Hem > Forum > Varmprat > är jag för tråkig? varför fryser de ut mig?

är jag för tråkig? varför fryser de ut mig?

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Trådstartaren

    detta är mitt första inlägg och jag vet inte riktigt hur jag ska skriva detta. jag trivs inte i min kompisgrupp alls och detta har påverkat min psykiska hälsa negativt länge. gruppen består av mig och tre, ibland fyra andra. jag litar inte på någon. det är inte så att de går och snackar skit bakom min rygg, det är mer att de gärna ignorerar eller fryser ut mig när det finns någon mer intressant att prata med närvarande. först dömde jag dem och tänkte att det var deras fel, men sedan började jag tänka att det kanske var mitt eget fel att de inte ville prata med mig. jag började tänka att jag var ointressant, tråkig, jobbig och värdelös. även fast jag försökte att tillfredsställa dem så mycket så möjligt, fast jag inte mådde bra själv, blev det inte bättre. är det mig det är fel på? är det bara just de som är på det här sättet eller är det jag som är för tråkig? jag orkar och vill inte gå till skolan för jag vet att dagen då bara vara fylld av ångest för att bli utelämnad. jag orkar inte längre. jag hittar ingen på internet som har samma problem som mig och jag behöver verkligen hjälp, men det är för pinsamt att prata om. jag mår så dåligt. jag vet att ingen kommer läsa detta, men om någon gör det uppskattar jag det verkligen.

    Tänk inte att det är dig det är fel på. Prata med skolsköterskan om du mår dåligt. Det är inte pinsamt, du är inte den första som haft det problemet. Du skriver att du försökte tillfredsställa dem så mycket som möjligt, det låter inte bra, på vilket sätt då? Finns det andra som är roligare, mer som du, som du kan hänga med istället? Ibland kan det vara så att någon man inte tänkt på kan vara mer lik en själv och kan bli en fin kompis.

     

    Jag känner igen mig i dina tankar och känslor och kände själv extremt mkt så när jag var yngre och gick i högstadiet/gymnasiet ( och kan fortfarande känna så). Då minns jag att det var så oerhört viktigt med ett gäng och en tillhörighet, nästan så att man kände att man kunde dö annars. Det betydde allt och att då känna sig utanför var väldigt väldigt jobbigt. Även om jag själv kan ha perioder då jag tvivlar på mig själv och att anra verkligen tycker om mig, så tycker jag det har blivit bättre med åren. ( är nu 24 år, vet ej hur gammal du är?).

    Sen tror jag vissa trivs bättre i grupper än andra. Du kanske skulle testa att umgås med någon från gruppen på egen hand? Eller helt enkelt försöka söka dig till anra personer där du känner att du är mer välkommen. Det låter ärligt talat inte som en jättehärlig grupp på sättet du beskriver det.. Och jag tycer inte du ska ta det personligt även om det är lätt hänt.. jag gjorde det själv senast ikväll när två vänner som skulle ringt mig int gjorde det. Då började genast den där kritiska rösten i huvudet kicka igång och ifrågasätta allt kring mig själv.

    lycka till! Hoppas det här hjälpte nåt.. <3

    Trådstartaren

    Jag känner igen mig i dina tankar och känslor och kände själv extremt mkt så när jag var yngre och gick i högstadiet/gymnasiet ( och kan fortfarande känna så). Då minns jag att det var så oerhört viktigt med ett gäng och en tillhörighet, nästan så att man kände att man kunde dö annars. Det betydde allt och att då känna sig utanför var väldigt väldigt jobbigt. Även om jag själv kan ha perioder då jag tvivlar på mig själv och att anra verkligen tycker om mig, så tycker jag det har blivit bättre med åren. ( är nu 24 år, vet ej hur gammal du är?). Sen tror jag vissa trivs bättre i grupper än andra. Du kanske skulle testa att umgås med någon från gruppen på egen hand? Eller helt enkelt försöka söka dig till anra personer där du känner att du är mer välkommen. Det låter ärligt talat inte som en jättehärlig grupp på sättet du beskriver det.. Och jag tycer inte du ska ta det personligt även om det är lätt hänt.. jag gjorde det själv senast ikväll när två vänner som skulle ringt mig int gjorde det. Då började genast den där kritiska rösten i huvudet kicka igång och ifrågasätta allt kring mig själv. lycka till! Hoppas det här hjälpte nåt.. <3

    för det första tack så mycket för svar! och det du sa hjälpte mycket, jag kände mig mycket ensam i detta.. saken är den att jag går i en mycket liten skola (jag går i högstadiet) där det inte finns så många människor att välja på. dessutom skulle det vara mycket svårt att bryta mig ur gruppen jag är i nu, alla skulle märka det och jag träffar dem varje dag vare sig jag vill det eller inte. jag försöker hitta på ursäkter åt dem hela tiden och tänka att de inte vet vad de gör, men ibland är det så uppenbart vad de gör att de måste vara medvetna om det. saker är bra när jag är med dem själva (även fast jag hela tiden är orolig för att jag tråkar ut dem och att de hellre skulle vilja vara med någon annan) men om någon roligare är där så blir jag som sagt utanför. jag vet inte om jag kanske ska konfrontera dem om det, men det hade varit så frukansvärt svårt och jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. eftersom jag måste spendera minst ett år till med dem ksk det passar bra att prata med dem nu innan/under sommarlovet?

    Oj vad tråkigt det låter, men det finns nog säkert någon som du kanske inte jag. Jag trivs väl i den grupp jag brukar vara med även om de inte gå i samma klass. Ojaa, jag är ensam i klassen, jag är också den icke populäre och sådant skit men det har varit så väldigt länge och jag kan inte skulle på mig själv längre. Och det är absolut inte något fel på dig, alla människor är olika och nu för tiden så tycker jag att de personerna som ”hatar” dig är dumma i huvudet och själva inte har något liv. Men hur som helst så kan man inte göra så mycket. Jag brukar önska att jag kunde skrika framför alla som ignorerar mig, men det när jag är i skolan så kan jag inte säga ett enda ord. Lärare brukar tro att jag mår bra och inget gör mig må dåligt men det är inte så som de tror. Men vi på nätet behöver stötta varann. Jag tipsar dig att dessutom försöka hitta en ensam person i din klass, ni kanske skulle kunna umgås.

    Hej, Purple Higuka!

    Nej du är inte ensam i din situation. Det är så svårt att passa in i vissa grupper för vi är alla olika.
    Jag hade det tufft när jag var i din ålder och yngre, och jag kände ena sekunden att jag inte dög och andra sekunden att de borde visa hänsyn och släppa in mig. Min lösning då var att gå för mig själv. Inte var det kul, men för mig var det bättre än att må dåligt i ett sällskap.
    Som skolbarn är man tvingad in i en grupp och måste stå ut med den i många år. Passar man inte in där så får man det lite tuffare.

    Du nämner något om att du inte vet hur du ska uttrycka dig om du konfronterar dem. En tanke jag får är att det ibland är lättare om jag väljer ut en i gruppen som jag har lite mer förtroende för. Till denna person förklarar jag att jag är lite obekväm i gruppen och att jag gärna skulle vilja bli mer bekväm. Då kan jag kanske till och med fråga personen om råd, vilket inte alls behöver betyda att någon ska behöva ändra på sig. Dock öppnar det upp för möjligheter om jag har lust att ändra på något.

    Nu när jag är äldre tänker jag mer som så att andra får gilla mig som jag är, annars är de på fel ställe. Om andra ogillar mig så är det fel personer att umgås med.

    Skulle jag ändra på mig själv så skulle jag gå miste om de personer som letar efter en sån som mig. 🙂

    Oavsett vad du väljer att göra, eller att inte göra, så kommer livet att bjuda på fler valmöjligheter i framtiden.

    Lycka till!

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.