Hem > Forum > Må piss > Känns som allt går åt helvete

Känns som allt går åt helvete

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Avatar

    Jag behöver mest skriva av mig lite, men om någon har något råd eller känner igen sig eller vad som skulle det var kul om någon ville svara något. Känner mig nämligen osynlig, isolerad och obetydlig. Går sista året på gymnasiet och känner mig inte hoppfull för framtiden över huvud taget. De här tre åren skulle livet börja och massa kul skulle hända, trodde jag. Nu känns de tankarna bara som ett hån. Som om något bra skulle kunna hända mig!?

     

    Jag valde en högpresterande skola och dessutom en musikinriktning för att musik betydde mycket för mig. Det gör det väl fortfarande på sätt och vis, men den lilla drömmen om att hålla på med musiken insåg jag var omöjlig redan första månaden på gymnasiet med den här musikinriktning. En väsentlig anledning till den identitetskris, dåliga självförtroende och självhat som idag är så påtaglig.

     

    Så från att ha varit ganska nöjd med och säker i mig själv blev jag väldigt osäker. Jag kände ingen i min nya klass sen innan så kämpade stenhårt för att hitta vänner, vilket jag typ lyckades med. Nu har jag glidit ifrån alla. Varför? Jag vet inte exakt när eller hur det hände, men rätt som det var var jag inte längre en del av gänget. Jag hade ingen förutom mig själv och detta sänkte och sänker mig fortfarande enormt. Vad är det för fel på mig? Varför gillar ingen mig?

     

    Musiken försvann och även mina nyfunna vänner/sociala kontakter som jag hade hoppats skulle kunna bli nära vänner. Vad hade jag kvar? Jag hade mina gamla vänner, men inte tid att träffa dem så ofta som jag skulle önskat. Jag hade också kvar självbilden av att vara ansvarsfull, ambitiös och duktig i skolan, så när detta var ca det enda jag hade kvar kom det att bli ännu viktigare än tidigare.

     

    Betygshets och prestationsångest har blivit en sjukt stor del av mitt liv och det har väl gått bra i skolan. Nu har jag dock börjat tappa allt känns det som. Jag kan inte koncentrera mig på lektioner eller när jag läser, jag är konstant trött och har svårt att sova, jag har inte heller mycket motivation kvar för någonting och nu går det sämre i skolan.

     

    Alltså håller nu den sista delen av den person som jag sett mig själv som på att rasera. Ingen musik, inga vänner, dålig i skolan, omotiverad. Vem fan är jag nu? Jag känner mig så splittrad och känner inte mig själv över huvud taget. Jag är så utmattad och vill bara bort.

    Hej du kämpande

    Det låter som om du genomgår en kris och är osäker på vem du är när de yttre ramarna du satt upp inte står stadiga längre. Du behöver hitta dig själv och det tar sin tid och är inget ovanligt eller onormalt. Livet är inte som du drömt och du möter motgångar och tvivel på dig själv. Men du är bra nog. Du har tagit dig så här långt. Du har kämpat. Du kan skaffa vänner och plugga. Men du är någon även utan dina prestationer och utan att speglas i vänner. Just nu mår du inte bra. Just nu. Det kommer inte vara för alltid. Du mår dåligt och om du har svårt att ta dig genom dagarna och tänker på att ta nödutgången döden ber jag dig söka hjälp. Det är inte svagt att ta sitt eget mående på allvar och söka hjälp för att få det på fast mark igen. Det är en styrka. Ge inte upp! Och mät inte ditt liv i antal vänner eller betyg. Du är mer än det.

    Avatar
    Trådstartaren

    Hej du kämpande Det låter som om du genomgår en kris och är osäker på vem du är när de yttre ramarna du satt upp inte står stadiga längre. Du behöver hitta dig själv och det tar sin tid och är inget ovanligt eller onormalt. Livet är inte som du drömt och du möter motgångar och tvivel på dig själv. Men du är bra nog. Du har tagit dig så här långt. Du har kämpat. Du kan skaffa vänner och plugga. Men du är någon även utan dina prestationer och utan att speglas i vänner. Just nu mår du inte bra. Just nu. Det kommer inte vara för alltid. Du mår dåligt och om du har svårt att ta dig genom dagarna och tänker på att ta nödutgången döden ber jag dig söka hjälp. Det är inte svagt att ta sitt eget mående på allvar och söka hjälp för att få det på fast mark igen. Det är en styrka. Ge inte upp! Och mät inte ditt liv i antal vänner eller betyg. Du är mer än det.

     

    Vad fint skrivet! Tack, verkligen. Ditt svar betyder mycket och jag hoppas att det är som du säger, att det blir bättre snart. Funderar på att söka hjälp, men det tar emot. Det är som att jag fortfarande kan låtsas att allt är som det ska så länge jag inte tar tag i problemen på allvar, men jag ska försöka att ta steget. Tack igen.

    Hej fina du!

    Jag är en tjej som är 21 år nu, och när jag gick på gymnasiet mådde jag också piss. Jag gick runt med nedstämdhet, depression och ätstörningar redan från ettan på gymnasiet men berättade inte riktigt för någon. Det kändes inte som om jag var viktig nog eller som att någon skulle bry sig eller förstå mig. Jag fick byta skola och gå om ett år för att jag varit borta för mycket. Oavsett om du och jag hade lite olika problem och av olika anledningar vill jag bara säga att jag förstår precis hur ensam du känner dig och hur hemskt det är. Speciellt när det känns som att alla i ens ålder eller klass mår topp och lever det liv man själv drömt om. Jag hade några vänner som jag hängde med men kände också att ingen riktigt visste vem jag var eller brydde sig på riktigt. En sak som jag tror är jätteviktig att komma ihåg är att de allra flesta har känslor som de inte delar med sig av under gymnasiet. När jag efter studenten har snackat med vänner och främlingar om gymnasietiden verkar alla vara överens om att det sög, men alla har sina egna förklaringar till varför. Du är inte ensam om att känna dig lost. Det blir så lätt att tro att man är ensam när man inte får höra det från andra.

    En annan grej jag tror det kan vara bra att tänka på (även om jag själv som 17-åring hatade när folk sa till mig) är att just sista året på gymnasiet är en sjukt oklar och osäker tid där man verkligen tvingas börja tänka på vem man är och vart man är påväg. Det är inte konstigt alls egentligen. Jag kände mest ångest inför studenten för att det var den sista ”säkra” delen av mitt liv. Men kom ihåg att det är så för alla. Försök se det som ett projekt som blir spännande att jobba på.

    Sen måste jag bara säga att jag inte tycker du ska deppa för mycket över ditt musikintresse. Det finns hur mycket tid i livet som helst att gå tillbaka till det och det behöver inte bli ditt yrke. Tvärtom kan det ju vara jättenice att ha ett intresse utöver jobbet i framtiden. Grattis till dig som har en hobby liksom 🙂

    Ta hand om dig och hoppas du får en mysig höst <3

    Avatar
    Trådstartaren

    Hej fina du! Jag är en tjej som är 21 år nu, och när jag gick på gymnasiet mådde jag också piss. Jag gick runt med nedstämdhet, depression och ätstörningar redan från ettan på gymnasiet men berättade inte riktigt för någon. Det kändes inte som om jag var viktig nog eller som att någon skulle bry sig eller förstå mig. Jag fick byta skola och gå om ett år för att jag varit borta för mycket. Oavsett om du och jag hade lite olika problem och av olika anledningar vill jag bara säga att jag förstår precis hur ensam du känner dig och hur hemskt det är. Speciellt när det känns som att alla i ens ålder eller klass mår topp och lever det liv man själv drömt om. Jag hade några vänner som jag hängde med men kände också att ingen riktigt visste vem jag var eller brydde sig på riktigt. En sak som jag tror är jätteviktig att komma ihåg är att de allra flesta har känslor som de inte delar med sig av under gymnasiet. När jag efter studenten har snackat med vänner och främlingar om gymnasietiden verkar alla vara överens om att det sög, men alla har sina egna förklaringar till varför. Du är inte ensam om att känna dig lost. Det blir så lätt att tro att man är ensam när man inte får höra det från andra. En annan grej jag tror det kan vara bra att tänka på (även om jag själv som 17-åring hatade när folk sa till mig) är att just sista året på gymnasiet är en sjukt oklar och osäker tid där man verkligen tvingas börja tänka på vem man är och vart man är påväg. Det är inte konstigt alls egentligen. Jag kände mest ångest inför studenten för att det var den sista ”säkra” delen av mitt liv. Men kom ihåg att det är så för alla. Försök se det som ett projekt som blir spännande att jobba på. Sen måste jag bara säga att jag inte tycker du ska deppa för mycket över ditt musikintresse. Det finns hur mycket tid i livet som helst att gå tillbaka till det och det behöver inte bli ditt yrke. Tvärtom kan det ju vara jättenice att ha ett intresse utöver jobbet i framtiden. Grattis till dig som har en hobby liksom 🙂 Ta hand om dig och hoppas du får en mysig höst <3

     

    Tack så jättemycket för att du tar dig tiden att svara! Jag ska försöka att blicka framåt och tro på att saker kommer lösa sig. Det är ju trots allt inte så långt kvar… Tack igen, ta hand om dig med<3

    Tack för att du delar med dig! Jag kände igen mig en del i det du skriver..jag gick på ett idrottsgymnasium men när jag valde att sluta med den idrotten jag höll på med förlorade jag både vänner och hela min identitet kändes det som. Visste inte vem jag var och kände mig väldigt vilsen och ensam. Men en grej som hjälpte mig ur det där var att börja fundera på vem jag ville vara och vart jag ville passa in, liksom istället för att försöka ”hitta” mig själv så försöker jag skapa mig själv eller vad man ska säga, bli den jag vill vara.

    Jag vill också bara säga att du är värdefull och duger precis som du är, oavsett vad du presterar! Ditt värde sitter inte i dina prestationer. Kram!

    Avatar
    Trådstartaren

    Tack för att du delar med dig! Jag kände igen mig en del i det du skriver..jag gick på ett idrottsgymnasium men när jag valde att sluta med den idrotten jag höll på med förlorade jag både vänner och hela min identitet kändes det som. Visste inte vem jag var och kände mig väldigt vilsen och ensam. Men en grej som hjälpte mig ur det där var att börja fundera på vem jag ville vara och vart jag ville passa in, liksom istället för att försöka ”hitta” mig själv så försöker jag skapa mig själv eller vad man ska säga, bli den jag vill vara. Jag vill också bara säga att du är värdefull och duger precis som du är, oavsett vad du presterar! Ditt värde sitter inte i dina prestationer. Kram!

    Kram och tack för tipset! Det är verkligen svårt när man förlorar någonting som präglat ens självbild

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.