Hem > Forum > Grubblar du på nätterna ibland? > Misär
Misär
-
Avregistrerad användareJag är en man på xx år. Gång på gång har jag förstört mitt liv och intima relationer men den här gången är den värsta, det är den sista.
Att den här slutade fick mig på mina knän, fick mig att inse att det är jag som har en problematik som jag måste göra något åt, verkligen gå till botten med. Jag har under de 3 senaste månaderna har jag försökt ta mitt liv 2 gånger, åkt in och ut från psyk, skurit mig och skadat mig på olika vis och blivit sjukskriven från jobbet.
Hon stod ut med mig i 5 år, mitt svängande humör, aggressioner, mitt nerbryrtande av hennes rena hjärta och ett flartal dumpningar. Jag vet inte varför jag gör som jag gör, det är som att jag vet hela tiden vad det är för fel jag gör men jag gör det likt förbannat. Imellan dumpningara har jag sökt mig till andra kvinnor, jag har inte haft för avsikt eller heller haft salmag men jag har känt mig extremt ensam och behöver någon form av bekräftelse. jag har insett att jag har ett väldigt stort problem med ensamhet som jag lider igenom nu vare dag. Jag vet i mitt hjärta att jag inte har någonting på henne, hon är den finaste människan man kunde önska sig och det är bara jag själv som har ställt till med det här emot min egen vilja, jag kan inte styra mina impulser, jag trivs inte i mig själv och jag hatar att jag gör så här mot mig själv och henne, jag hatar mig själv för allt jag har gjort och nu sitter jag här helt ensam, förlorat mitt livs kärlek och samtidigt kommit till insikt med att jag måste göra något åt mitt beteende samtidigt som jag inte kan släppa henne för jag älskar henne så djupt, alltid gjort det även om mina handlingar har sagt allt annat.
Jag är nu helt ensam av egen vilja ( inga vänner, inga nya personer, tagit bort all social media) för att jag Måste lära mig att hantera mig själv när jag är själv. Många tankar går åt att tänka på vad hon gör och vad hon tänker eftersom vi inte har någon som helst konrakt längre. Jag blir knäpp och min dagbok går varmt. Har gått till en psykolog och läkare och dom misstänker att jag har någon form av borderline och det får allt och kännas ännu mera hopplöst ! Jag är så fruktansvärt öppen för hjälp och kommer prova alla medel dom föreslår men ska jag endå behöva leva så här ? Då vill jag verkligen inte leva längre.
Kan någon relatera eller är jag helt ensam i det här ?
Hur mår du nu? Har du gått vidare? Släppt henne ur tankarna?
Mår också fruktansvärt dåligt. Har ångest och depression. Varit katastrof av och till. Ångest så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Dagen har gått åt att fundera på hängning eller skära mig. Velat skära mig för att flytta smärtan från psyket till fysiskt. Eller träffa en artär och få slut på skiten.
Men vill inte gå runt och ärr och skämmas så har inte skurit mig. Men smärtan av ångesten är helt enorm. Jag vet inte vad jag ska göra för att bli av med den. Provat tabletter, alkohol, och promenad. Men inget hjälper..
Lider med er.. Jag önskar vi kunde få ett facit över vad som inte funkar och hur vi fixar det.. Men tyvärr inte.
Vet inte om någon terapeut pratat om anknytningsproblematik men det brukar ställa till det med relationer. Man reagerar otroligt konstigt och kan inte riktigt förklara varför. Lite som en instinkt.
Anknytningteori går att läsa om lite överallt på nätet. Finns en grupp på fb som heter Anknytningsteori där många delar med sig av problem i relationer och känslor som man inte förstår och hjälper varandra. Ibland behöver man höra att vi inte är ensamma.
Lider med er.. Jag önskar vi kunde få ett facit över vad som inte funkar och hur vi fixar det.. Men tyvärr inte. Vet inte om någon terapeut pratat om anknytningsproblematik men det brukar ställa till det med relationer. Man reagerar otroligt konstigt och kan inte riktigt förklara varför. Lite som en instinkt. Anknytningteori går att läsa om lite överallt på nätet. Finns en grupp på fb som heter Anknytningsteori där många delar med sig av problem i relationer och känslor som man inte förstår och hjälper varandra. Ibland behöver man höra att vi inte är ensamma.
Jag har ingen boderline eller anknytningsproblematik, men lider av ångest och depression..
Hade önskat att något kunde ta bort min ångest när den är som värst. Jag orkar inte må såhär. Så man känner hur ont det gör i hela kroppen och man vill bara skrika av smärta, psykisk smärta. . Skriker inte men storgråter…”skärper mig” … inför folk..
Lider med er.. Jag önskar vi kunde få ett facit över vad som inte funkar och hur vi fixar det.. Men tyvärr inte. Vet inte om någon terapeut pratat om anknytningsproblematik men det brukar ställa till det med relationer. Man reagerar otroligt konstigt och kan inte riktigt förklara varför. Lite som en instinkt. Anknytningteori går att läsa om lite överallt på nätet. Finns en grupp på fb som heter Anknytningsteori där många delar med sig av problem i relationer och känslor som man inte förstår och hjälper varandra. Ibland behöver man höra att vi inte är ensamma.
Mitt är orsakat av saknad och trauma kan man säga.. lite som PTSD tror jag..
Ledsen att höra det. Har du förlorat någon nära? Berätta om du vill.
Ptsd är inte roligt. Det förföljer en och det behöver man professionell hjälp till. Pratar du med någon?
När det kommer till självskadebeteende så är det bara tillfälligt. Det känner nog de flesta till. Sen ångar ångesten på igen. Kan du distrahera dig på annat sätt när det blir som värst?
Ledsen att höra det. Har du förlorat någon nära? Berätta om du vill. Ptsd är inte roligt. Det förföljer en och det behöver man professionell hjälp till. Pratar du med någon? När det kommer till självskadebeteende så är det bara tillfälligt. Det känner nog de flesta till. Sen ångar ångesten på igen. Kan du distrahera dig på annat sätt när det blir som värst?
Ja efter en separation så mår jag väldigt dåligt, fast det gått rätt lång tid.
Nej egentligen inte. Upplever inte att det hjälper. Gått in i mindchatten någon gång när det varit som värst men man kommer inte fram plus att jag vet inte om jag hade velat chatta med någon anställd heller..
Jag har svårt att göra saker när jag har ångest.. har mycket som hade behövts göras men orkar inte. Ångesten är för stor. Och när den är som värst ligger jag bara ihopkurad i fosterställning och vill skrika av smärta rakt ut… fruktansvärd känsla. Och den är konstant men ibland blir det riktigt illa..
Har testa tabletter, som jag har på recept. Alkohol, och försökt röra mig. Men inget hjälper. Hur mår du? Har du också hemsk ångest? Vad gör du i så fall när det är som värst?
Jag hade fruktansvärd panikångest förut. Det mildrades med kbt men det värsta försvann när jag blev nykter. Jag förstår verkligen känslan av att bli förlamad av sina känslor. Det är smärtsamt. Men det behöver du prata med någon om. Det är du faktiskt värd. Idag har jag mildare ångest och lyckas hålla det värsta borta genom ren mental träning. Det som händer blir ju oftast en ond cirkel, till slut är det inte bara känslorna vi från grunden mådde dåligt av utan själva ångesten som blir jobbig. Det är så himla individuellt så man måste testa sig fram och helst med en professionell. Jag försöker intyga mig själv att det bara händer i mitt huvud och inte är farligt.
Var det en jobbig separation? Hände något eller är det separationen i sig som är jobbig?
Jag hade fruktansvärd panikångest förut. Det mildrades med kbt men det värsta försvann när jag blev nykter. Jag förstår verkligen känslan av att bli förlamad av sina känslor. Det är smärtsamt. Men det behöver du prata med någon om. Det är du faktiskt värd. Idag har jag mildare ångest och lyckas hålla det värsta borta genom ren mental träning. Det som händer blir ju oftast en ond cirkel, till slut är det inte bara känslorna vi från grunden mådde dåligt av utan själva ångesten som blir jobbig. Det är så himla individuellt så man måste testa sig fram och helst med en professionell. Jag försöker intyga mig själv att det bara händer i mitt huvud och inte är farligt. Var det en jobbig separation? Hände något eller är det separationen i sig som är jobbig?
Tack för att du skriver. Jag svarar på dina frågor vid senare tillfälle. Mår för dåligt just nu. Ligger i sängen under täcket med så enorm ångest. Svårt att andas. Ångesten gör ont i hela kroppen, tårarna rinner och jag vill inte mer.. Jag försöker finnas kvar, enbart för andra. Men jag orkar inte.. orkar inte ha sån här psykiskt smärta. Att droga ner sig nu med tabletter eller alkohol är inget alternativ då jag ska jobba imorgon , om jag uthärdar dagen och det för mig blir en morgondag… försöker men det gör så ont..
Hur mår du idag?
Jag förstår. Det tar upp hela ens värld av att ha sån ångest. Lyssnar du på guidade meditationer? Det kan ibland hjälpa. Det enda jag tycker du ska göra är att prata med någon. Du behöver kanske bearbeta din sorg? Och lära dig allt om ångest.
Låt dig känna allt du känner och försök lista ut vad det är som ockuperar dina tankar under ångestattackerna. Skriv ner allt du känner, det kan ibland hjälpa.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.