Varför vill “friska” människor leva?

[Red Kylade]

Vad är det som gör att vanliga människor vill leva? Vad är det som ger mening i deras liv?

[Olive Buloce]

Meningen med livet är ju livet. Upplevelsen och vad man fyller det med.

Relationer, hobbys, mat, familjer. Det skiljer sig från person till person.

Man kan inte vara lycklig och samtidigt ha hela världens missöden på axlarna. Man måste titta bort. Kan inte engagera sig i allt. Vår hjärna har inte utvecklats tillräckligt för det antar jag..

[Red Kylade]

Olive Buloce skrev:

Meningen med livet är ju livet. Upplevelsen och vad man fyller det med. Relationer, hobbys, mat, familjer. Det skiljer sig från person till person. Man kan inte vara lycklig och samtidigt ha hela världens missöden på axlarna. Man måste titta bort. Kan inte engagera sig i allt. Vår hjärna har inte utvecklats tillräckligt för det antar jag..

Jag lever. Jag äter. Jag har relationer. Jag har familj. Jag vill fortfarande inte leva. Vad är det dom har som jag inte har?

[Olive Buloce]

Man måste ge sig själv till relationerna. Man kan inte bara ha dom.

Likaså med livet. Det är ett mindset. Man måste vilja ha det. Man måste vilja vårda det. Annars värderar man det inte.

[Red Kylade]

Olive Buloce skrev:

Man måste ge sig själv till relationerna. Man kan inte bara ha dom. Likaså med livet. Det är ett mindset. Man måste vilja ha det. Man måste vilja vårda det. Annars värderar man det inte.

Liv är överskattat. Gött att det snart är över, för alla. Mänsklighetens undergång är nära.

Barn verkar ha en naturlig livslust? Min personliga iakttagelse är att människor som inte gått sönder brutalt och ordentligt vid något tillfälle (upplevt något fasansfullt bortom denna värld) har kvar den där livslusten in i vuxen ålder. Sedan finns det vi som ständigt behöver övertyga oss själva om att livet visst är värt att leva trots att man sett och vet på tok för mycket om livets baksidor. Jag förstår att man vill leva och tycker det är fantastiskt om man inte har personliga erfarenheter av den andra sidan. Så kände jag med som ett litet barn – jag trodde livet var fyllt av underbara känslor. Övertygad om att livet i regel skulle behandla en väl.

[Olive Buloce]

Livet är definitivt överskattat. Och folk är onödigt rädda för döden.

Livet är ju bara vår kropp, vår hjärna och alla dess funktioner. Att se det logiska i livet hjälper att gå igenom det lättare. Har hjärnan en gång lärt sig destruktiva beteendemönster så kommer den inte glömma det. Det går att lära om men minnet av det är kvar.

Lycka är bara tillfälligt. Lugn och ro är det optimala.
Ingen går runt och är lycklig hela tiden. Inte ens de utan mentala eller fysiska problem.
De kanske känner någon form av tacksamhet när de ser ohälsa men det är inget recept på lycka.

Livet är inget som ska ifrågasättas individuellt. Det bara är. När vi dör händer ingenting. Livet fortsätter i andras kroppar. Djur, människor, växter och allt annat. Vi krånglar till det när vi sätter oss själva i centrum och ifrågasätter allt.
Det är bara att leva. Vi vet vad som är rätt och fel. Lev efter den kompassen. Det har redan gått åt helvete. Det är inte senaste århundraden som avgjort människans fortlevnad. Det är livet på jorden. Evolutionen.
Lev livet som du kan, efter de förutsättningarna som finns. Ingen säger att det är enkelt. Särskilt inte inne på det här forumet.

[Azure Lufoki]

Tydligen svårt att ge ett vettigt svar på frågan. Evolution, utveckling? Nä, min erfarenhet är att det blir mer inveckling. Det enda jag har utvecklat är ett mindre intresse av att leva vidare, och en större förmåga att dölja detta. Jag vill inte att folk i min närhet skall veta att jag har fått nog av livet och vilka planer jag har. Min största önskan är att få dö en naturlig död per omgående, och om det inte blir så vill jag att alla tror att jag dött naturligt. Har man inte rätt att förbjuda obduktion av sig själv? Det tycker jag är det minsta man kan begära. Om man inte kan begära att få vilja leva, vilket kunde vara praktiskt ett tag i alla fall.

[Olive Buloce]

Vem kan ens ge svar på den frågan. Är det inte högst individuellt hur “friska” människor väljer att vilja leva..

Ju mer deprimerad man blir desto mer egotrippad och självcentrerad blir man.

Ond cirkel och ingen annan tänker göra jobbet åt en.

En annan aspekt vad som ger en frisk person mening kanske kan handla om att hitta kärlek. Ser personer ibland som möter kärleken och som verkar vilja gröpa ur och påminnas om exempelvis ungdomens källa. Alltså typ män/kvinnor i 40-års åldern som hittar yngre personer i runt 25-30, i någon längtan efter att få “börja om” kanske. Slippa påminnas om att vi alla går döden tillmötes. Jag tror också, som tidigare nämnts, att sk friska människor hankar sig fram mycket i livet genom att skapa många och rika upplevelser och där de byter miljöer ofta eftersom det stimulerar och gör en lyckligare, tror jag, enligt lyckoforskningen. Om man mår bra är det nog inte lika svårt att känna meningsfullhet.