typ en riktig vän men hon har liksom andra vänner som hon är mycket med. Jag är bara en jobbig elev så lärarna skulle nog tycka de var skönt om jag försvann så slipper dom slösa tid på mig. Min familj hade klarat sig bra utan mig, är mest en börda för alla och hade nog inte tagit så lång tid att komma över om jag hade försvunnit nu. Behövs jag ens? För det känns verkligen inte så längre. Livet tappa mening. Allt känns hopplöst.

    Låter urjobbigt att känna så! Har du berättat vad du verkligen känner för dina föräldrar? Har du sökt hjälp på något sätt, pratat med en psykolog i ungdomspsykiatrin? Har du ringt någon hjälplinje?

    Vad behöver DU för att må bra? Vad gör dig glad? Vad är det som triggar igång så att du blir störig? Tänk på att det störiga inte är DU utan ett tecken på att du inte mår bra. Tonåren är jobbig för de flesta, på olika sätt. Du ska bara ta reda på vad du behöver.

    Det låter så sorgligt att du tror att alla kan klara sig utan dig. Så är det förstås inte.

    Du är viktig!

     

     

    Jag känner exakt likadant.. Alla blir så trötta på mitt o tänker ta ditt liv bara. Mitt liv är en enda stor börda sen jag föddes. Trodde oxå att jag hade vänner o så.

    Vill lita på nån men alla är ormar.

     

    Jo, ni behövs och naturligtvis är ni inte en börda, tänk inte så! Ni är värdefulla!

    Nej de är jag inte. Hela jag är en stor pest!

    Trådstartaren

    Det är så sjukt jobbigt när man ser alla andra gå runt och leva sina liv medan man själv står där och känner hur hela jag går i tusen bitar inombords utan att en enda människa märker något. Men om man säger något så är man jobbig eller bara vill ha uppmärksamhet. Vad är ens meningen med att vara här om man bara känner sig värre för varje minut som går. Vad är meningen…

    Avatar

    Det är så sjukt jobbigt när man ser alla andra gå runt och leva sina liv medan man själv står där och känner hur hela jag går i tusen bitar inombords utan att en enda människa märker något. Men om man säger något så är man jobbig eller bara vill ha uppmärksamhet. Vad är ens meningen med att vara här om man bara känner sig värre för varje minut som går. Vad är meningen…

    Ja jag märker att vissa verkar tro att man gör sig till..Att man vill ha uppmärksamhet eller vill vara ”speciell”. Det är så svårt för andra att förstå ångest.Man känner sig helt ensam.Hur ofta ser man någon med panikångest?Jag har aldrig sett någon. Och om man pratar om det blir de bara besvärade .De erbjuder inte stöd. Alla verkar så glada hel tiden. hur orkar dom…

    Trådstartaren

    Precis. Ingen verkar förstå hur jobbigt man har det och det gör när andra inte tar det på fullt allvar när man faktiskt säger till om det. Man känner sig som en börda när ingen annan förstår att det är så sjukt jobbigt att man inte bara kan släppa det eller ignorera det. Man kan inte fungera. Man har aldrig sett någon som har det likadant eller också verkar må så dåligt. Är det jag som är fel? Är det ingen som kan förstå hur det känns för har aldrig sett någon som mår som jag. Vem kan man prata med i sin närhet när alla andra kanske tror att man bara vill ha uppmärksamhet eller så att man ska bry sig mer om den personen. Dom kan aldrig förstå.

    Jag känner bara verkligen att jag bara är en börda för alla och bara är ivägen och gör ingen nytta. Min psykiska ohälsa påverkar så många runt mig och går ut över dom och jag gör bara det jobbigare för alla andra. Det hade nog vara varit lättare om jag avslutade allt och lämnade alla ifred. Jag behövs inte och de flesta hade nog bara blivit nöjda om jag försvann och det hade inte tagit så lång tid att komma över det. Har varit här i 14 år och nu får det räcka. Jag är en börda, jobbig, störande, oviktig. Varför är jag ens här?

    Intressant problem det där – DU känner att du är en börda men OM det verkligen är så att personerna runt dig VERKLIGEN tycker att du INTE är en börda så vem har rätt?

    Avatar

    Jag personligen känner inte att jag är just en börda. Det jag känner är att jag är stigmatiserad.Att människor hellre träffar andra som mår bra, har god ekonomi och som är glada.Har träffat dem som mått dåligt och har tagit droger eller druckit mycket.Det funkar inte för mig de har alla varit ute efter pengar att låna och drogerna blir det viktigaste i deras liv.Jag tycker det är läskigt med personer som är påverkade.De som är mer ”städade”  (som jag själv) vill inte träffa mig.De har skyhöga krav på att man ska må bra, skratta och göra många olika  saker. De blir obekväma om man är fattig för enligt dom behöver ingen vara det.Och de blir obekväma av ångest, dom tror man bara kan rycka upp sig.

     

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 19 totalt)
18

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.