Jag bor med min sambo, i lite mer än ett år nu. Det funkar ganska bra tycker jag, men jag vet samtidigt att min sambo starkt ogillar att bo på platsen vi bor på. Det är 1 timme kollektivtrafik resa från storstaden till hemmet, och man är beroende av den. Man måste alltså planera sin vardag runt busstider då dom inte går så ofta, och sedan slutar gå en viss tid på kvällen.
Min sambo är musiker, älskar musik. Jag älskar också musik, men jag vet inte om jag
älskar hans jobb som musiker, då det innebär många sena kvällar för honom. Ibland är han ute och jobbar sent, och jag hör inte av honom på ett tag. Det är jättejobbigt, för jag börjar tänka och oroa mig. Jag börjar få tankar och funderingar om något har hänt, efter många försök att få tag på honom. Jag vet samtidigt att den sista bussen hemåt går ett klockslag och blir hela tiden orolig att han inte ska komma hem utan ska behöva vänta till morgonbussen. Han är rätt nyinflyttad i stan och känner inte många att sova över hos.
En del av mig vet att han är okej och att han har koll. En annan del av mig blir jätte orolig och jag får närmare mindre panikattacker och gråter samtidigt som jag försöker ringa och smsa utan att få svar. Jag ligger vaken och får lite sömn och är orolig. Det är verkligen jobbigt och jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Faktum är att det just är en sådan situation när jag skriver detta.
