Hem > Forum > Ensamhet > Trasigt hjärta??

Trasigt hjärta??

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11
  • Jag tror att jag inte kan bli kär till hundra. Alltså, missförstå mig rätt, jag älskar att bli älskad och att älska någon på avstånd. Fast när det gäller verkligheten (så när jag väl slutat fantisera)… ah fyfan jag blir skraj av hela möget. Varför försöka ens? Allt har ett inbyggt slut, även den ”oändliga” kärleken. Det slutar med att man separeras vare sig av en konflikt, att kärleken tar slut eller att vederbörande helt enkelt dör.

    Jag fattar inte varför jag är så. Är mitt hjärta trasigt? Har jag inte fått tillräckligt med kärlek under min uppväxt? Kanske? Jag menar, mina föräldrar ägnade all sin tid åt att bråka och separeras mer än vad jag kan fucking räkna. Är det därför jag är så pessimistisk?

    Det finns en kille som jag gillar ganska genuint, tänkte att fyfan nu tar jag mig i kragen istället för att springa iväg. Fast så fort det börjar bli ”någorlunda” flörtigt så förstör jag det hela. Återigen, blir så jävla rädd. Jag är inte van vid sånt. Hur vänjer man sig? Hur accepterar man andras kärlek? Jag vill göra det, tro mig, men det är så in i helvetes svårt.

    Åh.. jag känner igen mig så himla mycket. Inte just i separationsångesten men att jag tar avstånd. Att vara rädd för något.

    Hela min kropp är liksom bara ett enda stort flyktbeteende. Och jag fattar inte hur man ska ändra det.

    Jag har kommit underfund med att mycket beror på uppväxten. Antagligen samma för dig. Det är däremot inte en direkt koppling till svårigheterna. Det är som om ett beteende, eller snarare tusentals mikrobeteenden vuxit fast på grund av uppväxten och det går liksom inte att ta itu med en sak och tro att det är löst. Det sitter i varenda nerv i kroppen!

    Triggar man en sak så blir det värsta kedjereaktionen och jag har inte den blekaste aning om vad som precis hände. Bara att jag kickade igång samma mönster som alltid. Att ta avstånd på det sätt som passar just den situationen.

    Så tydligt nu när jag börjar bli äldre. Däremot vet jag varken vart jag ska börja för att jobba på det eftersom det känns som tusen olika saker..

    Vet inte om du känner igen dig.

    Trådstartaren

    Ja! Känner precis så. Alltså, det är så illa att jag inte ens kan hälsa på honom. Jag är en social människa dessutom, fast jag kan inte bete mig normalt kring honom. Han klagade ”på skoj” över att jag aldrig hälsade på honom, men klagade av att smsa hela tiden. Jag gör mitt bästa men det går verkligen inte.

    Och vissa dagar vill jag bara lämna honom för gott i hopp om att han hittar någon som inte behöver ha en massa hinder för att kunna älska honom på ett normalt sätt.

    Jag känner mig så vilsen när jag är kär. Tvekar ibland. Är jag verkligen kär i personen eller har jag tråkigt? Det har hänt flera gånger att jag tappat intresset när det visat sig vara ömsesidigt också. Ingen förtjänar att behandlas sådär, fast jag kan verkligen inte hjälpa att jag är så.

    Har du pratat med honom om det här?

    Detta är ju ganska komplicerat och utifrån mig så kan jag ju säga att jag själv aldrig kommer förändras utan att ha någon ”att träna på”.

    Det blir ju kanske konstigt ibland men om det är en bra person så ska han kunna möta dig i det. Låta dig vara konstig tills du listat ut vad som gör dig så himla rädd och kan börja bearbeta det. Att prata om vad man känner HELA TIDEN gör ju att man till slut fattar och ser mönster på vad man sysslar med.

    Jag har svårt att tro att man kan göra det själv eftersom dom känslorna inte triggas igång bland människor man inte känner något för. Och då blir dom inte tydliga nog att arbeta med. Eller vad tror du?

    Trådstartaren

    Jag tror också att otydlighet spelar en roll. Liksom, vet inte riktigt var jag har honom och jag läser aldrig in på saker som folk säger. Mitt tidigare ”haff” hade tydligen hintat under ett helt år utan att jag lagt märke till det.

    Tror att det är något med att jag känner att jag inte är någon man kan bli kär i. Inte för att jag tycker att jag är oattraktiv eller jobbig på det sättet, men jag känner typ att jag bara är en bra vän för alla i min omgivning. Inget mer.

    I sin tur får det mig att tveka när jag någorlunda ”misstänker” att något är ömsesidigt, så istället för att ta reda på ifall det faktiskt inte är ömsesidigt lämnar jag situationen bara och förblir kompis med vederbörande för att det är bättre än att bli lämnad.

    Ja, det låter verkligen som att du undviker starkare kärlek.

    Vänskap kan också vara kärlek. Hur beter du dig med dina bästa vänner? Är du snarare stöd för dom än att dom är stöd för dig? Känner dom dig innan och utantill? Eller släpper du inte in någon där heller?

    Det gör ont att känna. Jag undviker det själv till vilken kostnad som helst. Tror vi måste lära oss separera känslorna från varandra. Kärlek gör inte ont. Det är deras handlingar som kan gör att vi kan känna oss svikna eller sårade. Men det är fortfarande inte kärleken.

    Vi kan inte kontrollera våra nära och allt dom gör. Men vi kan kommunicera med dom och vara öppna med vad som försiggår inom oss för att mildra humörsvängningarna. Hoppas jag…. haha

    Trådstartaren

    Med mina vänner är allt som vanligt skulle jag säga. Jag vet allt om dom och dom vet ganska mycket om mig. Där ger jag mer än med folk jag är intresserad av.

    Minns att det tidigare haffet hade konstaterat att jag var ganska ytlig till en början, sa aldrig något viktigt eller intressant om mig själv. Sa typ ”ah grön är min favoritfärg, den låten är bra, den filmen är bra”.

    Min sociala kompetens är helt borta när jag snackar med nuvarande kille. Han ger korta svar, vilket jag kommenterade en gång. Då sa han något i stil med ”jag skriver inte ofta med folk och jag är lat. Hade du sett mitt ansikte nu hade du vetat att jag ler just nu”. Där tog den ångesten slut eftersom jag insåg att han är en sån bara, jag är inte problemet liksom.

    En annan sak som kanske inte borde spela någon roll är typ att jag tänker att jag inte kan hitta någon eftersom jag är arab. Tänker typ ”tänk om jag får nobben för att jag är arab och han är svensk?” Det finns ingen kulturell barriär på det sättet, liksom jag har uppfostrats ”på det svenska sättet”, men det är något jag tänker på. Vet inte om det är förståeligt det jag säger just nu

    Jag tror det är vanligt att man känner så när man har utländskt påbrå. Men det låter snarare som om du använder det som anledning för att hålla avstånd?

    Har du fått bearbeta separationerna och bråken du fick se som barn? pratat med någon professionell? Det låter ju liksom som om du vet att kärlek är fint men du är övertygad om att när det väl blivit ett förhållande så börjar bråken? Som om det finns en gräns där relationen går från fin till ful?

    Trådstartaren

    Jag tror nog att du har rätt. Minns att jag typ kände mig ovan vid att killen jag snackar med alltid är lugn och aldrig blir sur utan är förstående. Till skillnad från han som jag snackade med innan, tror knappt att det kunde gå en månad utan tjafs.

    Jag har pratat med en professionell innan, men inte riktigt känt att det hjälpt mig riktigt. Fokuset lades istället på ifall jag har ADHD eller inte (vilket är viktigt att reda ut men det var inte anledningen till varför jag hade uppsökt hjälp?)

    Mina föräldrar, alltså när jag var sisådär 8/9 var senast där jag verkligen brydde mig om att dom bråkade och mådde dåligt över det. Sedan blev det en vana. Lite såhär ”aha dom vill separeras igen? Ge det en vecka så är allt som vanligt igen”

    Sorgligt att höra. Om du vande dig redan vid den åldern så känns det inte konstigt om du fått ett dåligt mönster som du inte riktigt vet hur du ska hantera.

    Skönt att den nya killen är förstående. Testa snacka med honom om vad du går igenom och se vad han har att säga? Jag menar.. vad har du att förlora?

    Trådstartaren

    Jag vill inte typ… besvära honom? Han kommer från en sammanhållen familj. Alla gillar alla. Familjeaktiviteter här och där. Alla orienterar i den familjen. Gemenskap.

    Visst, han är inte perfekt fast jag känner att jag bara infiltrerar hans liv. Lite som en smutsfläck på en vit klänning. Han hade säkert haft empati för det hela, men han hade aldrig fattat.

    Det där var ännu en sak som fick mig att vilja springa iväg. Inte hans fel att han fick en bra uppväxt (vilket jag är glad för), men på något sätt får det mig att känna mig typ ”mindre värd” och tänker att ”ah han borde vara med någon som inte är lika komplicerad”.

    Och helt ärligt. Jag vet ju inte ens om han känner likadant.

    Måste han fatta för att du ska ha stöd i din personliga utveckling?

    Tänker att det kan räcka om han är uppmärksam på dina beteenden och hjälper dig prata igenom det?

    Såklart, jag förstår.. Men det är bara ord som du nervärderar dig själv med. Dom är inte sanna. Det är upp till honom att avgöra vad ham tycker om dig.

    Du är bara komplicerad i delarna som du själv inte förstår. Om du gillar honom så tycker jag att du kan börja prata lite djupare lite då och då. Se hur han reagerar. När du blir rädd eller drar dig undan så kan du försöka göra tvärtom och pressa dig själv lite. Om han är en trygg person är det rätt ställe att testa.

    Otrygga personer ska du nog undvika.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.