[Olive Kuloka]

Det finns andra utvägar, även om man inte ser det själv när man mår dåligt. Låter som att det bästa för dig just nu vore att söka på psykakuten. Ring åtminstone en hjälplinje så du får hjälp hur du ska gå vidare så att du får vård. Fortsätt skriva här också. Vill du berätta om det hänt något som får dig att känna som du gör? Var rädd om dig! Och känn inte skuld eller att du måste göra nytta som du skriver, det enda viktiga nu är att du får möjlighet att börja må bättre!

[Olive Kuloka]

Tänk inte att det är dig det är fel på. Prata med skolsköterskan om du mår dåligt. Det är inte pinsamt, du är inte den första som haft det problemet. Du skriver att du försökte tillfredsställa dem så mycket som möjligt, det låter inte bra, på vilket sätt då? Finns det andra som är roligare, mer som du, som du kan hänga med istället? Ibland kan det vara så att någon man inte tänkt på kan vara mer lik en själv och kan bli en fin kompis.

 

[Olive Kuloka]

Min mening var inte att förminska ditt lidande, absolut inte, är verkligen ledsen för din skull att du känner som du gör. Förstår att du inte är jätteung, det framgår, liksom att du har testat det mesta. Men, risken är att andra som läser det du skrev påverkas att tro att de kommer ha det likadant i årtionden också. Vilket ju väldigt långt ifrån alltid är fallet. Kan i värsta fall få unga människor i en djup kris att tappa hoppet och därför är det djupt oetiskt att uttrycka sig som du gjorde. Men jag tycker inte du ska ge upp. Kommer säkert bättre läkemedel framöver.

 

 

[Olive Kuloka]

Vet precis hur det känns, min pappa dog när jag var 9. Det är outhärdligt, men för mig kändes det allra värst efter ungefär ett halvår. Saknaden försvinner inte, men det gör mindre och mindre ont och så småningom har man bara fina minnen kvar. Det viktiga är att man fortsätter leva som vanligt, gör det man brukar, hänger med kompisar. Att träna, spela musik, skriva hjälper. Hoppas du har ett bra förhållande till din pappa iaf. Det blir bättre!

[Olive Kuloka]

Hej! Hur har det gått, har du fått hjälp? Hur är det med din mamma? Hoppas verkligen det har ordnat sig!

[Olive Kuloka]

Kan lova dig att din familj inte skulle ha det bättre utan dig. Du är så ung, sannolikheten att det blir bättre i framtiden är stor. Sen kommer det säkert att komma bättre mediciner. Många har det kämpigt i din ålder, men mår bättre och bättre de närmaste åren. Så ge inte upp!

[Olive Kuloka]

Varför just om tre månader? Får man fråga hur gammal du är, tjej eller kille? Vad är det som får dig att känna så?

[Olive Kuloka]

Bara så du vet, om någon tar sitt liv är det ett trauma omgivningen aldrig återhämtar sig ifrån. Om personen aldrig hittas, mångdubbelt värre. Och påstå inte att hjälp inte finns. Det gör den. Ta inte hoppet ifrån människor som mycket väl kan få ett bra liv! Många unga krisar, ibland under flera år, innan de hittat sin plats och lever sen ett bra liv. Är man ung har man inte så stort perspektiv och tror ofta att livet alltid kommer vara svårt.

[Olive Kuloka]

De allra flesta som någon gång försökt ta sitt liv, är senare glada att det inte blev så och lever ett bra liv. Dör man nu får man ju inte veta vad som händer sen, man skulle missa en massa. Tänk dig att det här jobbiga var över och att livet ändrats till det bättre, mycket bättre. Då skulle man inte tänka i de banorna, eller hur? Så lätt att tro att allt alltid kommer att vara som nu, men så är det ju inte. Du har ju uppenbarligen en familj som bryr sig, är inte det värt mycket?

 

[Olive Kuloka]

Du behöver ju inte svara här om du inte vill, men om det är så hemskt, bär inte på det ensam. Prata med någon, sök hjälp som sagt! Sannolikheten är stor att livet kommer bli bättre även om det inte känns så nu. Ge dig chansen, var rädd om dig!

 

 

 

 

 

 

 

[Olive Kuloka]

Vad är det som får dig att känna så? Prata med någon, sök hjälp!

[Olive Kuloka]

Menar att det är märkligt hur lite inlevelseförmåga många har när någon mår dåligt. Ännu mer märkligt om det är en läkare. Verkligen skandal att vården inte fungerar bättre. Har själv försökt få hjälp för posttraumatisk stress som jag utvecklade efter flera livskatastrofer för flera år sedan. Fick prata med en kurator på vårdcentralen som var uppenbart trött på sitt jobb. Hon skrev iaf en remiss till traumacentret. Efter ett halvår fick jag till svar att de inte kunde ta emot mig… Visst överlever man, men..

Men, ge inte upp nu! Kan inte de som svarar på hjälplinjen svara på hur du ska gå vidare för att få hjälp? Berätta hur det går!