Jag vill inte dö men jag vill inte leva mer.
-
Avregistrerad användareJag vill inte dö men jag vill inte leva mer.
Vet inte hur jag ska beskriva det bättre. Skiter fullständigt i om andra säger att det kommer bli bättre, det är bara en sån samvetes grej nån säger för att vara “snäll”. Det kommer fan aldrig bli bättre. Livet är en ond cirkel, vakna, ta sin medicin, gå tillbaka till sängen, förklara sig för föräldrarna varför man inte orkar gå upp för sjuttielfte gången, sen sova. Jag orkar inte mer. Att skada sig själv har blivit en hobby. Ibland ifrågasätter jag mig själv varför jag ens gör det längre, jag behöver inte ens känna att jag vill känna smärta för att göra det längre, det har blivit en grej i min rutin bara. Jag vill verkligen dö, bara få sluta ögonen och inte ha ont längre, men jag är rädd att jag missar något. Jag vill inte såra min familj, det är de enda jag har och de mår redan tillräckligt dåligt. Min mamma har kämpat med cancer länge nu. Allt jag vill är att de ska må bra och de är det enda som håller mig kvar här. Men det har runnit över nu, muren som stod där innan har rasat. Det finns inget som kan hålla mig kvar. Jag vill inte känna mer, jag vill inte ha det hålet i magen mer. Jag vill bara känna det där lugnet, kunna skratta på riktigt igen. Men nu är det okej, jag är okej med att jag inte kommer få uppleva alla saker folk normalt sätt får uppleva. Livet är redan orättvist, vi ska ju alla dö en dag.
Vad är ens meningen med livet?.
Livet är orättvist. Livet är verkligen varken lätt eller roligt alltid. Kanske inte alls under väldigt lång tid. Visst kan man bli helt matt av allt kämpande och ifrågasätta meningen med att ens fortsätta kämpa och fortsätta leva. Och då behöver man hjälp att stå ut.
Såvida du inte är 100 år gammal så vet du faktiskt inte att livet inte kan bli bättre än vad det är nu. Det kan ha varit fördjälvligt i många år och göra fruktansvärt ont, jag vet. Men att säga att det kan bli bättre gör jag inte för att vara snäll. Det är ren fakta att det kan det. Fler har mått som du och känt som du och många av dem har överlevt och inte haft det så jobbigt och tungt resten av sina liv. Att du däremot vill ge dig själv tillåtelse att tänka så, för att låta dig själv ge upp nu när du är så slutkörd och har kämpat länge är förståeligt, men det är fortfarande inte rätt.
Du bryr dig uppenbart om din familj. Du skriver att de hållit dig kvar i livet. Att din mamma kämpat med cancer. Du vill att de ska må bra. Och mellan dina rader tror jag mig läsa att du tror att du är en belastning de haft det bättre utan. Jag lovar dig att du har fel.
Om du tar ditt liv blir det som att du ger det lidande du upplever nu vidare till dem som står dig nära. De kommer att få må lika jävligt som du gör nu. De kommer behöva brottas med fruktansvärda tankar och känslor för resten av sina liv. Det vill du ju inte. För du bryr dig om dem. Du vill dem väl. Du vill ju egentligen inte dö, du vill bara orka leva och slippa kämpa konstant.
Snälla, stanna kvar. Du bryr dig om dina nära och det är en fin egenskap. Du visar att du vill kämpa för du har tagit dig så här långt, du tar mediciner, du förklarar dig när du inte orkar och du skriver här. Du må vara jättetrött och känna dig värdelös, men det är du inte. Du är viktig för någon och de behöver ha dig kvar. Och du behöver göra allt, och då menar jag allt, för att ge dig alla chanser att överleva. Du måste göra allt, även det som är skrämmande och läskigt.
Skriv ut din text och visa för dina föräldrar om du inte kan säga det till dem.
Berätta för någon vuxen du litar på.
Berätta för dina kontakter i vården (medicinen har du ju fått av någon).
Ring 112.
Ring/chatta med hjälplinjer.
Bli inlagd om så krävs.
Gör ALLT. Och låt andra få veta. Ingen vill att du ska må så här och bära dessa tankar och gå igenom detta ensam. Låt andra veta. Bit inte ihop och kämpa ensam. Att säga precis som det är kan vara det tuffaste man behöver göra, men också det viktigaste. Vägra ge upp. Vägra låta sjukdomar och elände vinna. Vägra låta dig själv tro på det en deprimerad hjärna försöker få dig att tro är sant. Det blir INTE bättre utan dig.
Från en storasyster som förlorat sin bror i självmord.
Jag vill inte dö men jag vill inte leva mer. Vet inte hur jag ska beskriva det bättre. Skiter fullständigt i om andra säger att det kommer bli bättre, det är bara en sån samvetes grej nån säger för att vara ”snäll”. Det kommer fan aldrig bli bättre. Livet är en ond cirkel, vakna, ta sin medicin, gå tillbaka till sängen, förklara sig för föräldrarna varför man inte orkar gå upp för sjuttielfte gången, sen sova. Jag orkar inte mer. Att skada sig själv har blivit en hobby. Ibland ifrågasätter jag mig själv varför jag ens gör det längre, jag behöver inte ens känna att jag vill känna smärta för att göra det längre, det har blivit en grej i min rutin bara. Jag vill verkligen dö, bara få sluta ögonen och inte ha ont längre, men jag är rädd att jag missar något. Jag vill inte såra min familj, det är de enda jag har och de mår redan tillräckligt dåligt. Min mamma har kämpat med cancer länge nu. Allt jag vill är att de ska må bra och de är det enda som håller mig kvar här. Men det har runnit över nu, muren som stod där innan har rasat. Det finns inget som kan hålla mig kvar. Jag vill inte känna mer, jag vill inte ha det hålet i magen mer. Jag vill bara känna det där lugnet, kunna skratta på riktigt igen. Men nu är det okej, jag är okej med att jag inte kommer få uppleva alla saker folk normalt sätt får uppleva. Livet är redan orättvist, vi ska ju alla dö en dag. Vad är ens meningen med livet?.
Har du ont fysiskt eller psykiskt menar du, eller både och?
Livet är orättvist. Livet är verkligen varken lätt eller roligt alltid. Kanske inte alls under väldigt lång tid. Visst kan man bli helt matt av allt kämpande och ifrågasätta meningen med att ens fortsätta kämpa och fortsätta leva. Och då behöver man hjälp att stå ut. Såvida du inte är 100 år gammal så vet du faktiskt inte att livet inte kan bli bättre än vad det är nu. Det kan ha varit fördjälvligt i många år och göra fruktansvärt ont, jag vet. Men att säga att det kan bli bättre gör jag inte för att vara snäll. Det är ren fakta att det kan det. Fler har mått som du och känt som du och många av dem har överlevt och inte haft det så jobbigt och tungt resten av sina liv. Att du däremot vill ge dig själv tillåtelse att tänka så, för att låta dig själv ge upp nu när du är så slutkörd och har kämpat länge är förståeligt, men det är fortfarande inte rätt. Du bryr dig uppenbart om din familj. Du skriver att de hållit dig kvar i livet. Att din mamma kämpat med cancer. Du vill att de ska må bra. Och mellan dina rader tror jag mig läsa att du tror att du är en belastning de haft det bättre utan. Jag lovar dig att du har fel. Om du tar ditt liv blir det som att du ger det lidande du upplever nu vidare till dem som står dig nära. De kommer att få må lika jävligt som du gör nu. De kommer behöva brottas med fruktansvärda tankar och känslor för resten av sina liv. Det vill du ju inte. För du bryr dig om dem. Du vill dem väl. Du vill ju egentligen inte dö, du vill bara orka leva och slippa kämpa konstant. Snälla, stanna kvar. Du bryr dig om dina nära och det är en fin egenskap. Du visar att du vill kämpa för du har tagit dig så här långt, du tar mediciner, du förklarar dig när du inte orkar och du skriver här. Du må vara jättetrött och känna dig värdelös, men det är du inte. Du är viktig för någon och de behöver ha dig kvar. Och du behöver göra allt, och då menar jag allt, för att ge dig alla chanser att överleva. Du måste göra allt, även det som är skrämmande och läskigt. Skriv ut din text och visa för dina föräldrar om du inte kan säga det till dem. Berätta för någon vuxen du litar på. Berätta för dina kontakter i vården (medicinen har du ju fått av någon). Ring 112. Ring/chatta med hjälplinjer. Bli inlagd om så krävs. Gör ALLT. Och låt andra få veta. Ingen vill att du ska må så här och bära dessa tankar och gå igenom detta ensam. Låt andra veta. Bit inte ihop och kämpa ensam. Att säga precis som det är kan vara det tuffaste man behöver göra, men också det viktigaste. Vägra ge upp. Vägra låta sjukdomar och elände vinna. Vägra låta dig själv tro på det en deprimerad hjärna försöker få dig att tro är sant. Det blir INTE bättre utan dig. Från en storasyster som förlorat sin bror i självmord.
Jag är snart 41 och jag mår bara sämre och sämre med åren! Trots att andra säger att jag är en vacker kvinna! Det spelar ingen roll, jag mår skit ändå!
Sluta mata trådstartaren med ännu mer dåligt samvete! Hur dåligt de anhöriga kommer må om hon dör osv!
“Det kommer att ordna sig!” har folk sagt sedan jag var typ 15. Hahaha, när då??? När jag ligger på dödsbädden eller?
Folk är verkligen så naiva att de tror att det bara är att söka hjälp och så får man det. Jag har sökt hjälp sedan jag var 15. Har jag blivit hjälpt..? NEJ!!
Avregistrerad användareOm du inte mår bättre har du inte fått rätt hjälp. Det är inte bara att söka hjälp och så får man det utan det handlar mycket om TUR , förutsättningar osv. Men man kan bli bättre. Det finns ingen garanti för det. MEN det finns inte heller någon garanti för att det alltid kommer vara dåligt. Trots att det verkar så när man mått dåligt väldigt länge. Man kan få ett bättre liv oavsett hur länge man varit sjuk. Från en som varit sjuk i minst 16 år innan jag äntligen har börjat få ADEKVAT vård.
Om du inte mår bättre har du inte fått rätt hjälp. Det är inte bara att söka hjälp och så får man det utan det handlar mycket om TUR , förutsättningar osv. Men man kan bli bättre. Det finns ingen garanti för det. MEN det finns inte heller någon garanti för att det alltid kommer vara dåligt. Trots att det verkar så när man mått dåligt väldigt länge. Man kan få ett bättre liv oavsett hur länge man varit sjuk. Från en som varit sjuk i minst 16 år innan jag äntligen har börjat få ADEKVAT vård.
Tack för att du säger det! Nej jag har inte fått rätt hjälp, blivit sedd osv. Känner mig ganska bitter på vården, känns som att allt är deras fel!
Du skriver att du äntligen fått adekvat vård.. Hur ser den ut? Vad består den av? Så att jag vet vad jag ska be om/kräva! Jag blir inte hjälpt av att sitta med någon rakt upp och ner och bara prata! Jag behöver mer stöd.. trygghet.. självförtroende! Har bott på LSS-boenden.. Men där är det mest hjälp med praktiska bitar, de har inte kompetens för att hjälpa trasiga själar!
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.