[Azure Lolado]

Om ingen bryr sig har du inte hittat rätt människor än. Ge inte upp. Bry dig om dig själv och ge dig själv alla chanser att överleva. Sök och ta hjälp. Och börja bygga upp en ny flock, familj, krets av människor som bryr sig. Men först kan du väldigt rakt berätta hur du känner för dem som inte verkar bry sig, nu, levande, och våga möta responsen. Kanske någon trots allt bryr sig. Ta dig själv på allvar och ta hand om dig!

[Azure Lolado]

Yellow Ganity skrev:

Jag är 18 år, jag bor hemma hos mina föräldrar med mina 3 yngre syskon. Jag har varit deprimerad i 3+år (varit diagnostiserad i 3) och jag har alltid känt att dom inte bryr sig. Jag har gjort så mycket för att skrika efter hjälp men dom bryr sig inte längre. Dom prioriterar alla andra syskon över mig. Jag gör allt för att få höra någonting positivt men det händer nästan aldrig. Jag har försökt begå självmord X antal gånger och går igenom en ätstörning och kämpar med självskadebeteende. Men enda sen dom fick reda på det har dom bara fått mig att må sämre för att jag känner som jag gör. Jag är tjock och min yngre bror har gått ner väldigt mycket i vikt så han får höra hela tiden att han är fin och duktig. Men eftersom att jag försöker att inte få min ätstörning att bli värre så förblir jag tjock och dom hintar bara om att dom tycker jag ska banta. utöver det så har jag så extremt med press på mig. Nu när jag fyllt 18 så är min mamma på mig hela tiden att jag ska ta körkort. Men dom kommer inte hjälpa mig med pengar eller något. Hon förväntar sig att jag ska skita i allt och bara fokusera på det, när hon vet att jag mår dåligt och kämpar med att ens kliva upp varje morgon och ta mig till skolan och allt jag vill är att sluta existera. Jag orkar verkligen inte mer. Varje dag är en utmaning för att inte ta livet av mig. Jag vill verkligen inte mer. Jag vill bara sluta existera. Speciellt nu över jul… de har 4 andra barn så dom klarar sig utan mig, dom bryr sig ändå inte.

 

Du har mått väldigt dåligt under lång tid. 3 år är en evighet, jag vet för jag har också haft så långa depressioner. Du skq ha credd för att ha kämpat så hårt och länge. Men du måste fortsätta! Du uttrycker dig väldigt väl i text, kanske kan du berätta hur du känner i skrivna ord för dina föräldrar?

När jag är inne i depressionens mörker är det omöjligt för mig att förstå att människor runt mig ser och förstår så lite. Dels tror jag att mitt mörker gör att jag uppfattar världen genom ett filter och dels tror jag att rätt många “väljer” att lotsas att de inte fattar eller låta peppiga och käcka för att de inte kan hantera det mörker de anar. De vill avleda en med “andra saker att tänka på” och inte vara jobbiga utan “vara som normalt”. Fast det blir jobbigt för man känner hur det finns en massa outtalat i luften och att det skapar distans. Kanske känner du igen detta, jag vet inte, men det är min erfarenhet efter att ha genomlevt 4 långa depressioner. Men min erfarenhet är också att livet kan kännas helt annorlunda när depressionen äntligen ger sig. Så ge inte upp!

[Azure Lolado]

Pink Nugypi skrev:

Att min pappa skulle se mina sår. (självskadande) Nu tror han att jag gjorde det för att jag var rädd för att träffa honom när det aldrig har varit så? Han tror att jag hatar honom säkert, men grejen e att jag älskar min pappa mer än något annat och nu är allt förstört. NU ska hela jävla familjen åka till sos för att mina föräldrar tror att jag behöver hjälp. Det ända han kan prata om när han hör sos är hur alla kommer tycka att han är en soppig pappa och det känns som mitt fel. Och jag vågar inte prata med min mamma eftersom det ända hon gör så fort hon hör nåt är att berätta för sin man. Och jag har ingen annan. Så nu gråter jag ensam i mitt rum över att jag tror att min pappa hatar mig.

Läser dina ord och känner dem. Skulle du kanske kunna skriva till din pappa och berätta hur du känner? Han skulle nog tycka om att höra den värme du uttrycker om honom här.

[Azure Lolado]

Känner med dig. Låter som du mått skit, tagit dig tillbaka och nu mår skit igen. Det kan kännas helt hopplöst och totalt värdelöst när man är i det där svarta hålet, det har jag lärt mig efter fyra egna djupa depressioner. Man vill så gärna vara fungerande, normal och lite lycklig. Man vill inte bli sedd på med oro, bli behandlad som skör eller sjuk eller vara till last. Man vill skratta av glädje, längta efter att träffas och vara 100% med. Men det känns som en hinna mellan en själv och världen. Som om man är fel på alla sätt. Och man snor in sig i lyckliga vita små lögner för att inte visa sitt mörker. Känns det igen? Men vet du, den besvikelse dina “lögner” skulle kunna åstadkomma är INGET mot det helvete det innebär att vara efterlevande. Min bror log och var som vanligt, sen tog han sitt liv och i 15 år har jag varje dag önskat att jag fått en chans att hjälpa ellervara där på något sätt. Att han dog den ensammaste döden känns än idag i varje cell i min kropp. Jag skulle så mycket hellre fått bli “besviken”. Så snälla stanna. Du är inte ensam.

[Azure Lolado]

Intressant inlägg. Ja du, när tusan godkände vi kontraktet för livet? Här behövdes det verkligen inget samtycke, man är bara hjälplöst nedsläppt ien röra som man förväntas känna sig hemma i, mänskligheten. Och den är proppfull av oskrivna regler och biologiska faktorer som vi som individer bara fåe förhålla oss till. Det är en svindlande tanke att tillåta sig fundera över. Att man är ett litet kugghjul i ett stort maskineri utan större mening, en droppe i havet. Och samtidigt så viktig för sin närmaste krets och mer invävd och i behov av varandra än vad man kanske önskar, för det gör en sårbar. Förfånansvärt många av de stora existensiella frågorna kan nog besvaras med “skit samma, vad gör det om hundra år”. Det är krångligt att vara människa.

[Azure Lolado]

Du är en kämpe. Trots att vården går trögt och trots att du inte vill belasta andra (vilket de säkert hellre vill än att vara utan dig, så prata med dem utan skam) så kämpar du. Du är inte ensam om att ha försökt ta ditt liv, men det känns ensamt för att vi inte lärt oss prata om det och dela våra erfarenheter och vara sanna. Jag hoppas innerligt att vården skärper till sig och fångar upp dig ordentligt snart. Kämpar som dig behövs. Tillsammans ändrar vi det så att kommande generationer vågar prata öppet om det svåra, om livet och döden och allt däremellan. Kram

[Azure Lolado]

Det låter som att du har det väldigt tufft just nu. Att tänka på döden som en utväg är nog hjärnan som letar nödutgångar när den får panik över tillvaron. Det är inte ovanligt.

Men att ta sitt liv är inte en utväg. Du behövs här, i livet. Du tror att andra får det bättre utan dig, det är depressionen som ljuger för dig. Den har fel. Som efterlevande vet jag att vi som finns kvar inte får det bättre, det är förjävligt rent ut sagt att vara kvar och inte kunnat hjälpa den man tyckte om. Det förändrar hela ens liv. Så lyssna inte på depressionen, den ljuger. Du behövs här, dina kära vill hellre höra sanningen och hjälpa dig hundra gånger om.

Snälla du, vänd på varje sten, försök allt, var öppen och ärlig, kriga för livet och ge inte upp. Säg som det är, sök hjälp, ta hjälp. Det kommer inte kännas så här för evigt. Du måste stanna kvar.

[Azure Lolado]

Kära 20åring,

Vilka krav du ställer på dig själv. Allt du bestämt att du ska veta, klara, göra och vara redo för i vissa åldersspann. Jag kan förstå känslan, men numera vet jag också hur orimlig den är.

Du behöver inte kunna allt nu. Tänk på uttrycket “du kan inte äta en hel elefant på en gång, men du kan börja med snabeln”. Ja, det där var en lite äcklig liknelse, men du förstår säkert. Ta EN sak i taget.

1. Gör något av det där du inte gjort, men bara om du vill det. Man måste inte gilla att gå på konsert bara för man är ung.

2. Ta ett snack med dina föräldrar. Säg att du vill lära dig att ta mer ansvar och sköta ett hushåll, men att du behöver lite hjälp och behöver ta det stegvis. Att vara vuxen betyder att man tar ansvar för atr be om hjälp, inte att man kan allt. Be någon hjälpa dig med att förstå det där med tvätten och hur ofta och mycket man behöver vattna. Tro mig, ingen kan det där automatiskt.

3. Gör upp en liten plan med dina föräldrar. Är det ok om jag bor hemma tills jag är 25 om jag tar ansvar för… i hushållet och ser till att jobba med något okvalificerat medans jag känner efter lite till om jag vill investera i en utbildning?

4. Och så andas! Det är inte så att vuxna har stenkoll på allt, vet precis vad de vill och alltid gör rätt. Det handlar mer om att se till att lösa saker efterhand, ta reda på, ställa frågor, be om hjälp, lära sig, göra saker fast det inte är skitkul eller något stort livsmål, lära sig att kavla upp ärmarna, men också att lära känna sig själv, hur man fungerar, vad man behöver och ge sig tid för återhämtning. Det är sånt vi vuxna jobbar med hela tiden, man blir aldrig klar.

Du kommer fixa vuxenlivet!

Mvh en 42åring

[Azure Lolado]

Hej

Det låter som att du hamnat i en av livets tuffa uppförsbackar. Du vill bara att allt ska bli bra och det är inte så konstigt att du blir stressad när du inte hittat lösningar ännu på jobb och relationsproblemen. Men det betyder inte att du är totalt misslyckad! Du bryr dig uppenbarligen om din tjej och verkar vara en empatisk person. Du vågar skriva här och uttrycker dig fint.

På något vis har du kämpat dig fram så här långt och du får lov att bli trött, bli ledsen, få panik och behöva tröst. Det är okej. Och du är en okej människa, tro inget annat. Det kommer att komma bättre dagar, även om det är supertungt just nu. Försök tänka att din bästa vän var i din situation, då hade du nog varit snäll och stöttande. Var så mot dig själv med, döm inte dig själv så hårt.

Ta hand om dig.

[Azure Lolado]

Du verkar ha det väldigt tufft just nu. Att må så dåligt är vidrigt. Men ge inte upp. Det verkar finnas åtminstonde en person som du har förtroende för, du förlorar inget på att berätta. Jag tror att hon vill hjälpa dig och att du ska finnas kvar. Även om hon är din lärare så bryr hon sig säkert om dig på riktigt. Ja, hon kommer behöva berätta om att du behöver mer hjälp. Men allt är ju så kämpigt nu att det är väl värt att pröva. Att ha mått psykiskt dåligt mer än en gång är inte ovanligt och livet kan bli bra trots allt och kännas värt att leva igen. Snälla, stanna kvar.

[Azure Lolado]

Du har det väldigt jobbigt. Men du får inte dö. Du måste inte le och vara glad. Berätta för någon hur du mår och vad du tänker. Be någon hjälpa dig att få hjälp att må bättre. Prata med en vän eller ring vårdcentralen och berätta. Ta hand om dig.

[Azure Lolado]

Det låter väldigt jobbigt. Förstår att du är helt slutkörd och mår väldigt dåligt. Du behövs. Du har barn. Även om du känner att folk runt dig börjar tröttna, så finns det folk runt dig. Snälla berätta för dem hur du känner och tänker och be dem hjälpa dig att få hjälp. Kanske har du en depression förutom allt annat jobbigt och det kan man få hjälp med och bli av med. Ring någon, nu direkt, och säg precis som det är. Snälla, stanna kvar!