Hem > Forum > Depression > Ihållande dödslängtan

Ihållande dödslängtan

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Trådstartaren

    Jag fyllde 29 i januari. Sommaren 2018 i maj så fick jag en aspergerdiagnos. Sedan 2003 har jag haft panikångest, attacker, självskadebeteende, självmordsplanering och två självmordsförsök.

    Jag har atopiskt eksem, astma, många matallergier, pollen, pälsdjur, kvalster, eksem orsakat av stress och har problem med lågt bt och är hypermobil.

    Sedan i september så har jag fått starkare dödslängtan än vad jag brukar. Jag är både rädd, men ändå lugn på något sätt.

    Förra veckan tryckte jag i mig psykmediciner och lite sprit, bara för att få sova. Jag började också på ett sista brev, för jag kände att ”nu vill jag verkligen det här”. Det är inget jag provat innan, och det som skrämmer mig mest är att jag har börjat ta avstånd från min familj. Låtsas hela tiden att allt är lugnt, förutom kassa rutiner. Men min mamma och pappa vet hur dåligt jag kan må, när jag inte sköter mitt livspussel.

    Jag har inte jobbat på snart två år. Alla mina vänner har jobb, överpresterar och lyckas bolla allt samtidigt. Jag är avundsjuk och bitter pga det.

    De närmsta vännerna försöker förstå, men dem är oftast så upptagna med sig själva. När jag backar undan så brukar jag inte höra av mig, oftast inte de heller.

    Jag kan inte jobba med vad som helst, och det gör ont. Jag MÅSTE vara petig med mitt jobbsök, och jag kan bara jobba 50%. Jag är grymt trött, och när jag funderar på hur mitt liv ser ut, hur less jag är i själen och hur mycket oro jag orsakat min familj, så hade jag gärna varit borta. Jag stressröker och dricker för att dämpa min ångest och stresstankarna, men det håller inte i sig tillräckligt länge.

    Jag försöker dejta, men jag har ingen ork till att engagera mig. Ingen sexlust, inga förälskningar, eller kärlekskänningar längre.

    Vad jag än gör, så blir jag stressad av hela min situation. Vad jag gör mot min kropp och min familj. När jag pratar med andra människor, så blir jag helt utmattad efteråt.

    Jag älskar min familj, och kommer inte göra något som jag inte kommer kunna ångra senare. Det enda jag vill är att få försvinna – inte dö – bara inte finnas till längre.

    Försök ge dig utrymme att andas, försök ge dina tankar tid att bara få vara. Det är okej att tycka allt är meningslöst, så länge du fortsätter leva i den meningslösheten tills du hittar en mening.

    Jag känner igen mkt av det du skriver. Det finns inget värre än att misslyckas som man. Jag hade ett bra, roligt jobb framtills för två år sen. Sedan dess har jag känns en otrolig hopplöshet och självförakt. Jag hatar mig själv och jag hatar mitt liv. Liksom du har jag flera nära och kära som jag inte vill såra genom att ta mitt eget liv. Jag vill bara försvinna. Radera ut mig själv och alla minnen som finns av mig hos andra människor. Lite som i filmen Eternal Sunshine…

    Vet inte om det stämmer, men det låter som om du har höga krav på dig själv och mår dåligt av att jämföra dig med vännerna. Tycker du ska tillåta dig att känna efter vad du faktiskt mår bra av och leva utifrån det och koppla bort kraven tills vidare. Hitta din egen livsstil och acceptera en viss begränsning, för att börja må bättre. Har själv en del begränsningar i livet numera, men är ändå vid liv och det är inte helt fel trots allt. När man väl har accepterat det och börjat må bättre börjar man också hitta nya vägar, framåt, uppåt. Jag är betydligt äldre än du och mådde också dåligt som ung. Man måste vara snäll mot sig själv, sann mot sig själv, leva på ett sätt man mår bra av. Vet inte om det här gav nåt, har ingen erfarenhet av asperger, men hoppas du mår bättre snart! Det är faktiskt inte kört!

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.