[Olive Buloce]

Jag känner definitivt igen mig..

Har inga vänner, tagit avstånd från min dysfunktionella familj, inget skyddsnät. Jag har däremot ett jobb. Massor av människor omkring mig. Men det påvisar bara hur ensam jag är och att jag inte passar in. Jag kan inte delta i konversationerna i lunchrummen, kan inte bli personlig med kollegorna.. Det är precis som om jag är något annat. En annan varelse.

Det jag tror.. eller försöker leva efter just nu är att det helt enkelt inte är den sortens människor jag ska ha runt mig. Bag ska inte sträva efter den sortens kontakt. Jag är inte intresserad av “normala” saker. Och det får vara okej. Det tar mig kanske lite längre tid att hitta människan eller människorna som klickar med mig men det kommer det nog vara värt.

Hoppas jag…

Vad tycker du om att prata om? Sociala medier passar inte heller alla. Livet har så många sätt att upplevas på. Vi måste inte göra som alla andra.

[Olive Buloce]

Jättesjukt.. Men det inser man inte fören man är äldre.. Jag har haft psykologkontakt men har aldrig vågat prata om det här. Har en massa annat som behövde hanteras. Det är så otroligt mycket skam i det. Känner inte du detsamma? Du är den första som jag hör nämna det faktiskt.

Nej, jättesvårt att ta upp det med den andra föräldern. När man pratar om anknytningsproblematik så kan trygghetsmönster bli skeva redan från späsbarnsåldern. Det är vanligt att adopterade får det jobbigt trots att de inte minns sina första år. Så det är inte helt osannolikt att något hänt dig.

Men som du säger.. vad är chansen att någon ska erkänna något? Speciellt så här långt efter. Det är verkligen tabubelagt att tala om sex öppet. Speciellt när tankarna svävar iväg på saker som man normalt inte gör eller ens vill göra. Gränserna är otroligt otydliga. Kanske är det vanligare än vi tror. Folk kanske blandar ihop sexfantasier och andra sextankar med att det skulle vara något som definierar dom, något de tror att de vill göra. Man kan ju tänka på att äta chokladglass även om man inte gillar det. Det kanske inte behöver vara så konstigt.. Som vuxen alltså.

Finns det inte någon form av hypnos? Skulle du vilja veta?

[Olive Buloce]

Pappa var väldigt närgången och opassande mot mig. Tafsade alltid öppet på mamma. Ju fullare och högare han blir desto värre. Hos dagmamman skulle alltid pojkarna experimentera med mitt kön. Höga människor som kom och gick hos oss anspelade alltid på sex och män tog ofta fram sitt kön för att de ville man skulle “leka” med det.
Jag hade alltid sex omkring mig. Och omgivningen gjorde att sex, droger och alkohol blev min uppfattning om hur livet skulle vara. Alla mina tankar eller drömmar slutar alltid med sex. Oavsett om det är övergrepp eller inte. Så har det alltid varit och så är det fortfarande. Alltid är det dock jag som blir utsatt i fantasierna.
Jag vet om att jag blev utsatt när jag varit liten. Så jag förstår varför jag tänker som jag gör.

Jag tror att du behöver tänka på vad det skulle betyda om det kommer fram att du blev utsatt för övergrepp som liten. Hur skulle det påverka dig som redan har PTSD? Såklart är det inte “normalt” att som barn fantisera om våldtäkter. När man är så liten borde man inte veta vad det är? Eller? Jag vet nog inte vad som är normalt ärligt talat…
Hur påverkar dom tankarna dig idag? Tänker du fortfarande likadant?
Det jag kan känna idag är att tankarna är lättare att kontrollera. Men dom dyker fortfarande upp.
Pratar du med någon och behandlar din PTSD? Har du pratat med någon professionell om detta?

Kanske finns det någon metod för att locka fram förträngda minnen. Men det måste vara fruktansvärt jobbigt.

[Olive Buloce]

Tråkigt att höra. Jag tycker definitivt att du ska prata med din chef. Det kan ju vara så att ni kan komma överens om att du jobbar tills de hittat en ersättare bara. Skulle det kännas bättre? I annat fall kanske ni kan hitta andra arbetsuppgifter till dig eller att du kan byta de svårare arbetsuppgifterna till lite enklare.
Det ska inte kännas så på jobbet såklart. Och man kan inte ta sig i kragen och stå ut när arbetsuppgifterna är för svåra för en.
Det enda rättvisa är dock att prata med chefen och vara ärlig eftersom det kan ställa till det om du uteblir men även om uppgifterna blir felaktigt utförda.

[Olive Buloce]

Jag kan verkligen relatera till att sakna det där stödet. Någon som fångar upp en. Ett skyddsnät som inte bara utgörs av myndigheter..

Ensamhet är så dränerande. Och blir bara svårare ju längre tid som går.

Vill också se en lösning. Vad som helst..

[Olive Buloce]

Ledsen att höra.. Har ni ett bra skyddsombud? Det är så jävla tråkigt att behöva kämpa så på en arbetsplats. speciellt om man trivs för övrigt.

Har ni ingen HR avdelning? Eller är det ett mindre bolag? Alla “bevis” på att chefen beter sig illa måste ju gå att rapportera till någon.

[Olive Buloce]

Fy fasen vad jobbigt. Du är verkligen inte värdelös. Det låter snarare som att din chef inte borde ha en chefsposition. Man behandlar inte sin personal sådär oavsett vad.

Först och främst skulle jag pratat med facket igen och veta vad du har för rättigheter. Kanske kan de hjälpa dig genom att skicka en person som kan vara med på mötet med din chef? Fråga dom! Sen borde du aldrig möta chefen igen utan att ha igång röstinspelningsfunktionen. Hen har inte rätt att gapa på dig eller förminska dig.

Du bör ha många rättigheter och ska inte kunna bli av med jobbet när det är jobbet som gör dig sämre. Och att din diagnos dyker upp nu ska inte ha betydelse för arbetet eftersom du var autistisk redan innan du fick diagnosen. Du har redan bevisat vad du kan.

Hoppas det går bra för dig. Har din chef en högre chef? Facket kanske kan hjälpa dig gå vidare med det högre upp i bolaget om det är ett problem för flera på arbetsplatsen.

[Olive Buloce]

Bra att du tränar. Rutiner sägs vara bra vid depressioner. Prata ska också vara bra, öppna upp sig, hitta sig själv och allt det där.

Hur mår du idag? Ska du hitta på något?

[Olive Buloce]

Hur mår du idag?

Jag förstår. Det tar upp hela ens värld av att ha sån ångest. Lyssnar du på guidade meditationer? Det kan ibland hjälpa. Det enda jag tycker du ska göra är att prata med någon. Du behöver kanske bearbeta din sorg? Och lära dig allt om ångest.

Låt dig känna allt du känner och försök lista ut vad det är som ockuperar dina tankar under ångestattackerna. Skriv ner allt du känner, det kan ibland hjälpa.

[Olive Buloce]

Jag hade fruktansvärd panikångest förut. Det mildrades med kbt men det värsta försvann när jag blev nykter. Jag förstår verkligen känslan av att bli förlamad av sina känslor. Det är smärtsamt. Men det behöver du prata med någon om. Det är du faktiskt värd. Idag har jag mildare ångest och lyckas hålla det värsta borta genom ren mental träning. Det som händer blir ju oftast en ond cirkel, till slut är det inte bara känslorna vi från grunden mådde dåligt av utan själva ångesten som blir jobbig. Det är så himla individuellt så man måste testa sig fram och helst med en professionell. Jag försöker intyga mig själv att det bara händer i mitt huvud och inte är farligt.

Var det en jobbig separation? Hände något eller är det separationen i sig som är jobbig?

[Olive Buloce]

Det här måste vara otroligt förvirrande.

Jag har verkligen inga råd.. däremot så vet jag att det finns diskussioner om det här ute på nätet där man kan få mer förståelse över situationen. Finns många saker att ta hänsyn till. Däremot är det ditt liv och du som ska leva med beslutet så det är en diskussion ni borde ha under en längre tid innan hon agerar.

Jag kan tänka mig att när kärleken är så stark och man kan känna att personen man är med har en annan syn på sex så kan det funka. Har hört att det räddat förhållanden. Men det har varit mycket längre förhållanden.

Det är också en enorm respekt inför dig som behöver tas. Är ni unga och hon ännu inte utforskat tillräckligt så finns det kanske skäl att hon kommer med detta nu efter år ihop men annars tycker jag att detta ska diskuteras när man börjar träffas från start.

När ni har sex kanske ni tillsammans kan försöka se vad hon saknar. Ta diskussioner efteråt och innan. Kanske du kan ge henne det? Kanske ni kan rollspela, ha sex på andra ställen än hemma, ha en trekant?

 

[Olive Buloce]

Ledsen att höra det. Har du förlorat någon nära? Berätta om du vill.

Ptsd är inte roligt. Det förföljer en och det behöver man professionell hjälp till. Pratar du med någon?

När det kommer till självskadebeteende så är det bara tillfälligt. Det känner nog de flesta till. Sen ångar ångesten på igen. Kan du distrahera dig på annat sätt när det blir som värst?