Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Jag tror jag har BDP (Borderline personality disorder)

Jag tror jag har BDP (Borderline personality disorder)

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag är kille, 16 år och jag tror inte jag riktigt är fullt normal.

    Först tänkte jag att jag hade social ångest eftersom jag ofta ”frös” upp i sociala sammanhang, det är som om jag totalt glömmer bort hur man beter sig som människa. Hur ska jag titta? Pratar jag rätt? Ska man stå så här? Efter ett tag förstår att det är på grund av min bedrövande desperation till sällskap, och därför kunde social ångest inte riktigt vara hela förklaringen.

    Sen tänkte jag att jag kanske var bipolär, då jag växlade mellan extrem glädje och sorg väldigt ofta. Men mina cyklar var alldeles för snabba, dagliga, inte alls som bipolaritet beskriver dem. Nyligen dock, från ingenstans, slår det mig att BDP kan vara förklaringen. Den smärtsamma ensamheten och den extrema överkänsligheten förklarades så perfekt.

    För att ge en bild så gråter jag när jag spelar dataspel och förlorar. Jag bankar huvudet i väggen i frustration och försöker riva av mitt hår i tårar. Varenda en av mina spelsessioner i mer än två timmar slutar så här. Jag gråter generellt väldigt ofta, över småsaker. De känns väldigt stora för mig, t.ex. så grät jag nästan varenda dag i sjuan för att jag kände mig ful. Just nu gråter jag framför allt för att jag känner mig sårad av kompisar och för de saker jag helt enkelt inte kan förändra.

    De andra symptomerna, som instabil självuppfattning och svart-vitt tänkande har jag inte tänkt på så mycket tills nyligen. Men de stämmer också överens ganska bra. Det slog mig att jag aldrig haft en bra förståelse för vem jag är. Eller snarare att jag starkt växlar min självuppfattning mellan snäll, självisk, rationell, känslomässig osv. ofta. Det är svårt att förklara. Vad jag tror i stunden känns som hur det alltid har varit. Jag blir säker på det. Alltid extrem, aldrig måttlig.

    Däremot har jag aldrig skurit mig själv eller försökt självmord. Om jag haft självmordstankar är osäkert, räknas extrem självförakt, självhat eller nihilism? Måste en diagnos innebära att man är självmordsbenägen? För det är någonting jag inte är. Vad gäller ostabila förhållanden, så är det komplicerat. Från min sida är de absolut ostabila, jag blir ofta sårad hårt och ingen vet ens om för jag håller sånt för mig själv. Skulle jag ta ut sånt på folk skulle de springa iväg. Jag bråkar aldrig med människor, jag håller allting för mig själv. Jag gör allt för att ingen ska veta. När jag blir sårad går jag hem och gråter, får ur mina känslor och går tillbaka och låtsas som ingenting hänt. I hemlighet kvarstår ett förakt för personen i fråga, ett ärr som jag förtrycker och glömmer. Det är vad det känns som.

    Så, har jag möjligtvis BPD? Eller är jag bara uppmärksamhetskåt? Jag funderar på att prata med mina föräldrar eller en psykolog. Det har varit så här så länge jag kan minnas. En diagnos skulle vara en enorm lättnad, att man liksom förstår vad som händer på något sätt. Vad tror ni?

     

    Hej

    Förstår att du känner att en diagnos skulle vara en lättnad, en förklaring för dig. Men jag råder dig till att prata om din oro med dina föräldrar eller en kurator/psykolog. Dina bekymmer är inte tydliga symptom för just en specifik diagnos och om du självdiagnostiserar dig kan det bli fel och då finns risk att du vet hur du ska hantera det du känner på bästa sätt. Prata med föräldrarna, skriv brev till dem, gå till skolhälsovården, vårdcentralen eller ungdomsmottagningen och finn någon som kan hjälpa dig reda ut vad du känner och vad det beror på.

    Starkt av dig att skriva här.

    Jag är kille, 16 år och jag tror inte jag riktigt är fullt normal. Först tänkte jag att jag hade social ångest eftersom jag ofta ”frös” upp i sociala sammanhang, det är som om jag totalt glömmer bort hur man beter sig som människa. Hur ska jag titta? Pratar jag rätt? Ska man stå så här? Efter ett tag förstår att det är på grund av min bedrövande desperation till sällskap, och därför kunde social ångest inte riktigt vara hela förklaringen. Sen tänkte jag att jag kanske var bipolär, då jag växlade mellan extrem glädje och sorg väldigt ofta. Men mina cyklar var alldeles för snabba, dagliga, inte alls som bipolaritet beskriver dem. Nyligen dock, från ingenstans, slår det mig att BDP kan vara förklaringen. Den smärtsamma ensamheten och den extrema överkänsligheten förklarades så perfekt. För att ge en bild så gråter jag när jag spelar dataspel och förlorar. Jag bankar huvudet i väggen i frustration och försöker riva av mitt hår i tårar. Varenda en av mina spelsessioner i mer än två timmar slutar så här. Jag gråter generellt väldigt ofta, över småsaker. De känns väldigt stora för mig, t.ex. så grät jag nästan varenda dag i sjuan för att jag kände mig ful. Just nu gråter jag framför allt för att jag känner mig sårad av kompisar och för de saker jag helt enkelt inte kan förändra. De andra symptomerna, som instabil självuppfattning och svart-vitt tänkande har jag inte tänkt på så mycket tills nyligen. Men de stämmer också överens ganska bra. Det slog mig att jag aldrig haft en bra förståelse för vem jag är. Eller snarare att jag starkt växlar min självuppfattning mellan snäll, självisk, rationell, känslomässig osv. ofta. Det är svårt att förklara. Vad jag tror i stunden känns som hur det alltid har varit. Jag blir säker på det. Alltid extrem, aldrig måttlig. Däremot har jag aldrig skurit mig själv eller försökt självmord. Om jag haft självmordstankar är osäkert, räknas extrem självförakt, självhat eller nihilism? Måste en diagnos innebära att man är självmordsbenägen? För det är någonting jag inte är. Vad gäller ostabila förhållanden, så är det komplicerat. Från min sida är de absolut ostabila, jag blir ofta sårad hårt och ingen vet ens om för jag håller sånt för mig själv. Skulle jag ta ut sånt på folk skulle de springa iväg. Jag bråkar aldrig med människor, jag håller allting för mig själv. Jag gör allt för att ingen ska veta. När jag blir sårad går jag hem och gråter, får ur mina känslor och går tillbaka och låtsas som ingenting hänt. I hemlighet kvarstår ett förakt för personen i fråga, ett ärr som jag förtrycker och glömmer. Det är vad det känns som. Så, har jag möjligtvis BPD? Eller är jag bara uppmärksamhetskåt? Jag funderar på att prata med mina föräldrar eller en psykolog. Det har varit så här så länge jag kan minnas. En diagnos skulle vara en enorm lättnad, att man liksom förstår vad som händer på något sätt. Vad tror ni?

    God kväll här på Mind Forumet.

    * Har läst hela ditt inlägg / tråd ovan.

    * Är Du patient hos Öppenvårdsmottagning?

    * Har Du någon form av vårdkontakt/er?

    * Har Du varit patient hos något som heter ”Habilitering” ? (Detta måste man ha remiss ifrån sin öppenvårdsmottagning.) Habiliteringen är till för människor med olika former av diagnoser / handikapp.

    * Just denna vårdform och hjälp kan se olika ut, runt om i landet man bor i.

    * Börja med att ta kontakt med din vårdgivande öppenvårdsmottagning oavsett om du redan är patient eller blir då ev. helt ”ny” patient och fråga då under en session med Läkare / Överläkare inom Psykiatrivården om Diagnosutredning hos antingen Öppenvårdsmottagningen eller en specifik mottagning / enhet som utreder diagnoser eller Remiss direkt till Habiliteringen.

    * Jag tror också på att Du behöver ABSOLUT prata ut med professionellt vårdpersonal så som leg. psykolog eller en psykiatrisk sjuksköterska eller läkare.

    * Önskar dig allt väl och hoppas Du får den hjälpen Du söker efter inom vården.

    * Får mer än gärna återkomma till mig som anonym här på Mind Forumet och berätta hur det går för dig.

    Var rädd om dig och Skönt om dig…

    På återseende.

    Avatar

    Hej!

    Du är 16 och i den åldern är det vanligast att fundera på relationer, identitet osv. Här är det ju bra att tala med andra om det, vänner/internet/foraldrar eller om det inte går via kurator/vårdcentral/privat terapeut.

    Att banka sitt huvud är kanske ovanligt och något du behover vara nyfiken på, utforska. Ja, diagnos kan vara bra ibland, ibland inte. Läkare och behandlare som jobbar med Borderline eller Emotionell Instabil Personlighetsstorning som det kallas numera har borjat intressera for om trauma ligger i bakgrunden och utvecklar speciella särskilda anknytningsstilar och beteenden på grund av det. Vissa läkare ifrågasätter diagnoser, speciellt på unga människor som du. Som vården är formad krävs diagnos for att du ska få behandling och då kan du tänka att diagnos är ett sätt att få stod i vården.   Som en start. Det är bra att ha någon att tala med och kunna tala med om allt.

    Min sista fundering är vad du äter. Ditt humor kan orsakas av vad du äter. Googla på funktionsmedicin eller Functional Medicine så fattar du snart vad jag menar.

    Lycka till!

    Bokstaven Å…Ä fungerar på tangentbordet men inte ”O”… så du fattar vad homor är i sammanhanget..

     

    Ps. Ingen är normal. Vi ar alla olika. Den som har åsikter om andra domer och de ska du undvika.

    • Detta svar redigerades för 3 år sedan av en moderator.
Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.