[Olive Buloce]

Jag fattar, verkligen. Uppgivenheten blir total.

Tråkigt att du inte nått fram till henne. Förstår också att du inte vill vända upp och ner på alltihop och råka förändra situationen till det sämre.

Låter ändå som om du kanske kan lägga över en del av det här på henne. Kanske fråga om ni kan möta halvvägs iaf? Var gränserna går för henne och vad hon är beredd för att göra för dig.

 

 

[Olive Buloce]

Det brukar vara själva kärnan i självhat.. att det tar sig till uttryck tydligast i en relation. Allt man inte kan ge sig själv, vill man ha av den andre. Samtidigt låter det inte helt orimligt. Att du har drömmar är ju även ganska fantastiskt..

Den första som måste säga att du är bra och allt annat du saknar är du själv. Hur klyschigt det än låter.. Ett första steg kan iaf vara att sluta säga du är värdelös. Låta tanken stanna innan du tänker ordet. Låta det bli tomt.

Sen kanske du kan begära lite mer närhet. Mycket av det vi gör blir ju vanor. Om du börjar vara så som du vill att hon är mot dig så kanske hon till slut känner sig bekvämare i det. Låta det bli det “normala”. Det kan ju bara vara enkla saker som att alltid stå nära, alltid ha en hand på henne osv. När det finns det utrymmet.

[Olive Buloce]

Kan verkligen relatera till allt du säger. Jag avslutade nyligen en lång relation i bristen på allt detta men har alltid letat efter exakt den känslan. “Vi två mot världen”. Fullkomlig tillit.

Det som slår mig nu senare är om något någonsin duger. Som om man alltid vill ha mer och självhatet bara sväljer allt så man aldrig lyckas behålla känslan. Som om man varje dag måste börja om från avgrunden och fylla på med den här kärleken som vi inte ens vet hur vi ska hantera eller behålla.

Det är så jäkla komplicerat med självhat, att börja nysta i det. Men ja, man känner sig verkligen ensam. Man bara existerar. Intimiteten är så viktig, den du nämner. Du kanske får börja smyga dig på henne lite i taget. Berätta en tanke medan du kramar henne, låta henne vänja sig sakta vid det du vill ha.

 

[Olive Buloce]

Ja. Allt gör ont.

Vardagen handlar bara om att inte anstränga sig för att klara av nästkommande dag. Det är som att bli levande begravd. Inlåst i en tung och död kropp som en fullkomligt utmattad själ ska släpa på tills dagen är kommen.

Det är ovärdigt. Så jävla ovärdigt

[Olive Buloce]

Vad skönt att du berättade. Försök prata med henne igen när allt lugnat sig och kanske berätta lite mer om honom.

Nej, du behöver inte berätta allt. Inte nu iaf.
Bra jobbat.

[Olive Buloce]

Först och främst. Din mamma kommer förlåta dig. Kanske inte snabbt och kanske inte smärtfritt men hon kommer göra det sinom tid.

Tycker det låter tråkigt att du ser dig själv som svag..
Att ta sig igenom det här kommer ge dig skinn på näsan iaf. Och alla har både starka och svaga stunder. Hela livet. Man får lära sig vända sig till annat istället. Helst någon trygg, eller glass…
Oavsett vad så känns det som om du behöver vara ärlig mot alla, både dina vänner, killen och din mamma iaf. Förstår om du blir stressad av det.
Kanske bara ta en åt gången så det inte blir så kaosartat och bråkigt åt alla håll på samma gång?
Om din mamma är en sån som du kan prata med hade jag börjat hos henne, för då kan du gå till henne sen när det kanske blir lite bråkigt med vännerna eller killen. Bra att ha en trygg punkt att gråta en skvätt hos?

Även om det inte känns så, så kommer det här bara vara ett minne om några år och du kommer vara ute på andra äventyr. Du vet vad du behöver göra och du vet vad som är rätt och fel.
Ta inga återfall, inte för det här. Tänk igenom hur jobbigt det kommer vara när du berättar för alla och gör dig beredd på att det kommer göra ont.

För vad är alternativet? Fortsätta ljuga kommer göra dig mer stressad och få dig att må sämre väl?

[Olive Buloce]

Jag förstår. Det låter knepigt men ändå verkligen jättefint att ni har en så bra relation du och killen.
Hur tror du han kommer reagera när han får veta hur gammal du är? Tror du han kommer tro att du ljuger om annat också när det kommer fram?

Lögner är verkligen inte bra för själen… Men det måste ju ändå kännas bra att du gör bra ifrån dig i skolan så dina föräldrar inte kan säga något om det?
Har du haft pojkvänner förut som föräldrarna träffat eller vetat om? Hur har de varit då?

Vad är det värsta som kan hända nu tänker du?

[Olive Buloce]

Vad fint att ni har ett sånt starkt band. Om några år kommer inte åldersskillnaden vara så viktig men just nu så tror jag att det är bra om du är ärlig. Du ska leva med dig själv längst så gör dig själv stolt.
Om den här killen verkligen är en bra person så kan han vänta oavsett vad som händer. Men dina föräldrar kommer alltid finnas i ditt liv så att vara ärlig mot dom kanske är viktigast just nu? Beror såklart helt på vilket slags band du har till dom.

Vet dom om att du har gjort abort?

Ärligt talat vet jag inte alls vad som är rätt och fel. Vet inte hur dina föräldrar är heller men om man hade satt sig i deras skor så kanske det hade varit uppskattat att få veta att du tycker om någon och att du känner dig vilsen och tom av att inte kunna berätta för dom? Det är kanske så man bygger tillit till varandra. Sen kanske du inte behöver berätta allt men åtminstone att ni pratat länge och att ni verkligen tycker om varandra. De kanske skulle bli lugnare av att få träffa honom?

Om du inte säger något så kommer det fortsätta kännas så här.
Huvudsaken är att det inte är fel att vara kär. Du ska få känna saker precis som alla andra. Det viktiga är att du är ärlig mot dig själv och är försiktig så du inte tar skada. Som tonåring måste man lära sig hur man gör och det enda sättet är väl genom att ha någon vuxen man litar på som kan ge råd och tips eller så går man till föräldrarna. Det är inte alltid dom kommer med de bästa råden dock, de vill sällan att deras barn ska växa upp.. Men det brukar väl vara så att ju mer man kan bevisa sig vara ansvarstagande desto bättre bemötande får man av dom?
Har du någon annan att prata om det här med? Vänner? Någon kusin eller faster/moster du litar på?
Ibland kan det räcka att bara få prata av sig med någon nära kanske?

[Olive Buloce]

Tycker du definitivt ska söka lite stöd och reda ut vad som händer inom dig. Om du själv blir orolig vill säga.

Att ha tankar om saker du beskriver är kanske inte jättekonstigt, men det är kanske intesiteten och hur det påverkar din omgivning som avgör om du behöver hjälp i det eller inte. Kan du inte kontrollera det så är det nog en varningsklocka.

Hoppas du hittar din väg. Huvudsaken är att du mår bra

[Olive Buloce]

Så ledsen för din skull. Du ska inte behöva stå ut med det här och du ska inte låtsas som om det inte påverkar dig.

Vet inte hur gammal du är, så vet inte hur stor inverkan sociala medier har på ditt liv. Men det låter som att du oavsett ska anmäla det här till Facebook och se om de kan göra något. Sen kanske ta en paus från det hela ett tag?

Sen hoppas jag att du hittar något som gör livet lite bättre. Du betyder mer än du tror och din familj bryr sig. Berätta för dom hur du mår och allt som händer. Du förtjänar stöd.

[Olive Buloce]

Känner igen känslan.

Försöker förstå vad det är som driver människor att ta sig igenom dagarna utan att tänka på hur tungt det är. Det verkar som att det mestadels är andra människor som får en på andra tankar. Någon som bryter ens tankemönster. Barn, vän, kärlek? Svårt, för man kan ju inte ha någon hos en dygnet runt.. vill man ens det?

Är också trött.. så trött. Jag får inte ihop det.

[Olive Buloce]

Vad är det du vill hinna med? Och hur når du dom målen?
Tycker det låter skönt att tiden går. Men jag är ju av uppfattningen att det inte går fort nog.