Han har någorlunda blivit alltmer avslappnad med mig efter den konversationen. Jag tror att han har fattat att jag gillar honom, men att han vill ge mig tid så att jag är den som tar första steget. Dels uppskattar jag det, men å andra sidan känns det som att han gör det svårare för oss genom att lägga ansvaret på mig.
Jag är ganska osäker i om han gillar mig, trots att många av mina vänner tycker att det är så uppenbart.
Dock tänker jag ge honom en chans, för att jag uppskattar att han försöker förstå. Jag brukar inte gilla att prata om mina problem eftersom det brukar oftast sluta med att motsvarande försöker LÖSA problemet, när jag endast behöver moraliskt stöd. Här fick jag moraliskt stöd.
Kanske så försökte han pusha mig till att ta första steget när vi hade den där konversationen och jag kände att han psykoanalyserade mig, men jag vet inte.
