Jag känner mig ensam och misslyckad.

[Green Tojava]

Jag känner mig mera ensam än någonsin. Jag har svårt att hitta personer som jag har något gemensamt med. Det känns som att andra bara pratar om sånt som inte intresserar mig, till exempel utseende, ytliga saker. Känner ensamhet även i ett rum fullt av människor.
Jag har slutat på mitt jobb i vården pga jag varit nära att bränna ut mig. Nu studerar jag till ett annat yrke på distans och sitter hemma. Jag har inte fått något sommarjobb så sitter hemma i sommar också. Jag känner mig misslyckad. Jag hamnar i en ond spiral där jag tänker dåliga tankar om mig själv. Även om jag försöker så tycker ingen om mig? Har haft vänner som bara utnyttjat mig på grund av att jag är hjälpsam. Jag ser människor som umgås och har trevligt varje dag på sociala medier. Får känslan att alla andra har hittat sin plats, ”hittat hem”. Är det någon som känner igen sig eller är jag ensam om detta också?

[Olive Buloce]

Jag känner definitivt igen mig..

Har inga vänner, tagit avstånd från min dysfunktionella familj, inget skyddsnät. Jag har däremot ett jobb. Massor av människor omkring mig. Men det påvisar bara hur ensam jag är och att jag inte passar in. Jag kan inte delta i konversationerna i lunchrummen, kan inte bli personlig med kollegorna.. Det är precis som om jag är något annat. En annan varelse.

Det jag tror.. eller försöker leva efter just nu är att det helt enkelt inte är den sortens människor jag ska ha runt mig. Bag ska inte sträva efter den sortens kontakt. Jag är inte intresserad av “normala” saker. Och det får vara okej. Det tar mig kanske lite längre tid att hitta människan eller människorna som klickar med mig men det kommer det nog vara värt.

Hoppas jag…

Vad tycker du om att prata om? Sociala medier passar inte heller alla. Livet har så många sätt att upplevas på. Vi måste inte göra som alla andra.

<3 Känner också igen på vissa sätt!

Tänker att det där med utseende så ofta verkar vara någon form av “kvinnlig bondning”? Tanken är nog många gånger omedvetet att man försöker komma varandra närmare genom att exempelvis klaga på sitt utseende (släpper någon guard och visar sårbarhet), ger komplimanger till andra – höjer någon och bjuder på sig själv, påtalar något om sina egna eller den andras kläder eller frisyr, visar att man ser dem. Som jag förstår det är det såhär jättemånga kvinnor lär känna varandra och bygger tillit, värme och därmed en vänskap utifrån. Jag är personligen inte helt bekväm i det snacket, blir triggad och känner mig olustigt självmedveten. Blivit påhoppad under hela min uppväxt av min mamma som kommenterade mitt yttre (en pappa som hånade andra på gatan) så jag hoppar in i någon Ptsd när folk håller på såhär. Försöker dock öva på att prata med kvinnor i det här språket, trots att jag egentligen avskyr det och är en stark motståndare till ett ytligt samhälle. Blir ständigt bundis med en kille på arbetsplatser så man slipper “hålla på”. Är innerst inne oftast obekväm med kvinnor trots att jag har två systrar. Eller så är det pga. systrarna som jag vet hur illa man kan råka av just kvinnor, jag vet inte. Sidospår.