Hem > Forum > Depression > Jag vill att det tar slut.

Jag vill att det tar slut.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • (Innan någon frågar; jag är 15 och ska fylla 16 i år.)

    Varje morgon när jag vaknar fylls jag av en känsla av tomhet. Eventuella förväntningar, hopp och potentiell glädje suddas ut och ersätts med något mörkt, oformligt. Det tar sig in överallt och är med mig hela dagen, i varje situation och försvinner inte förrän jag somnar. Man får höra att man ska rycka upp sig. Sluta vara så negativ, om jag tänker positivt så kommer det minsann bli bättre.

    Som att jag inte försöker det. Hela min själ skriker efter positivitet, ett ljus i mörkret, något att greppa som kan hålla mig flytande. Jag letar efter minsta skäl till att inte avsluta mitt liv här och nu.

    Men jag kan inte. Jag ser på bilder från när jag var liten. Jag tänker på barnet som för bara några år sedan inte kunde förstå hur någon kan ta sitt liv när det finns folk som älskar en. Jag förstår det nu. Känns som att jag hade gjort vad som helst för att slippa känna så här.

    Jag skäms. Jag bor i Sverige. Jag har det jättebra. Jag har ingen rätt att känna som jag gör. Nedvärderar mig själv.

    Jag tänker. Tankarna snurrar i huvudet, alla sorters tankar. Till och med på natten, jag drömmer att jag tar livet av mig. När jag vaknar slår vetskapen om att jag lever mot mig som en iskall vind.

    Jag tänker på det jag berättade för psykologen för snart 5 månader sedan. Det var så sjukt. Jag hade träffat honom några gånger innan, det var inom primärvården så jag visste att jag skulle skickas vidare snart. Vi hade ett samtal i september där vi kom in på hopplöshet, och jag minns fortfarande vad jag sa. ”Det känns liksom fuck it, varje morgon jag vaknar och inser att jag lever.” Visste att det var en mening som öppnade för djupare samtal, och mycket riktigt, genast kom frågan. Han vågade inte eller lät bli att nämna några jobbiga ord, men jag förstod vad han menade. Ja, jag har sådana tankar, varje dag. Om jag… har tänkt ut ett sätt? Ja.

    Har oerhört svårt att öppna mig på det sättet för människor, och då hade jag ändå förtroende för honom. Lyckades inte säga det, men han förstod ändå vad jag menade. Minns vilken sjuk ångest jag fick direkt efter att han hade förstått. Sådan där ångest som inte gick över på hela dagen. Jag minns att det kändes som att jag hade förstört något. Precis innan vi kom in på detta hade vi pratat om ett schema jag skulle göra för att få bättre rutiner. Som att situationen var ett problem som är ganska jobbigt, men jag klarar mig. Inte som när jag sedan ”avslöjade mig”, eller vad jag ska säga. Det kändes som att jag sa något förbjudet, att jag stack hål på illusionen. Hoppsan. Det råkar vara så att jag faktiskt i detalj varje dag tänker på hur jag skulle ta mitt liv, som någon sjuk copingmekanism.

    Det där scenariot har spelats upp i mitt huvud ända sedan dess. Kanske för att en människa jag inte alls känner vet min innersta hemlighet. Det är ju rätt konstigt egentligen. Kort därefter slutade vi träffas och jag blev skickad till ett annat ställe. Mådde verkligen skit hela hösten för att vi inte skulle träffas mer. Och något jag har tänkt på, om jag tog mitt liv, skulle han få reda på det av någon och hur i sådana fall? Vi har ju inte haft kontakt på 4 månader och har alltså ingen nuvarande koppling. Vill inte att han ska känna skuld för något.

    Nu är jag mycket lugnare. Känner mig mentalt mycket mer förberedd på att genomföra mitt självmord om jag faktiskt hamnar där, jag har två olika alternativ. Jag vill egentligen inte dö, men det kommer bara vara spillror kvar av mig, oavsett om jag pratar med någon eller inte.

    Tänker mycket på allt. Hur lite vi faktiskt vet om varandra och hur vi mår. Jag pratar ju om helt normala saker med lärarna i skolan, och de har inte en aning om vad jag planerar att kanske genomföra.

    Förlåt för lång och osammanhängande text, jag behövde skriva av mig och behöver inget svar. Det gör så ont och jag vet inte vad jag ska göra. Varför jag inte tog upp anledningen till att jag mår dåligt är för att det låter så extremt priviligierat, ingen skulle förstå om den inte hade varit i min situation.

    (Kan ju också säga att jag är ett levande bevis på att serien 13 Reasons Why är farlig. Kollade på den när jag inte mådde dåligt och självmordsscenen fortfarande var kvar, alltså kunde jag inte ”lyssna på varningarna” som de töntiga fansen tycker. Den påverkade mig först senare. Option number 1…)

    (Innan någon frågar; jag är 15 och ska fylla 16 i år.) Varje morgon när jag vaknar fylls jag av en känsla av tomhet. Eventuella förväntningar, hopp och potentiell glädje suddas ut och ersätts med något mörkt, oformligt. Det tar sig in överallt och är med mig hela dagen, i varje situation och försvinner inte förrän jag somnar. Man får höra att man ska rycka upp sig. Sluta vara så negativ, om jag tänker positivt så kommer det minsann bli bättre. Som att jag inte försöker det. Hela min själ skriker efter positivitet, ett ljus i mörkret, något att greppa som kan hålla mig flytande. Jag letar efter minsta skäl till att inte avsluta mitt liv här och nu. Men jag kan inte. Jag ser på bilder från när jag var liten. Jag tänker på barnet som för bara några år sedan inte kunde förstå hur någon kan ta sitt liv när det finns folk som älskar en. Jag förstår det nu. Känns som att jag hade gjort vad som helst för att slippa känna så här. Jag skäms. Jag bor i Sverige. Jag har det jättebra. Jag har ingen rätt att känna som jag gör. Nedvärderar mig själv. Jag tänker. Tankarna snurrar i huvudet, alla sorters tankar. Till och med på natten, jag drömmer att jag tar livet av mig. När jag vaknar slår vetskapen om att jag lever mot mig som en iskall vind. Jag tänker på det jag berättade för psykologen för snart 5 månader sedan. Det var så sjukt. Jag hade träffat honom några gånger innan, det var inom primärvården så jag visste att jag skulle skickas vidare snart. Vi hade ett samtal i september där vi kom in på hopplöshet, och jag minns fortfarande vad jag sa. ”Det känns liksom fuck it, varje morgon jag vaknar och inser att jag lever.” Visste att det var en mening som öppnade för djupare samtal, och mycket riktigt, genast kom frågan. Han vågade inte eller lät bli att nämna några jobbiga ord, men jag förstod vad han menade. Ja, jag har sådana tankar, varje dag. Om jag… har tänkt ut ett sätt? Ja. Har oerhört svårt att öppna mig på det sättet för människor, och då hade jag ändå förtroende för honom. Lyckades inte säga det, men han förstod ändå vad jag menade. Minns vilken sjuk ångest jag fick direkt efter att han hade förstått. Sådan där ångest som inte gick över på hela dagen. Jag minns att det kändes som att jag hade förstört något. Precis innan vi kom in på detta hade vi pratat om ett schema jag skulle göra för att få bättre rutiner. Som att situationen var ett problem som är ganska jobbigt, men jag klarar mig. Inte som när jag sedan ”avslöjade mig”, eller vad jag ska säga. Det kändes som att jag sa något förbjudet, att jag stack hål på illusionen. Hoppsan. Det råkar vara så att jag faktiskt i detalj varje dag tänker på hur jag skulle ta mitt liv, som någon sjuk copingmekanism. Det där scenariot har spelats upp i mitt huvud ända sedan dess. Kanske för att en människa jag inte alls känner vet min innersta hemlighet. Det är ju rätt konstigt egentligen. Kort därefter slutade vi träffas och jag blev skickad till ett annat ställe. Mådde verkligen skit hela hösten för att vi inte skulle träffas mer. Och något jag har tänkt på, om jag tog mitt liv, skulle han få reda på det av någon och hur i sådana fall? Vi har ju inte haft kontakt på 4 månader och har alltså ingen nuvarande koppling. Vill inte att han ska känna skuld för något. Nu är jag mycket lugnare. Känner mig mentalt mycket mer förberedd på att genomföra mitt självmord om jag faktiskt hamnar där, jag har två olika alternativ. Jag vill egentligen inte dö, men det kommer bara vara spillror kvar av mig, oavsett om jag pratar med någon eller inte. Tänker mycket på allt. Hur lite vi faktiskt vet om varandra och hur vi mår. Jag pratar ju om helt normala saker med lärarna i skolan, och de har inte en aning om vad jag planerar att kanske genomföra. Förlåt för lång och osammanhängande text, jag behövde skriva av mig och behöver inget svar. Det gör så ont och jag vet inte vad jag ska göra. Varför jag inte tog upp anledningen till att jag mår dåligt är för att det låter så extremt priviligierat, ingen skulle förstå om den inte hade varit i min situation. (Kan ju också säga att jag är ett levande bevis på att serien 13 Reasons Why är farlig. Kollade på den när jag inte mådde dåligt och självmordsscenen fortfarande var kvar, alltså kunde jag inte ”lyssna på varningarna” som de töntiga fansen tycker. Den påverkade mig först senare. Option number 1…)

    Först vill jag erkänna att du är väldigt klarsynt eftersom du lagt din artikel under rubriken Depression. Depression är ju en sjukdom och det är en sjukdom som man kan bli frisk ifrån eller i varje fall få under kontroll.

    Du verkar vara väldigt stark som orkar hålla din hemlighet så tätt in på dig. Men jag funderar på vad kommer att hända om du avslöjar den? Hur kändes det att berätta den för oss här på forumet?

    Jag tänker att det inte är så ovanligt att man mår piss och tänker på självmord. Men de flesta som gör det under tonåren släpper dessa tankar när de blir äldre. Du skriver att du har haft en psykologkontakt och att du skämdes för att du hintade om dina innersta tankar. Många har den erfarenheten att de börjar må bättre när de pratar om självmord. Vad tror du?

    Hur är det med din omgivning, jag förstår att dina föräldrar och din skola vet att du mår dåligt eftersom du haft kontakt med en psykolog för någon typ av utredning. Vad kom utredningen fram till och vad tänker du om den? Har du kontakt med kurator på skolan?

    Om du tar livet av dig – vad händer med dina föräldrar och om du har syskon vad tror du om deras känslor efteråt? Du skriver ju själv om att du som barn inte kunde förstå varför folk vill ta livet av sig . Det får mig att bli nyfiken på om du har psykisk ohälsa runt dig som barn? Om det är så – hur tänkte du då?

    vänliga hälsningar

     

    (Innan någon frågar; jag är 15 och ska fylla 16 i år.) Varje morgon när jag vaknar fylls jag av en känsla av tomhet. Eventuella förväntningar, hopp och potentiell glädje suddas ut och ersätts med något mörkt, oformligt. Det tar sig in överallt och är med mig hela dagen, i varje situation och försvinner inte förrän jag somnar. Man får höra att man ska rycka upp sig. Sluta vara så negativ, om jag tänker positivt så kommer det minsann bli bättre. Som att jag inte försöker det. Hela min själ skriker efter positivitet, ett ljus i mörkret, något att greppa som kan hålla mig flytande. Jag letar efter minsta skäl till att inte avsluta mitt liv här och nu. Men jag kan inte. Jag ser på bilder från när jag var liten. Jag tänker på barnet som för bara några år sedan inte kunde förstå hur någon kan ta sitt liv när det finns folk som älskar en. Jag förstår det nu. Känns som att jag hade gjort vad som helst för att slippa känna så här. Jag skäms. Jag bor i Sverige. Jag har det jättebra. Jag har ingen rätt att känna som jag gör. Nedvärderar mig själv. Jag tänker. Tankarna snurrar i huvudet, alla sorters tankar. Till och med på natten, jag drömmer att jag tar livet av mig. När jag vaknar slår vetskapen om att jag lever mot mig som en iskall vind. Jag tänker på det jag berättade för psykologen för snart 5 månader sedan. Det var så sjukt. Jag hade träffat honom några gånger innan, det var inom primärvården så jag visste att jag skulle skickas vidare snart. Vi hade ett samtal i september där vi kom in på hopplöshet, och jag minns fortfarande vad jag sa. ”Det känns liksom fuck it, varje morgon jag vaknar och inser att jag lever.” Visste att det var en mening som öppnade för djupare samtal, och mycket riktigt, genast kom frågan. Han vågade inte eller lät bli att nämna några jobbiga ord, men jag förstod vad han menade. Ja, jag har sådana tankar, varje dag. Om jag… har tänkt ut ett sätt? Ja. Har oerhört svårt att öppna mig på det sättet för människor, och då hade jag ändå förtroende för honom. Lyckades inte säga det, men han förstod ändå vad jag menade. Minns vilken sjuk ångest jag fick direkt efter att han hade förstått. Sådan där ångest som inte gick över på hela dagen. Jag minns att det kändes som att jag hade förstört något. Precis innan vi kom in på detta hade vi pratat om ett schema jag skulle göra för att få bättre rutiner. Som att situationen var ett problem som är ganska jobbigt, men jag klarar mig. Inte som när jag sedan ”avslöjade mig”, eller vad jag ska säga. Det kändes som att jag sa något förbjudet, att jag stack hål på illusionen. Hoppsan. Det råkar vara så att jag faktiskt i detalj varje dag tänker på hur jag skulle ta mitt liv, som någon sjuk copingmekanism. Det där scenariot har spelats upp i mitt huvud ända sedan dess. Kanske för att en människa jag inte alls känner vet min innersta hemlighet. Det är ju rätt konstigt egentligen. Kort därefter slutade vi träffas och jag blev skickad till ett annat ställe. Mådde verkligen skit hela hösten för att vi inte skulle träffas mer. Och något jag har tänkt på, om jag tog mitt liv, skulle han få reda på det av någon och hur i sådana fall? Vi har ju inte haft kontakt på 4 månader och har alltså ingen nuvarande koppling. Vill inte att han ska känna skuld för något. Nu är jag mycket lugnare. Känner mig mentalt mycket mer förberedd på att genomföra mitt självmord om jag faktiskt hamnar där, jag har två olika alternativ. Jag vill egentligen inte dö, men det kommer bara vara spillror kvar av mig, oavsett om jag pratar med någon eller inte. Tänker mycket på allt. Hur lite vi faktiskt vet om varandra och hur vi mår. Jag pratar ju om helt normala saker med lärarna i skolan, och de har inte en aning om vad jag planerar att kanske genomföra. Förlåt för lång och osammanhängande text, jag behövde skriva av mig och behöver inget svar. Det gör så ont och jag vet inte vad jag ska göra. Varför jag inte tog upp anledningen till att jag mår dåligt är för att det låter så extremt priviligierat, ingen skulle förstå om den inte hade varit i min situation. (Kan ju också säga att jag är ett levande bevis på att serien 13 Reasons Why är farlig. Kollade på den när jag inte mådde dåligt och självmordsscenen fortfarande var kvar, alltså kunde jag inte ”lyssna på varningarna” som de töntiga fansen tycker. Den påverkade mig först senare. Option number 1…)

     

    Hej trådstartaren

    Din text berörde mig. Jag kunde känna igen mig i mycket av det du skriver. I din ålder mådde jag också som du gör nu. Med ångest, självmordstankar, skam och en känsla av hopplöshet.

    Idag är jag 40 år. Och det jag kan se idag som jag inte kunde se då var att jag för det första var sjuk och för det andra inte hade tillräckligt med erfarenhet för att tro att det någonsin skulle bli bättre.

    När jag läser din text låter det som du lider av en depression. När man befinner sig i en djup depression är det som att det läggs en svart dimma i ens tankar. Det blir som ett filter som förstärker allt det som är tufft och kämpigt i livet och blockerar ljus och ärlig kontakt med andra.

    Du kan överleva detta och du kan komma att må helt annorlunda med tiden. Det kommer vara en kamp, men du kan vinna.

    Du kan inte ”rycka upp dig”. Det går inte om den kemiska balansen i hjärnan har blivit fel av depressionen. Då behöver man hjälp att få ordning på den. Det finns terapier och mediciner som kan rätta till det. Så du behöver berätta, eller varför inte skriva ut din text och visa. Jag kan inte heller säga rakt ut precis hur jag känner, det är lättare att skriva.

    Du verkar skämmas för hur du mår och varför du mår så. Det behöver du inte. Det är mycket vanligt att människor som mår dåligt tänker på självmord. En del har händelser i livet som löst ut ångest och depression, men många drabbas utan att det hänt något stort eller katastrofalt. Vi har bara inte lärt oss att det är lika naturligt att söka hjälp för psykisk ohälsa som för benbrott och lunginflammation. Vi som samhälle behöver bli bättre på det.

    I dina tankar kanske det finns meningar som ”det är kört”, ”ingen bryr sig på riktigt”, ”det vore bättre för alla om jag inte fanns”, ”jag är bara en belastning” osv. Är det så, så är det depressionen eller ångesten som pratar. Lyssna inte på den. Den är inte du.

    Om du dör kommer din familj och dina vänner verkligen inte ha det bättre. Jag förlorade min bror, han tog sitt liv, och det går inte en dag utan att jag önskar att jag vetat så jag kunde hjälpt honom trots att det gått många år. Varje dag.

    Ta ett steg i taget, en dag i taget. Ställ inga krav på dig mer än att du måste vända på varje sten och söka hjälp överallt minst tre gånger innan du ens snuddar vid att ge upp. Det är inte rättvist och du förtjänar inte att ha det så här, men du måste vinna kriget mot den psykiska ohälsan. Det går!

    Och undvik filmer med självmord eller mörka låtar. De är inte bra för dig just nu.

    Kram

    (Innan någon frågar; jag är 15 och ska fylla 16 i år.) Varje morgon när jag vaknar fylls jag av en känsla av tomhet. Eventuella förväntningar, hopp och potentiell glädje suddas ut och ersätts med något mörkt, oformligt. Det tar sig in överallt och är med mig hela dagen, i varje situation och försvinner inte förrän jag somnar. Man får höra att man ska rycka upp sig. Sluta vara så negativ, om jag tänker positivt så kommer det minsann bli bättre. Som att jag inte försöker det. Hela min själ skriker efter positivitet, ett ljus i mörkret, något att greppa som kan hålla mig flytande. Jag letar efter minsta skäl till att inte avsluta mitt liv här och nu. Men jag kan inte. Jag ser på bilder från när jag var liten. Jag tänker på barnet som för bara några år sedan inte kunde förstå hur någon kan ta sitt liv när det finns folk som älskar en. Jag förstår det nu. Känns som att jag hade gjort vad som helst för att slippa känna så här. Jag skäms. Jag bor i Sverige. Jag har det jättebra. Jag har ingen rätt att känna som jag gör. Nedvärderar mig själv. Jag tänker. Tankarna snurrar i huvudet, alla sorters tankar. Till och med på natten, jag drömmer att jag tar livet av mig. När jag vaknar slår vetskapen om att jag lever mot mig som en iskall vind. Jag tänker på det jag berättade för psykologen för snart 5 månader sedan. Det var så sjukt. Jag hade träffat honom några gånger innan, det var inom primärvården så jag visste att jag skulle skickas vidare snart. Vi hade ett samtal i september där vi kom in på hopplöshet, och jag minns fortfarande vad jag sa. ”Det känns liksom fuck it, varje morgon jag vaknar och inser att jag lever.” Visste att det var en mening som öppnade för djupare samtal, och mycket riktigt, genast kom frågan. Han vågade inte eller lät bli att nämna några jobbiga ord, men jag förstod vad han menade. Ja, jag har sådana tankar, varje dag. Om jag… har tänkt ut ett sätt? Ja. Har oerhört svårt att öppna mig på det sättet för människor, och då hade jag ändå förtroende för honom. Lyckades inte säga det, men han förstod ändå vad jag menade. Minns vilken sjuk ångest jag fick direkt efter att han hade förstått. Sådan där ångest som inte gick över på hela dagen. Jag minns att det kändes som att jag hade förstört något. Precis innan vi kom in på detta hade vi pratat om ett schema jag skulle göra för att få bättre rutiner. Som att situationen var ett problem som är ganska jobbigt, men jag klarar mig. Inte som när jag sedan ”avslöjade mig”, eller vad jag ska säga. Det kändes som att jag sa något förbjudet, att jag stack hål på illusionen. Hoppsan. Det råkar vara så att jag faktiskt i detalj varje dag tänker på hur jag skulle ta mitt liv, som någon sjuk copingmekanism. Det där scenariot har spelats upp i mitt huvud ända sedan dess. Kanske för att en människa jag inte alls känner vet min innersta hemlighet. Det är ju rätt konstigt egentligen. Kort därefter slutade vi träffas och jag blev skickad till ett annat ställe. Mådde verkligen skit hela hösten för att vi inte skulle träffas mer. Och något jag har tänkt på, om jag tog mitt liv, skulle han få reda på det av någon och hur i sådana fall? Vi har ju inte haft kontakt på 4 månader och har alltså ingen nuvarande koppling. Vill inte att han ska känna skuld för något. Nu är jag mycket lugnare. Känner mig mentalt mycket mer förberedd på att genomföra mitt självmord om jag faktiskt hamnar där, jag har två olika alternativ. Jag vill egentligen inte dö, men det kommer bara vara spillror kvar av mig, oavsett om jag pratar med någon eller inte. Tänker mycket på allt. Hur lite vi faktiskt vet om varandra och hur vi mår. Jag pratar ju om helt normala saker med lärarna i skolan, och de har inte en aning om vad jag planerar att kanske genomföra. Förlåt för lång och osammanhängande text, jag behövde skriva av mig och behöver inget svar. Det gör så ont och jag vet inte vad jag ska göra. Varför jag inte tog upp anledningen till att jag mår dåligt är för att det låter så extremt priviligierat, ingen skulle förstå om den inte hade varit i min situation. (Kan ju också säga att jag är ett levande bevis på att serien 13 Reasons Why är farlig. Kollade på den när jag inte mådde dåligt och självmordsscenen fortfarande var kvar, alltså kunde jag inte ”lyssna på varningarna” som de töntiga fansen tycker. Den påverkade mig först senare. Option number 1…)

    Finns inget som är värre än folk omyndigförklarar ens skäl till att man mår som man mår. Känner igen mig i det. Nu är jag förvisso väldigt mycket äldre än vad du är (är 43) och har enligt de flesta personer lyckats i livet. Jag har tjänat stora pengar, vilket många bara drömmer om. Och då är jag tydligen inte berättigad att må dåligt ”jag som har det så bra”. Är ganska säker på att folk bara försöker förminska ens bekymmer för att själva slippa engagera sig. För tänk om det blir så att man avslutar allt och det kryper fram att någon visste att man kände så och inte gjorde nåt. Då får ju den bära dumstruten och det vill ju ingen. Och sluta be om förlåtelse för att din text är lång. För det är ju som du säger, DIN text och vill man inte läsa den så är man fri att hoppa över det. Även om man känner sig fullkomligt ensam i det här så har jag insett att det är man verkligen inte…. och på nåt konstigt sätt så ger det iaf. mig lite styrka. (Inte att andra mår skit utan att det är inte unikt för mig.) Tror det ger mig en känsla av samhörighet med många andra. Sen vill jag passa på att säga att du är inte konstig som önskar det var över. Att vi föds med olika hjärnor som funkar på olika sätt är inte konstigare än att vi föds med unika fingeravtryck. Hoppas att mina ord gett dig ett nytt sätt att se på det hela. Och jag vet att skit slutar inte vara skit bara för att man byter namn på det. Men nu är vi där vi är. Och det enda vi kan göra är att finnas till för varandra.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.