[Olive Buloce]

Fin egenskap ändå. Att ha ödmjukheten så nära till hands.

Vad har du för självbild då, vem tänker du att du behöver vara? Har du höga krav på dig själv?

Kanske konstig fråga.. Känner du att du lever? Gör du saker som du verkligen vill eller gör du bara sånt du tror att du behöver för att ha ett “normalt” liv? Många gånger så föder vi självhatet genom att gå emot oss själva också. Att inte nå vissa mål eller ha orealistiska mål som är omöjliga att nå utan vissa förutsättningar.

[Olive Buloce]

Ja. Det är väl en funktion i det också. Att inte hamna i storhetsvansinne typ.

Men jag känner helt klart igen det där. Jag försöker inte resonera med mig själv på det sättet. Det blir bara mörkt och ensamt. Mitt självhat är vidrigt.

Det jag försöker göra är att respektera mig själv genom mina handlingar. Att vara en person jag kan vara stolt över och inte fortsätta trampa i misstag och ånger. Gå vidare helt enkelt. Aldrig fastna. Som om hjärnans mekanismer är en fälla, jag får inte lyssna på det som ältas.

Låter det rimligt?

[Olive Buloce]

Upplever samma sak. Nästan så att ingen får kontakt med någon.. alla lever i sina egna slutna verkligheter och vägrar släppa taget om dem.

Men det är så det ska vara kanske. Vill man ha mer får man kompromissa. Världen är inte till för att förstås, bara levas. Ju mer man förstår detso ensammare blir det.

[Olive Buloce]

Jag kan förstå att utseendet och vad du inte kan har hamnat i fokus. Men det är synd.. För jag antar att du är så mycket mer än det.

Din vältalighet bland annat. Det säger en del om dig.

Jag har inga bekymmer alls jämfört med dig. Att behöva gå igenom de operationer du gjort och sen behöva se anhöriga och övriga världen fortsätta pågå där ute. Det blir ensamt, tröstande ord tappar värde. Tröskeln är enorm, så kan inte föreställa mig hur det känns för dig.

Om jag formulerar om frågan då.. vem vill du vara? Utifrån dina förutsättningar, vem kan du vara? Vårt utseende är ju sällan det som gör att en relation håller utan snarare vilka vi är, och hur vi hanterar och tar hand om de vi älskar. Det löser inga problem och tröskeln blir inte mindre, men det gör inget gott att älta det vi inte kan.

Jag kastar helt klart sten i glashus. Är själv riktigt dålig på att fokusera på “rätt” saker..

[Olive Buloce]

Så jävla sorgligt..

Måste vara skitjobbigt. Har absolut inga lösningar eller tips till dina bekymmer.
Vad känner du är viktigast att någon vet om dig? Någon som du eventuellt skulle ha en relation med.

[Olive Buloce]

Jag fattar. Visst är det märkligt? Alla “bryr” sig men ingen vet hur de ska hantera en.
Det är påfrestande. För alla inblandade! Men vad ska man göra?

Jag önskar jag hade några goda råd. Antar att man ska behandla det hela som en depression.
“Det finns hjälp” osv.
Om du inte orkar det just nu så kan du kanske skriva om tankarna du inte orkar med här. Vädra lite. Vet inte om det hjälper, men det kanske är bättre än ingenting.

Ta hand om dig.. ingen annan gör det åt oss tyvärr

[Olive Buloce]

Låter tungt. Och det låter som om du behöver stöd.
Att behöva vänta så länge på behandlingen när vardagen inte fungerar känns orimligt.
Du verkar inte ta särskilt mycket plats heller, snarare låter det som om du försöker synas så lite som möjligt. Åtminstone med dina bekymmer.
Kan du inte begära någon annan form av behandling under tiden du väntar på den andra? Annars blir det som att vänta på att krascha igen.

Att hitta sättet att få vardagen att fungera är verkligen inte lätt. När barn och annat blandas in förväntas man fungera som alla andra också men det är inte enkelt.
Och med depressioner i bagaget så behöver man grunda sig i något. Vad vet jag inte. Verkar vara något hemligt för inte ens utbildad vårdpersonal vet.

[Olive Buloce]

Nej, det går väl inte riktigt att leva utan det. Det går, men räknas det till att leva? Själsligt och tillfredsställande, det tror jag inte.

Det gör bara ont. Som om ens inre vittrar sönder, sakta dör man inombords

[Olive Buloce]

Känner igen mig ordentligt i det du skriver. Det jag inser är också att hela livet ser ut att hänga på andra, som om man inte kan vara lycklig när man är själv.
Hur långt kan det sträcka sig i en relation, hur klängig blir man, hur kommer grälen se ut, hur ens kärleksförklaringar uttrycks när hela ens liv hänger på att ha någon?
Men å andra sidan, vi som inte har något att återvända till, den där lyckliga tidpunkten i livet som folk grundar hela sin mentala hälsa på, hur ska vi göra för att skapa en ny grund?
När ingen ser oss så är det nästintill likställt med att inte existera.
Man ifrågasätter verkligheten. Vad är livet ens värt då?

Vet inte vad jag ville ha sagt. Frånvaron av kärlek är dränerande och avsaknaden av den fysiska beröringen gör ont ända in i själen.
Önskar jag kunde ta bort din smärta. Det känns orättvist.

[Olive Buloce]

Kan verkligen relatera..

Tiden bara går, man försöker allt som “ska” fungera men det är som om läkandet inte når hela vägen in. Det är enkelt att existera där ute, men man lever inte.

Jag känner likadant. Med c-ptsd, att vara ett maskrosbarn och trauma efter trauma som bara tär på en. Önskar man bara kunde klippa bandet. Sluta finnas.

Jag är väldigt osäker på vad nästa steg borde vara. Men den där närheten och tillgivenheten med någon är ju som du säger något man suktar efter. Kärlek. En förälder, trygghet.

Som vuxen ska man kanske inte sukta efter en förälder. Men den tryggheten man saknat behöver finnas. Ovillkorligt. Jag vet inte hur vi finner den.

[Olive Buloce]

Jag förstår verkligen. Menade såklart inte att det skulle låta som om du bara hade ett odefinierat problem om att förstå dig själv. Förlåt om det uppfattades så.

Ärligt talat tror jag det är som du nämnde begränsat med utrymme psykologerna har på grund av budgetar, tid och politik. Kombinerat med att du vill ta steget längre och även veta varför det är som det är gör nog det hela svårare.

Jag tänker att det kanske inte nödvändigtvis blir några aha-upplevelser i en kurs, men där finns det annars utbildade lärare som man kanske kan uttömma på information utan att gå via en terapisession. Men jag förstår, det är inget man ska behöva göra.

Vissa psykologer kanske bara erbjuder kbt då det är godkänt via vården men kan ha utbildats i pdt och andra metoder. Vissa är flexiblare än andra att gå utanför sina ramar. De behöver dock förhålla sig till sina mallar för återkoppling till din läkare. Men en tanke är ju att ringa, eventuellt anonymt, till de psykologer som erbjuds och se vad de har för expertis. Mycket handlar ju om att hitta rätt person att klicka med. Tyvärr..

Hoppas verkligen du hittar någon eller något som fungerar. Att vara vältalig gynnar en sällan. Oftast tolkar de en som om man förstår allt

[Olive Buloce]

PDT är en bra terapiform för det, att träna på att uttrycka sig och i längden förstå sig själv.

För övrigt låter det inte som att terapi är det optimala överhuvudtaget om det är ditt mål. Att förstå sig själv är ju psykologi. Så gå en kurs, finns massor med inriktningar. Att förstå dig själv är såklart förändring det med vare sig du vill eller inte. Att inrikta sig på psykologin för asperger kan också vara en början på att definiera vad du vill förstå.

Men jag kan absolut förstå din önskan. Läkare kan tyvärr inte skicka remisser till psykologer baserat på enbart det som grund. Man måste ha en väldigt specifik anledning till varför man inte fungerar och i det har de bara ett visst urval av behandlingar som ingår.

Sen finns ju såklart den privata vården. De har friare tyglar och du äger tiden med dom så du kan få det du vill om du bara klickar med psykologen. Men det är förstås dyrt.