Från att vara lill-liten har jag kämpat med att slå bort tankarna om att vilja dö. Jag vill inte dö. Eller? Jag har aldrig känt nått, allt existerar bara. Sorg, lycka, samhörighet, kärlek. Det finns inte. Den kraften att försöka känna något börjar ta slut. Kraften som får mig att andas, äta, leva… Jag är så trött, så trött. Jag vill sova… Jag är ett skal.
Hej
Hör hur trött du är. Du har tappat orken och känslorna känns inte mer. Du existerar och funderar. Men den avstängdhet du känner måste inte vara för evigt. Något suger kraft. Medvetet eller omedvetet. En sjukdom troligtvis. En hjärna som lider av depression kan inte se mer än vissa delar och då ofta väldigt svartvitt. Så jag undrar om du sökt hjälp för känslan av att inte känna. En utmattning går att komma upp ur, men man behöver ofta hjälp. Vänd på alla stenar och ge alla vägar du kan komma på en chans som inte innebär döden. Inte ens elände varar för evigt.
