Hem > Forum > Depression > Jag vill inte leva längre. Överlever jag natten?

Jag vill inte leva längre. Överlever jag natten?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12
  • Rubriken säger nog mycket om hur jag känner just nu.

    Jag hade en dålig dag idag, jag var låg och kunde inte få saker gjorda. Igår och i fredags hade jag en dålig dag fysiskt då jag har stora problem med min mage. Var på akuten för magproblem igår..

    Men nu på kvällen så kom min pappa in huset (vi skulle äta middag) jag bor i på gården. Vi bor tillsammans men i två olika hus, jag är 21år. Han märkte att jag var off, och det fick säkert han att må dåligt vilket jag kan förstå att han gör till en viss nivå utan att han aldrig säger det.

    Han gick på mig att jag inte hade gjort saker på dagen och en massa annat. Mina svar var kortfattade och ja kan nog uppfattats som dryga för jag kan inte säga min riktiga känslor till honom. För han lyssnar inte, han bara påpekar att man har måsten ändå att göra och att det är små problem mm. Han förminskar dom och det känns som han trycker ner mina problem därför kan jag inte öppna mig upp för honom.

    Han blev arg och skrek, vilket kan ske ibland när han haft dålig dag eller mycket att tänka på. Men så slog han ner saker, slog sönder min dator.
    Jag blir faktiskt livrädd, att han kanske faktiskt skulle kunna skada mig, att han kanske går upp i för hög stress att han får magsår eller hjärtattack mm.

    Han gick sen och ingen middag blev det.

    Efteråt fick jag ångest/panikattack, hyperventilerade och kände mig yrsel. Konstant gråter, gick ut med en hund och så stirra jag ut i skogen helt apatisk. Nu varierar det, ibland får jag en panikattack och ibland känner jag mig helt lugn för jag redan vet vad som ska ske.

    För mina tankar har redan gått till planer. Jag vill inte leva men jag vill inte dö men ser ingen annan utväg.

    Jag vet inte vart jag kommer vara närmsta timmarna under natten, det enda jag vet är att jag skrev ett brev.

    Jag orkar inte längre. Jag vill gå ut i skogen och bara fortsätta gå tills jag inte längre kan gå. Jag vill inte att någon ska hitta mig i tid.

    Hej

    Så mycket smärta i dina ord. Så mycket som du verkar behöva säga. Du bär på mycket och kanske är du deprimerad.

    Snälla stanna kvar! Du får inte dö. Det finns andra vägar.

    Snälla svara så att jag vet att du finns kvar.

    Jag känner samma sak, att jag inte vill leva längre. Kanske min sak är banal, för andra. Men inte för mig. Försöker och försöker på alla sätt jag kan att må bra, men misslyckas hela tiden, tycker jag. Vet inte om det känns fel att be någon om hjälp, att avsluta livet, men jag klarar inte av ens det. Så misslyckad. Önskar kunde bara stänga av mig, helt och hållet, bara sluta finnas. Kan någon vara snäll att hjälpa mig sluta finnas eller säga var jag kan få hjälp med det?

    Hej, Blue Jymyci!

    Det låter som att du brottas med både rädsla och sorg ovanpå dina fysiska problem och just nu kanske det skulle kunna vara en idé att bara få prata ut lite med någon?

    Besök gärna Självmordslinjens chatt: chat.mind.se eller ring på telefonnummer 90101

    All värme!

    Trådstartaren

    Jag är fortfarande kvar och tog mig genom natten. Idag har jag pratat med en nära släkting till mig den enda som jag känner att jag kan prata med och öppna upp mig för.
    Lyckades ta mig ut på ett par korta promenader med hundarna, förvisso var jag nog ganska tankspridd och var i min egna inre strid. Men under kvällspromenaden när solen gick ner kände jag ändå en lättnad att jag faktiskt klarade av den värsta natten jag nog haft på väldigt länge.

    Även i den svåraste tiden så känner jag att något väldigt litet håller mig kvar. Även när jag för den mesta delen känner att jag inte orkar längre, att jag bara skulle vilja försvinna så fortsätter kroppen att ta sig i genom striden. Jag tar en dag i taget och ett steg i taget så kanske jag lyckas hålla mig kvar.

    Även om min tankar ofta hamnar på att jag vill prata med någon, jag kanske vill ha stöd av andra. Så klarar jag inte att berätta det för någon i min familj. Det är som att jag skäms eller inte kan hantera mina känslor när jag funderar på att säga det.

    Blue Jymyqi

    Blue Jymyqi

    Känner igen mig att det är en kamp varje dag, vissa dagar lättare än andra, vissa dagar önskar det kunde bara kunde vara slut. Att det var så enkelt som att stänga av sig, med en knapp, bara få försvinna, slippa vara, slippa känna.

    Lyckades igår släppa tankarna/känslorna så jag kunde sova några timmar. Nu på morgonen så är mycket tillbaka av det dåliga/mörka jag tänker och känner, samtidigt som en känsla jag vill kämpa för klara av och nå det jag i hopplösheten känner jag förlorat. Sliter så otroligt mycket, kanske det här som i något läge får en att ta det sista steget. Jag vet inte. Försöker göra mitt bästa, men känner mig otillräcklig som människa. Försöker släppa nu, för har saker jag tror andra vill jag ska göra, och vill göra mitt bästa för andra, inte skapa mer dåligt hos dem.

    Känner inte någon annan jag kan dela mina mörka tankar/känslor, kanske detta tas bort för det är så mörkt/tungt det jag skriver. Jag vet inte, orkar inte känna efter.

    Minut för minut. Timme för timme. Ibland är det de perspektivet man får ha. Jag har som ett mantra i huvudet som går konstant ” jag orkar inte mer, jag orkar inte leva”. Nätterna är ok för mig för då ställs inga krav på mig men så fort solen går upp så startar alla katastroftankar och krav. Försöker ibland tänka på mig själv som en lillasyster som jag behöver ta hand om. Det blir lättare då att visa sig själv genuin omtanke.

    Minut för minut. Timme för timme. Ibland är det de perspektivet man får ha. Jag har som ett mantra i huvudet som går konstant ” jag orkar inte mer, jag orkar inte leva”. Nätterna är ok för mig för då ställs inga krav på mig men så fort solen går upp så startar alla katastroftankar och krav. Försöker ibland tänka på mig själv som en lillasyster som jag behöver ta hand om. Det blir lättare då att visa sig själv genuin omtanke.

    Kämpa på, du klarar dig, finns här med samma tankar, har klarat natten igen. Nu är det morgon igen, sover inte så bra så vaknar tidigt numer. Bra strategi du har, som verkar hjälp dig. Ta hand om dig!

    Kämpa på, du klarar dig, finns här med samma tankar, har klarat natten igen. Nu är det morgon igen, sover inte så bra så vaknar tidigt numer. Bra strategi du har, som verkar hjälp dig. Ta hand om dig!

    ❤ Tack för din omtanke

    ❤ Tack för din omtanke

    Tack själv, detsamma!

    Jag är fortfarande kvar och tog mig genom natten. Idag har jag pratat med en nära släkting till mig den enda som jag känner att jag kan prata med och öppna upp mig för. Lyckades ta mig ut på ett par korta promenader med hundarna, förvisso var jag nog ganska tankspridd och var i min egna inre strid. Men under kvällspromenaden när solen gick ner kände jag ändå en lättnad att jag faktiskt klarade av den värsta natten jag nog haft på väldigt länge. Även i den svåraste tiden så känner jag att något väldigt litet håller mig kvar. Även när jag för den mesta delen känner att jag inte orkar längre, att jag bara skulle vilja försvinna så fortsätter kroppen att ta sig i genom striden. Jag tar en dag i taget och ett steg i taget så kanske jag lyckas hålla mig kvar. Även om min tankar ofta hamnar på att jag vill prata med någon, jag kanske vill ha stöd av andra. Så klarar jag inte att berätta det för någon i min familj. Det är som att jag skäms eller inte kan hantera mina känslor när jag funderar på att säga det.

     

    Hur mår du nu?

    Trådstartaren

    Mått hyfsat okej, jag har försökt tänka på ett annat sätt. Men jag vet att jag snart hamnar där igen.

    Jag har har haft stora besvär med min mage, varit på akuten två ggr i år. Väntar på vidare undersökningar men personalbrist mm. gör att det tar för lång tid. Man kan inte ge mig något för att det ska kunna lindras eller bli bättre då man måste göra en koloskopi för att se hela tarmarna.. efter det så kan jag få mer hjälp då man vet vad det är som orsakar mina problem.

    Fått tid för läkare men vet att jag efter det besöket inte heller kommer fått något som hjälper mig med symtomen.. utan det kommer bli ännu mera väntan.

    Har problem varenda dag, och det är allvarliga symtom som gör att jag är oförmögen att åka hemifrån mm.

    Det känns bara så jäkla jobbigt, sen blir magen bara värre vilket har en direkt effekt på mitt mående. Som idag har
    jag inte kunnat gjort något pga av magen, riktigt dålig dag och går inte över heller.. så himla irriterande att man inte mår bra och känner sig orkeslös.. samt väntan på att få vård.

    Det är så påfrestande på psyket när även kroppen inte fungerar som den ska.. :/

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.