Hem > Forum > Depression > Hjälp jag är ju bipolär!

Hjälp jag är ju bipolär!

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Sökte förra året för deprission. Jag har haft deprission under många perioder av mitt liv och särskilt under vinterhalvåren. Så, jag sökte hjälp. Jag sa rent ut att jag behövde antidepressiva och fick det! Blev rekommenderad KBT och gick det. Skötte mig exemplariskt, ville ju prestera bra.
    Men jag blev inte bättre.
    Dosen ökades när jag mådde riktigt dåligt och helt plötsligt började det nästan som att klia i kroppen av rastlöshet. Jag var hemma och sjukskriven några dagar och tog tag i projekt. Som att tvätta och stryka (vilket ju låter vettigt och sunt)… storatäda. Laga mat. Frosta ur frysen. Frosta ur frysen, igen. Stryka tvätten. Tvätta ALLA handdukar. Stryka alla handdukar. Städa köket. Kalka ur kaffebryggaren… ÅTTA GGR. Plocka ut alla saker ur köksskåpet, torka rent. PUTSA BRÖDROSTEN. Putsa alla bestick. Städa badrummet till perfektion.

    Kunde inte sitta ner mer än när jag åt och knappt då heller. Strök, dammade, sorterade. Visste att jag var trött men kunde inte slappna av. Trampade bara runt. Fick svåra ryckningar i höger axel och sida. Skakade så jag var tvungen att sitta på händerna…

    Tydligen kallas det switch. Jag blev felmedicinerad.

    Medicinen togs bort och jag fick remiss hos affektivmottagningen för utredning för bipolär sjukdom typ 2.

    Väntar nu sedan en månad tillbaka på utlåtandet, men det tar tid.

    Idag ångest och hemma från jobbet med svåra symptom men häromdagen kom jag in på jobbet med musik i öronen och dansade i receptionen.

    Upp och ner utan kontroll i ständig och oändlig obrutbar cirkel.

    Blir det bättre?

    Ja, det blir bättre. Först behöver de reda ut grundligt vad som egentligen är roten till hur du mår och känner. Så det är bra att du sökt hjälp och blir utredd. Sen behöver de se vilken behandling som kan fungera för just dig, testa och justera.

    Text/quote]

    Tja!

    Kort och gott: Det blir bättre!

    Själv så hamnade jag mellan stolarna flera gånger från att jag började min ”process”. Det missades att boka möten, sen så ställde tydligen GDPR till det så dom visste inte hur dom skulle hantera ärenden. Men när jag efter 2 år(?) kom till affektiva så gick det fortare, tills jag trodde jag skulle få diagnos.

    Fick gå bipolär skola och där hade alla fått diagnos utom jag. Dom hade missat meddela mig 😀

    När jag pratade om medicinering (efter att jag gjort massa utredningar) så fick jag info om Voxra och lithium. Jag misstolkade rejält informationen om lithium, i mitt huvud så lät det som att det var jättefarligt och man måste kolla värden i kroppen så man inte var på väg utför.

    När jag sedan var på den bipolära skolan så fick alla där lithium och många sa att det var som dag och natt. Det plus information om lithium fick mig att ändra mig 😀

    Så här i efterhand känner jag mig en aning dum.

    Min medicinering ser ut som följande i dag: Lithium, Lamotrigin, och  Voxra (kan inte namnet på substansen). Jag börjar känna av det.. tror jag. Har inte hamnat i någon manisk super-topp iaf (det är dom jag i efterhand kan ”se” mest).

    Så… Bli inte rädd om det tar lite tid att få diagnos. Lyssna på vad dom säger om medicinering så du inte gör som mig 😀

    Trådstartaren

    Jag orkar snart inte vänta.

    Finns det inga egna mediciner. Någon vitamin. Vad som helst som lindrar?
    Utredningen tar sådan tid

    Toppen att du blir utredd! Själv har jag fått en vink om att det nog är det ag också lider av, men det är evigheter mellan mina maniska perioder, och de blir alltmer sällsynta. Men jag är för gammal och har klarat livet för bra, så nu är jag utslängd med en antidepp som funkar sådär. Har testat att beställa lithium från Amazon och självmedicinerar av och till, men vet inte riktigt dosen, så jag avslutar nog hela skiten snart. Lycka till med din utredning! Jag önskar verkligen ingen den plåga det innebär att vara ett hopplöst fall som jag.

    Jag är 74 år och blev diagnosticerad med bipolär typ 2 för ca 20 år sedan. Dessförinnan hade jag fått diagnosen flerårig depression vid mitt sjukhus. Från det jag var 17 använde jag alkohol som ”medicin”, vilket fick mig att fastna i ett alkoholberoende. När jag var 42 orkade jag inte fortsätta leva på det sättet, utan gick in på ett behandlingshem. Har sedan dess aldrig rört alkohol, och lärt mig leva med, och hantera, svängningarna i sinnesstämning. Det kommer alltid en tidpunkt när det vänder, och den vetskapen har hjälpt mig att gå vidare.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.