Jag har så svårt för att känna att mitt liv är värt att fortsätta leva.
Min mamma har varit sjuk hela min uppväxt och dog 2013. Min pappa är alkoholist som jag inte har någon kontakt med idag, alltså har jag inget stöd därifrån. Jag är inte uppväxt med mina halvsyskon eller släktingar och vi har knappt kontakt. Har sporadiskt kontakt med min helbror som jag bott med. Har inget arbete och därmed inga kollegor, haft psykisk ohälsa med ångest, panikattacker och självmordstankar under flera år. Har en nära vän som jag brukar umgås mycket med, men som den naturliga del i livet så skaffar man familj och går vidare åt det hållet. Har en gudson som jag lever för, hade det inte varit för honom så hade jag nog redan försökt. Är ensam, utan stöd och skyddsnät, ingen som fångar upp mig, ingen jag kan luta min axel mot eller känna vilkolös kärlek. Gör ont när jag inser hur mycket jag gått miste om och hur mycket jag egentligen hade behövt allt det jag inte fått. Vill inte heller älta eller tycka synd om mig. Hade jag mått dåligt över ett jobb, en lägenhet osv så kan man byta jobb eller flytta, men ser inget konkret jag kan göra åt detta
