[Olive Buloce]

Sorgligt att höra. Om du vande dig redan vid den åldern så känns det inte konstigt om du fått ett dåligt mönster som du inte riktigt vet hur du ska hantera.

Skönt att den nya killen är förstående. Testa snacka med honom om vad du går igenom och se vad han har att säga? Jag menar.. vad har du att förlora?

[Olive Buloce]

Jag tror det är vanligt att man känner så när man har utländskt påbrå. Men det låter snarare som om du använder det som anledning för att hålla avstånd?

Har du fått bearbeta separationerna och bråken du fick se som barn? pratat med någon professionell? Det låter ju liksom som om du vet att kärlek är fint men du är övertygad om att när det väl blivit ett förhållande så börjar bråken? Som om det finns en gräns där relationen går från fin till ful?

[Olive Buloce]

Ja, det låter verkligen som att du undviker starkare kärlek.

Vänskap kan också vara kärlek. Hur beter du dig med dina bästa vänner? Är du snarare stöd för dom än att dom är stöd för dig? Känner dom dig innan och utantill? Eller släpper du inte in någon där heller?

Det gör ont att känna. Jag undviker det själv till vilken kostnad som helst. Tror vi måste lära oss separera känslorna från varandra. Kärlek gör inte ont. Det är deras handlingar som kan gör att vi kan känna oss svikna eller sårade. Men det är fortfarande inte kärleken.

Vi kan inte kontrollera våra nära och allt dom gör. Men vi kan kommunicera med dom och vara öppna med vad som försiggår inom oss för att mildra humörsvängningarna. Hoppas jag…. haha

[Olive Buloce]

Livet är definitivt överskattat. Och folk är onödigt rädda för döden.

Livet är ju bara vår kropp, vår hjärna och alla dess funktioner. Att se det logiska i livet hjälper att gå igenom det lättare. Har hjärnan en gång lärt sig destruktiva beteendemönster så kommer den inte glömma det. Det går att lära om men minnet av det är kvar.

Lycka är bara tillfälligt. Lugn och ro är det optimala.
Ingen går runt och är lycklig hela tiden. Inte ens de utan mentala eller fysiska problem.
De kanske känner någon form av tacksamhet när de ser ohälsa men det är inget recept på lycka.

Livet är inget som ska ifrågasättas individuellt. Det bara är. När vi dör händer ingenting. Livet fortsätter i andras kroppar. Djur, människor, växter och allt annat. Vi krånglar till det när vi sätter oss själva i centrum och ifrågasätter allt.
Det är bara att leva. Vi vet vad som är rätt och fel. Lev efter den kompassen. Det har redan gått åt helvete. Det är inte senaste århundraden som avgjort människans fortlevnad. Det är livet på jorden. Evolutionen.
Lev livet som du kan, efter de förutsättningarna som finns. Ingen säger att det är enkelt. Särskilt inte inne på det här forumet.

[Olive Buloce]

Vad jobbigt.. Har han missat bussen förut och stannat ute hela natten?

Är det bara det du är orolig för?

Kanske ni ska flytta närmare stan eller en plats som har bättre nattrafik?

Eller vill du att han slutar med musiken?

Din oro är inte obefogad, men han är vuxen. Det måste på något sätt finnas ett lugn i dig att han klarar sig själv. Och han ska kanske inte behöva jaga telefonen för att lugna dig. Det blir ganska onaturligt.

Ni borde komma överens om något. Vilket hotell han alltid ska gå till om han missar bussen. Ett sms en viss tidpunkt där han säger om det blir sent eller inte. Vad skulle lugna dig? Vad säger han om din oro?

[Olive Buloce]

Du är inte ensam.

Kraven på oss i det här livet kan se ut att vara många. Men ibland, om vi tar ett steg tillbaka, så kanske vi kan släppa på dom flesta kraven?

Jag har inget bra svar.. Jag tog ett steg tillbaka. Mår fortfarande inte bra, men har inga krav på mig längre. Jag gör det jag måste för samhällsfunktionen men resten har jag brutit med. Jag är ensam och ganska isolerad.. Men jag har alltid upplevt att dom sociala kraven har varit jobbigast. Jag vill inte ha ett liv som alla andra. Jag har landat i det och all stress och krav utifrån är nästan borta.

Vad i livet trivs du inte med?

[Olive Buloce]

Har du pratat med honom om det här?

Detta är ju ganska komplicerat och utifrån mig så kan jag ju säga att jag själv aldrig kommer förändras utan att ha någon “att träna på”.

Det blir ju kanske konstigt ibland men om det är en bra person så ska han kunna möta dig i det. Låta dig vara konstig tills du listat ut vad som gör dig så himla rädd och kan börja bearbeta det. Att prata om vad man känner HELA TIDEN gör ju att man till slut fattar och ser mönster på vad man sysslar med.

Jag har svårt att tro att man kan göra det själv eftersom dom känslorna inte triggas igång bland människor man inte känner något för. Och då blir dom inte tydliga nog att arbeta med. Eller vad tror du?

[Olive Buloce]

Åh.. jag känner igen mig så himla mycket. Inte just i separationsångesten men att jag tar avstånd. Att vara rädd för något.

Hela min kropp är liksom bara ett enda stort flyktbeteende. Och jag fattar inte hur man ska ändra det.

Jag har kommit underfund med att mycket beror på uppväxten. Antagligen samma för dig. Det är däremot inte en direkt koppling till svårigheterna. Det är som om ett beteende, eller snarare tusentals mikrobeteenden vuxit fast på grund av uppväxten och det går liksom inte att ta itu med en sak och tro att det är löst. Det sitter i varenda nerv i kroppen!

Triggar man en sak så blir det värsta kedjereaktionen och jag har inte den blekaste aning om vad som precis hände. Bara att jag kickade igång samma mönster som alltid. Att ta avstånd på det sätt som passar just den situationen.

Så tydligt nu när jag börjar bli äldre. Däremot vet jag varken vart jag ska börja för att jobba på det eftersom det känns som tusen olika saker..

Vet inte om du känner igen dig.

[Olive Buloce]

Jag förstår… låter som om du får en kbt-behandling?

Det är effektivt mot ångest. Efter den behandlingen så kan du kräva mer samtalshjälp. Men så länge du säger att du bara vill behandla ångesten så blir det nog såhär. Det underliggande och triggande som ångesten beror på är vad du ska gräva i. I det kan du nog få mer hjälp också. Tyvärr behöver vi stångas en del för att nå fram..

Känner du att någon övning funkar?

[Olive Buloce]

Låter som panikångest. Tycker det är stor skillnad på när jag hade panikångestattacker och den vanliga ångesten.

Som du säger är det ett helt annat utgångsläge. Plötsligt är det inte bara dom vanliga problemen som stör utan även ångesten har blivit något man är rädd för. Man har ingen kontroll och det tar över hela ens liv.

Tycker dom borde kunnat hjälpa dig lite mer än vad de gjort. Har du fått prata om vad som triggat igång alltihop?

[Olive Buloce]

Man måste ge sig själv till relationerna. Man kan inte bara ha dom.

Likaså med livet. Det är ett mindset. Man måste vilja ha det. Man måste vilja vårda det. Annars värderar man det inte.

[Olive Buloce]

Meningen med livet är ju livet. Upplevelsen och vad man fyller det med.

Relationer, hobbys, mat, familjer. Det skiljer sig från person till person.

Man kan inte vara lycklig och samtidigt ha hela världens missöden på axlarna. Man måste titta bort. Kan inte engagera sig i allt. Vår hjärna har inte utvecklats tillräckligt för det antar jag..