Självhat, ångest och totalt värdelös
-
Det är första gången som jag skriver här även om jag flera gånger påbörjat men inte klarat av att publicera. Har nog mest varit rädslan att ändå inte få ett enda svar men nu försöker jag tänka att jag skriver av mig för min egen skull. Jag har haft grov ångest sen många år tillbaka och mått fruktansvärt dåligt i perioder. Mitt grundläge är självhat och känslan av att vara värdelös, otrygg i mig själv kan man väl säga. Jag är sen bara ett fåtal år tillbaka diagnostiserad med ADHD och GAD. Till viss del skönt att veta och äter sertralin som hjälpt en del men nu börjar avta. Mina ångest- och självhatsperioder blir tätare och tätare igen.
Det jobbigaste är nog att jag ger hela mitt hjärta och omtanke till människor omkring mig men upplever att jag inte får samma tillbaka. Vilket till viss del nog inte är sant utan mest sitter i mitt huvud. Jag vill bara känna tryggheten i gränslös kärlek och närhet. Precis som den jag gärna ger andra. Jag är inte ensam, jag har sambo och ett gemensamt barn, släkt och vänner. Men jag har svårt att ta till mig att dem egentligen tycker om mig, bryr sig och vill vara med mig. Varför skulle någon älska och vilja vara med en värdelös person som mig?
Det hjälper inte att kvinnan som är min sambo inte är intresserad av att vara intim, alltså inte bara sex! Även om det var 1,5 år sen sist… Utan också att kramas, ligga och hålla om varandra, prata och drömma ihop osv. Det är viktigt för mig och vi är inte gamla. Ca 35 båda två. Barnet 8 år snart. För mig skapar eller bidrar den fysiska närheten till ett band och en känsla av “vi två mot världen” som är så härlig. Det värsta är att avsaknaden av det fysiska upplever jag påverkar vår känslomässiga koppling. Jag är nog inte oattraktiv heller, även om jag inte ser det själv så är det kvinnor som inte allt för sällan säger att jag är snygg osv. Men egentligen vill jag ju höra det från min sambo.
Ibland vill jag bara ha någon att skriva med eller prata med för att inte känna mig så ensam i mina känslor.
Blev en lång text och även om ingen svarar, men kanske iaf läser så tack för det!
Kan verkligen relatera till allt du säger. Jag avslutade nyligen en lång relation i bristen på allt detta men har alltid letat efter exakt den känslan. “Vi två mot världen”. Fullkomlig tillit.
Det som slår mig nu senare är om något någonsin duger. Som om man alltid vill ha mer och självhatet bara sväljer allt så man aldrig lyckas behålla känslan. Som om man varje dag måste börja om från avgrunden och fylla på med den här kärleken som vi inte ens vet hur vi ska hantera eller behålla.
Det är så jäkla komplicerat med självhat, att börja nysta i det. Men ja, man känner sig verkligen ensam. Man bara existerar. Intimiteten är så viktig, den du nämner. Du kanske får börja smyga dig på henne lite i taget. Berätta en tanke medan du kramar henne, låta henne vänja sig sakta vid det du vill ha.
Hej!
Det är jättejobbigt att bära på känslan av att vara värdelös, känna självhat och vara otrygg. Jag har själv gjort det under lång tid. Det blev dock bättre när jag började läka min inre sår. Då kunde jag känna mer kärlek till mig själv och uppleva mer kärlek i alla mina relationer. Vissa blir hjälpta av terapi med att läka sig men även till exempel meditation kan hjälpa.
Tänk på att du är en värdefull person. Det är de negativa tankarna som spelar dig ett spratt.
Det är ju viktigt att känna närhet i ett förhållande. Är detta något som du kan prata med din partner om?
Du är ju värd att ha det bra i livet och i förhållandet.
Kram till dig från mig😍
Pink Novevi TrådstartarenEtt stort varmt tack för att ni tagit er tid att svara mig! Det är skönt och en tröst att veta att jag inte är ensam i dem känslor och den situation jag är i.
<span style=”color: #222222; font-size: 15px;”>”Det som slår mig nu senare är om något någonsin duger. Som om man alltid vill ha mer och självhatet bara sväljer allt så man aldrig lyckas behålla känslan.”</span>
Detta är helt klart något jag kan relatera till och något jag ofta funderar på. Det är så komplext att försöka förstå och se vad som ligger hos en själv eller hos någon annan. Jag väljer oftast att lägga skulden på mig själv. Logiskt iom självhatet förstås..
Tack för att du delar med dig med mig❤️
Hej! Det är jättejobbigt att bära på känslan av att vara värdelös, känna självhat och vara otrygg. Jag har själv gjort det under lång tid. Det blev dock bättre när jag började läka min inre sår. Då kunde jag känna mer kärlek till mig själv och uppleva mer kärlek i alla mina relationer. Vissa blir hjälpta av terapi med att läka sig men även till exempel meditation kan hjälpa. Tänk på att du är en värdefull person. Det är de negativa tankarna som spelar dig ett spratt. Det är ju viktigt att känna närhet i ett förhållande. Är detta något som du kan prata med din partner om? Du är ju värd att ha det bra i livet och i förhållandet. Kram till dig från mig😍
Så fint av dig och så rätt det du säger. Hur gjorde du för att läka dina sår?
Jag har tagit upp det men det har inte blivit någon förändring ännu.
Stor kram tillbaka❤️
Hej!
Låter som du har det väldigt jobbigt!
Vad säger din partner när hon inte vill vara intim? Är det orken, är det lusten som inte finns där, eller är det attraktionen som inte finns längre?
Tänker att ni borde kunna prata om vad orsaken är, så att ni kan komma varandra närmare.
Sedan tror jag det kan vara bra att jobba på den emotionella närheten också. Det vill säga, ni pratar med varandra om drömmar, om saker ni tycker om, kanske spelar spel osv. har myskväll framför TV:en. Det är nog så viktigt med närhet som inte är av sexuell karaktär.
Pink Novevi TrådstartarenHej!
Tack för att du svarar och för dina frågor. Jag har tagit upp det med henne vid två tillfällen nyligen och hon svarade då att hon generellt inte har någon sexlust och jag vet att hon ibland inte har orken. Vilket jag är ok med. Förväntar mig inte det varje dag. Jag vill främst ha närheten och den intima kopplingen som närheten ger och rimlig ofta av det andra. Vad gäller attraktionen så är det förstås svårt att veta. Hon säger att hon älskar mig och vill vara med mig resten av livet, vilket jag faktist tror på. Men för mig är kärlek inte bara att säga det utan också att visa det. Det upplever jag att det blir mindre och mindre av hela tiden.
När det kommer till drömmar och saker vi kan göra ihop som vi tycker om så är det mest jag som driver det. Visst, jag är en drömmare och får mycket idéer osv och hon är inte det på samma sätt men ibland skulle jag nöja mig med att hon bekräftar det och väljer att anstränga sig för att bygga vidare på drömmen eller idéen som jag väcker.
Jag vill påpeka att jag så klart älskar henne och det är därför jag söker stöd och andra perspektiv och råd.
En annan väldigt stor sak för mig är att jag vill ha fler barn vilket hon inte vill. Tiden börjar rinna iväg för oss och att då vara i det här läget gör mig så ledsen.
Var initialt inte tanken att detta skulle handla om mitt förhållande men ni som svarat har nog fått mig att inse att mycket av min ångest och känsla av att vara värdelös och ensam osv är väldigt kopplat till det.
Tack igen för att du tar dig tid att skriva till mig🙏
Det brukar vara själva kärnan i självhat.. att det tar sig till uttryck tydligast i en relation. Allt man inte kan ge sig själv, vill man ha av den andre. Samtidigt låter det inte helt orimligt. Att du har drömmar är ju även ganska fantastiskt..
Den första som måste säga att du är bra och allt annat du saknar är du själv. Hur klyschigt det än låter.. Ett första steg kan iaf vara att sluta säga du är värdelös. Låta tanken stanna innan du tänker ordet. Låta det bli tomt.
Sen kanske du kan begära lite mer närhet. Mycket av det vi gör blir ju vanor. Om du börjar vara så som du vill att hon är mot dig så kanske hon till slut känner sig bekvämare i det. Låta det bli det “normala”. Det kan ju bara vara enkla saker som att alltid stå nära, alltid ha en hand på henne osv. När det finns det utrymmet.
Pink Novevi TrådstartarenTack, jag tar till mig det du skriver. Särskilt att jag ska sluta säga till mig själv att jag är värdelös.
Men du har även en poäng att man nog generellt söker det man själv saknar hos en partner. Jag lägger förstås en del av ansvaret på mig själv men jag har försökt och försökt, att både försiktigt bjuda in och rakt ut be om närhet, inte bara ett par gånger utan många gånger under ett par år nu. Jag får dåligt samvete att jag faktiskt skriver om mitt förhållande här, även om det är anonymt. Min sambo är verkligen en bra människa och en fin mamma till vår dotter och därför vill jag göra mitt yttersta för att hitta en väg framåt som vi båda kan vara lyckliga i.
Idag har varit en extremt ångestfylld dag för mig. Så där att det nästan fysiskt gör ont och jag inte vet vart jag ska ta vägen, det känns som att jag ska implodera och explodera på samma gång. Vill gråta men kan inte.
Jag fattar, verkligen. Uppgivenheten blir total.
Tråkigt att du inte nått fram till henne. Förstår också att du inte vill vända upp och ner på alltihop och råka förändra situationen till det sämre.
Låter ändå som om du kanske kan lägga över en del av det här på henne. Kanske fråga om ni kan möta halvvägs iaf? Var gränserna går för henne och vad hon är beredd för att göra för dig.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.