Azure Lolado
Skapade svar
-
När jag läser vad du skrivit förstår jag att du mår väldigt dåligt. Du har rätt i att samhället är dåligt anpassat för många människor. Men snälla, ge inte upp! Att du skriver här betyder att du egentligen vill leva och att du vill ha hjälp.
Snälla, stanna kvar!
Ring någon. Vän, förälder, syskon, någon du känner, 1177 (sjukvårdsrådgivningen), 112 eller g titta i listan på https://www.suicidezero.se/fa-hjalp
Snälla stanna kvar. Be någon om hjälp. Du är värdefull precis som du är.
https://www.friskfri.se/fa-hjalp/narstaende/narstaendelinjen/
Kanske kan du kontakta “frisk och fri” som närstående till en person med anorexi.
Ja, det blir bättre. Först behöver de reda ut grundligt vad som egentligen är roten till hur du mår och känner. Så det är bra att du sökt hjälp och blir utredd. Sen behöver de se vilken behandling som kan fungera för just dig, testa och justera.
Livet är orättvist. Livet är verkligen varken lätt eller roligt alltid. Kanske inte alls under väldigt lång tid. Visst kan man bli helt matt av allt kämpande och ifrågasätta meningen med att ens fortsätta kämpa och fortsätta leva. Och då behöver man hjälp att stå ut.
Såvida du inte är 100 år gammal så vet du faktiskt inte att livet inte kan bli bättre än vad det är nu. Det kan ha varit fördjälvligt i många år och göra fruktansvärt ont, jag vet. Men att säga att det kan bli bättre gör jag inte för att vara snäll. Det är ren fakta att det kan det. Fler har mått som du och känt som du och många av dem har överlevt och inte haft det så jobbigt och tungt resten av sina liv. Att du däremot vill ge dig själv tillåtelse att tänka så, för att låta dig själv ge upp nu när du är så slutkörd och har kämpat länge är förståeligt, men det är fortfarande inte rätt.
Du bryr dig uppenbart om din familj. Du skriver att de hållit dig kvar i livet. Att din mamma kämpat med cancer. Du vill att de ska må bra. Och mellan dina rader tror jag mig läsa att du tror att du är en belastning de haft det bättre utan. Jag lovar dig att du har fel.
Om du tar ditt liv blir det som att du ger det lidande du upplever nu vidare till dem som står dig nära. De kommer att få må lika jävligt som du gör nu. De kommer behöva brottas med fruktansvärda tankar och känslor för resten av sina liv. Det vill du ju inte. För du bryr dig om dem. Du vill dem väl. Du vill ju egentligen inte dö, du vill bara orka leva och slippa kämpa konstant.
Snälla, stanna kvar. Du bryr dig om dina nära och det är en fin egenskap. Du visar att du vill kämpa för du har tagit dig så här långt, du tar mediciner, du förklarar dig när du inte orkar och du skriver här. Du må vara jättetrött och känna dig värdelös, men det är du inte. Du är viktig för någon och de behöver ha dig kvar. Och du behöver göra allt, och då menar jag allt, för att ge dig alla chanser att överleva. Du måste göra allt, även det som är skrämmande och läskigt.
Skriv ut din text och visa för dina föräldrar om du inte kan säga det till dem.
Berätta för någon vuxen du litar på.
Berätta för dina kontakter i vården (medicinen har du ju fått av någon).
Ring 112.
Ring/chatta med hjälplinjer.
Bli inlagd om så krävs.
Gör ALLT. Och låt andra få veta. Ingen vill att du ska må så här och bära dessa tankar och gå igenom detta ensam. Låt andra veta. Bit inte ihop och kämpa ensam. Att säga precis som det är kan vara det tuffaste man behöver göra, men också det viktigaste. Vägra ge upp. Vägra låta sjukdomar och elände vinna. Vägra låta dig själv tro på det en deprimerad hjärna försöker få dig att tro är sant. Det blir INTE bättre utan dig.
Från en storasyster som förlorat sin bror i självmord.
Hej
Så mycket smärta i dina ord. Så mycket som du verkar behöva säga. Du bär på mycket och kanske är du deprimerad.
Snälla stanna kvar! Du får inte dö. Det finns andra vägar.
Snälla svara så att jag vet att du finns kvar.
(Innan någon frågar; jag är 15 och ska fylla 16 i år.) Varje morgon när jag vaknar fylls jag av en känsla av tomhet. Eventuella förväntningar, hopp och potentiell glädje suddas ut och ersätts med något mörkt, oformligt. Det tar sig in överallt och är med mig hela dagen, i varje situation och försvinner inte förrän jag somnar. Man får höra att man ska rycka upp sig. Sluta vara så negativ, om jag tänker positivt så kommer det minsann bli bättre. Som att jag inte försöker det. Hela min själ skriker efter positivitet, ett ljus i mörkret, något att greppa som kan hålla mig flytande. Jag letar efter minsta skäl till att inte avsluta mitt liv här och nu. Men jag kan inte. Jag ser på bilder från när jag var liten. Jag tänker på barnet som för bara några år sedan inte kunde förstå hur någon kan ta sitt liv när det finns folk som älskar en. Jag förstår det nu. Känns som att jag hade gjort vad som helst för att slippa känna så här. Jag skäms. Jag bor i Sverige. Jag har det jättebra. Jag har ingen rätt att känna som jag gör. Nedvärderar mig själv. Jag tänker. Tankarna snurrar i huvudet, alla sorters tankar. Till och med på natten, jag drömmer att jag tar livet av mig. När jag vaknar slår vetskapen om att jag lever mot mig som en iskall vind. Jag tänker på det jag berättade för psykologen för snart 5 månader sedan. Det var så sjukt. Jag hade träffat honom några gånger innan, det var inom primärvården så jag visste att jag skulle skickas vidare snart. Vi hade ett samtal i september där vi kom in på hopplöshet, och jag minns fortfarande vad jag sa. ”Det känns liksom fuck it, varje morgon jag vaknar och inser att jag lever.” Visste att det var en mening som öppnade för djupare samtal, och mycket riktigt, genast kom frågan. Han vågade inte eller lät bli att nämna några jobbiga ord, men jag förstod vad han menade. Ja, jag har sådana tankar, varje dag. Om jag… har tänkt ut ett sätt? Ja. Har oerhört svårt att öppna mig på det sättet för människor, och då hade jag ändå förtroende för honom. Lyckades inte säga det, men han förstod ändå vad jag menade. Minns vilken sjuk ångest jag fick direkt efter att han hade förstått. Sådan där ångest som inte gick över på hela dagen. Jag minns att det kändes som att jag hade förstört något. Precis innan vi kom in på detta hade vi pratat om ett schema jag skulle göra för att få bättre rutiner. Som att situationen var ett problem som är ganska jobbigt, men jag klarar mig. Inte som när jag sedan ”avslöjade mig”, eller vad jag ska säga. Det kändes som att jag sa något förbjudet, att jag stack hål på illusionen. Hoppsan. Det råkar vara så att jag faktiskt i detalj varje dag tänker på hur jag skulle ta mitt liv, som någon sjuk copingmekanism. Det där scenariot har spelats upp i mitt huvud ända sedan dess. Kanske för att en människa jag inte alls känner vet min innersta hemlighet. Det är ju rätt konstigt egentligen. Kort därefter slutade vi träffas och jag blev skickad till ett annat ställe. Mådde verkligen skit hela hösten för att vi inte skulle träffas mer. Och något jag har tänkt på, om jag tog mitt liv, skulle han få reda på det av någon och hur i sådana fall? Vi har ju inte haft kontakt på 4 månader och har alltså ingen nuvarande koppling. Vill inte att han ska känna skuld för något. Nu är jag mycket lugnare. Känner mig mentalt mycket mer förberedd på att genomföra mitt självmord om jag faktiskt hamnar där, jag har två olika alternativ. Jag vill egentligen inte dö, men det kommer bara vara spillror kvar av mig, oavsett om jag pratar med någon eller inte. Tänker mycket på allt. Hur lite vi faktiskt vet om varandra och hur vi mår. Jag pratar ju om helt normala saker med lärarna i skolan, och de har inte en aning om vad jag planerar att kanske genomföra. Förlåt för lång och osammanhängande text, jag behövde skriva av mig och behöver inget svar. Det gör så ont och jag vet inte vad jag ska göra. Varför jag inte tog upp anledningen till att jag mår dåligt är för att det låter så extremt priviligierat, ingen skulle förstå om den inte hade varit i min situation. (Kan ju också säga att jag är ett levande bevis på att serien 13 Reasons Why är farlig. Kollade på den när jag inte mådde dåligt och självmordsscenen fortfarande var kvar, alltså kunde jag inte ”lyssna på varningarna” som de töntiga fansen tycker. Den påverkade mig först senare. Option number 1…)
Hej trådstartaren
Din text berörde mig. Jag kunde känna igen mig i mycket av det du skriver. I din ålder mådde jag också som du gör nu. Med ångest, självmordstankar, skam och en känsla av hopplöshet.
Idag är jag 40 år. Och det jag kan se idag som jag inte kunde se då var att jag för det första var sjuk och för det andra inte hade tillräckligt med erfarenhet för att tro att det någonsin skulle bli bättre.
När jag läser din text låter det som du lider av en depression. När man befinner sig i en djup depression är det som att det läggs en svart dimma i ens tankar. Det blir som ett filter som förstärker allt det som är tufft och kämpigt i livet och blockerar ljus och ärlig kontakt med andra.
Du kan överleva detta och du kan komma att må helt annorlunda med tiden. Det kommer vara en kamp, men du kan vinna.
Du kan inte “rycka upp dig”. Det går inte om den kemiska balansen i hjärnan har blivit fel av depressionen. Då behöver man hjälp att få ordning på den. Det finns terapier och mediciner som kan rätta till det. Så du behöver berätta, eller varför inte skriva ut din text och visa. Jag kan inte heller säga rakt ut precis hur jag känner, det är lättare att skriva.
Du verkar skämmas för hur du mår och varför du mår så. Det behöver du inte. Det är mycket vanligt att människor som mår dåligt tänker på självmord. En del har händelser i livet som löst ut ångest och depression, men många drabbas utan att det hänt något stort eller katastrofalt. Vi har bara inte lärt oss att det är lika naturligt att söka hjälp för psykisk ohälsa som för benbrott och lunginflammation. Vi som samhälle behöver bli bättre på det.
I dina tankar kanske det finns meningar som “det är kört”, “ingen bryr sig på riktigt”, “det vore bättre för alla om jag inte fanns”, “jag är bara en belastning” osv. Är det så, så är det depressionen eller ångesten som pratar. Lyssna inte på den. Den är inte du.
Om du dör kommer din familj och dina vänner verkligen inte ha det bättre. Jag förlorade min bror, han tog sitt liv, och det går inte en dag utan att jag önskar att jag vetat så jag kunde hjälpt honom trots att det gått många år. Varje dag.
Ta ett steg i taget, en dag i taget. Ställ inga krav på dig mer än att du måste vända på varje sten och söka hjälp överallt minst tre gånger innan du ens snuddar vid att ge upp. Det är inte rättvist och du förtjänar inte att ha det så här, men du måste vinna kriget mot den psykiska ohälsan. Det går!
Och undvik filmer med självmord eller mörka låtar. De är inte bra för dig just nu.
Kram
Nope, allt löser sig inte. Fast inget känns exakt likadant heller över en längre tid. Visst, livet kan vara supertufft i många år i rad, tyvärr. Men inte helt samma. Små förändringar sker. Och om en sker borde fler kunna det.
Mina djupa depressioner känner jag inte mig säker på att ha överlevt förrän efter minst tre år. Då vet jag att jag kommer överleva, fast det är fortfarande skittufft. Sen rullar några år till på, eller tja mer jag kämpar mig igenom dem med, och en dag kommer jag på mig själv med att njuta av livet och ha en bra timme eller dag. De blir fler med tiden. Och lika omöjligt som att må okej kändes där i depressionen, känns nu det mörka djupet jag lämnat när det känns okej. Och då njuter jag av dagen för jag vet hur jävligt det kan kännas och tar inte förgivet att jag aldrig kommer hamna där igen.
Ut med ilskan! Spring, lyft vikter, ta ut dig fysiskt eller använd den till att lära dig saker ‘jag ska fan visa dem att jag kan bättre”-anda. Ilska kan lyfta dif framåt om du riktar den på ett konstruktivt håll.
Hej
Jag hoppas att du finns kvar bland oss ikväll. Du är värdefull och behövs. Du har kämpat och kämpat och förstår hur det är att må så oerhört dåligt. Den kunskapen kan en dag göra att du blir den som räddar ett liv. Men först måste du rädda ditt eget.
Jag har förlorat min bror i självmord och jag ber dig, gör det inte. Du skriver att du har en dotter. Hon kommer gå genom ett rent helvete om du lämnar livet. Jac är ledsen att säga det, men så är det. Hellre en sjuk pappa och ett litet pyttehopp om en framtid än efterlevandelivet. Tro mig.
Och lokföraren. Du är en empatisk människa som funderar på hur gen ska må. En fin egenskap. Lokföraren kommer ta det hårt, kanske bära med sig det varje dag. Så gör det inte.
Men framför allt, överlev för dig själv. Det känns fett omöjligt, men du kan komma att känna och må helt annorlunda en dag lägre fram än du gör idag. Gråt, skrik, sök all hjälp som finns, akuten, sos, kyrkor, psykologer, mediciner, vårdcentraler, vänner, allt och inget.
Skriv, skriv, skriv, gråt och gå milvis. Trötta ut kroppen fysiskt, det ger endorfiner. Hitta andra i samma eller liknande situation. Andas, en minut eller dag i taget. Ge inte upp!
Hej.
Jag tror faktiskt du är något på spåren här. Du skriver om den usla så kallade vård du fått, det är bra faktiskt. Bli förbannad! Dåliga samtalskontakter och mediciner som inte blir bra, du ska bli arg. Att bli förbannad är ett friskhetstecken.
När jag själv blev arg vände det för mig. Inga pratmänniskor eller mediciner kändes bra. Det var stelt, jag kände mig som en siffra i ett system och biverkningarna var många. Så jag lev tillslut arg på allt ihop. Började göra det som jag kände gav effekt. Gå, gå, gå långt och med musik i öronen. Skriva massor. Skriva i olika forum. Hitta andra, bli mindre ensam. Läsa på om hur depressionen fungerar och tänka på den som andra ser på cancer, som en fiende att bekämpa. Och så vägra lyssna på mina egna tankar om hur värdelös jag var. Det var sjukdomen som talade. Det var supertufft, men tillslut gick det. Försökte få bort allt och alla som tog energi och hålla fast vid minsta strimma positiv energi.
Senare hittade jag en bra vårdcentralsläkare som hittade en låg dos av en medicin som fungerade för just mig.
Fortsätt vända på ALLA stenar!!!! Ge inte upp. Bli arg!
jag har gått genom mycket i livet, jag är en föyktning en ensamkommande barn, jag blev tvungen att lämna familjen när jag var 12 år o kom till Sverige när jag var 14år pgv krig i mitt land. Här hoppades jag att starta o ha ett livsom de andra, kändes jätte jobbig utan föräldrar när man är 12 år o det känns förtfarande även om jag är 17, jag skulle ge bort 50 års av mitt liv bara för att kunna se min mamma i 5 minter o berätta vad jag har gått genom, efter fyra års väntan på migartionsverkets beslut fick min familj avslag väldigt väldigt orättvist för jag ser folk som kommer varje timme utan problem, jag tror jag föddes bara för jag ska lida kanske, ingen var ärligt mot mig nästan 80% av folk som var nära till mig svikit mig på nåt sätt, menar inte att folk är svikare utan så fort behöver de hjälp med något kommer de fram till dig o ber om hjälp sen försvinner de tills … det enda jag tänker göra är få ett att jobba och fixa ett vanlig liv som alla har rätt till den, heh var ät jobbe då det har gått 2 år sen jag söker jobb hela tiden och har inte hittat nåt, just nu är jag hemlös arbetslös och mår väldigt dåligt! Kommer inte ihåg eller haft ett enda dag som jag kände mig lycklig, kan inte sova ordentlig mardrömmar kommer so fort jag blundar, jag brukar prata med mig själv om mig själv, vet inte när det tar slut jag vet att det är upp till mig själv men ibland måste man låta svårigheter att vinna för man kan inte göra nånting. Önskar ett bra liv för alla och de som är långt ifrån sina föräldrar hoppas att de för träffa dem. Kärlek till er!
Hej
Vilken kämpe du är. Så mycket du tagit dig igenom redan fast du är ung. Du saknar din mamma så mycket och det är inte konstigt. Man är alltid barn till sina föräldrar även om man blir äldre och vuxen. Förstår att du är trött på att kämpa, men ge inte upp! Du är viktig. Du behövs i världen. Kärlek till dig!
Hej
Förstår att du känner att en diagnos skulle vara en lättnad, en förklaring för dig. Men jag råder dig till att prata om din oro med dina föräldrar eller en kurator/psykolog. Dina bekymmer är inte tydliga symptom för just en specifik diagnos och om du självdiagnostiserar dig kan det bli fel och då finns risk att du vet hur du ska hantera det du känner på bästa sätt. Prata med föräldrarna, skriv brev till dem, gå till skolhälsovården, vårdcentralen eller ungdomsmottagningen och finn någon som kan hjälpa dig reda ut vad du känner och vad det beror på.
Starkt av dig att skriva här.
Hej du kämpande
Det låter som om du genomgår en kris och är osäker på vem du är när de yttre ramarna du satt upp inte står stadiga längre. Du behöver hitta dig själv och det tar sin tid och är inget ovanligt eller onormalt. Livet är inte som du drömt och du möter motgångar och tvivel på dig själv. Men du är bra nog. Du har tagit dig så här långt. Du har kämpat. Du kan skaffa vänner och plugga. Men du är någon även utan dina prestationer och utan att speglas i vänner. Just nu mår du inte bra. Just nu. Det kommer inte vara för alltid. Du mår dåligt och om du har svårt att ta dig genom dagarna och tänker på att ta nödutgången döden ber jag dig söka hjälp. Det är inte svagt att ta sitt eget mående på allvar och söka hjälp för att få det på fast mark igen. Det är en styrka. Ge inte upp! Och mät inte ditt liv i antal vänner eller betyg. Du är mer än det.