Red Dykepi
Skapade svar
-
Ja så är det nog men det är bra att skapa andra ställen oxå där du kan ventilera det som finns i ditt huvud! Jag tycker det är intressant att prata med folk här på forumet. Hoppas du trivs här – jag läser alla inlägg och svarar så fort det finns anledning att göra det och min tid tillåter det. Men det är ju bara privatpersoner utan någon utbildning för att ta hand om psykiska varianter av människans hjärna. Chatten och självmordslinjen har ju volontärer som borde fått någon slags utbildning men det är ju fortfarande bara privatpersoner – så det är nog förståndigt att söka prof hjälp. Jag ska hålla tummen för att din kontakt den 4 dec blir bra. Ser fram emot ditt nästa inlägg.
Jo, att kunna ventilera är alltid bra. För mig är det här forumet en ventil där jag kan skriva precis som jag känner och veta att någon läser. Jag skriver även dagbok, för att undvika att hålla alltför mycket inom mig. Även om det bara är jag som läser i dagboken så känns det ändå på något sätt som att jag får ut mina tankar och känslor när jag skriver ner dem.
Jag har vänt mig till Minds chatt två gånger: en gång för ganska längesedan och en gång förra veckan. Båda gångerna har jag känt att jag inte riktigt nått fram till personen på andra sidan, utan det har känts som om mina tankar och känslor har varit för mörka. Jag tror att vissa tankar och känslor är nog svåra att förstå om man antingen inte har varit i en liknande situation själv, eller inte har tillräcklig utbildning.
Tack för att du håller tummarna för mig! Jag hoppas också att det blir ett bra möte den 4 december.
Jag fick en ny terapeut i somras efter en minst sagt stormig period med min förra, då hon blev skitskraj när jag sa att jag hade självmordsplaner och bytte ämne, gång efter gång efter gång. Den nya psykologen fick jag förtroende för ganska snabbt och hon lyssnade faktiskt på vad jag hade för tankar om mina behov och svårigheter. Hon besitter helt rätt kompetens och nu har hon också nått samma konklusion som jag, vi har alltså i grunden samma syn på en av de stora grundstenarna i min problematik. Härom veckan frågade jag därför vad vi gör nu, för jag har ju vetat länge (och också förmedlat detta) vad problemet är och förstår teorin bakom, men hur i hela fridens namn gör jag något åt det? Och i torsdags kom samtalet som självklart var helt oundvikligt, för så är det ju bara; hon ser mitt problem och hon skulle vilja hjälpa mig, men det kräver kontinuitet under lång tid, förmodligen något år eller så. Men se, det tillåter inte landstinget och mottagningen Behandlingen tar för lång tid och det tillhandahåller man inte, hon får max träffa mig 20 ggr och dessa 20 är snart slut, de gick åt till att hon skulle komma fram till det jag hävdade för flera år sedan. Vill jag få hjälp måste jag söka privat, det var hennes ord. Men en långsiktigt privat terapivård har jag inte råd med och även om jag hade det så skulle jag inte veta vem jag skulle gå till. Så nu sliter man återigen undan mattan under fötterna på mig och den här gången har jag inte kraft att slåss, jag har ingen ork att hänga mig kvar i mattkanten, nu ger jag upp. Och jag kan inte leva som jag gör, får jag inte hjälp med de här svårigheterna kommer inget nånsin ändras och då tänker jag inte vara med. Men som vanligt så kan jag nu inte gå tillbaka och säga att utan vård tar jag livet av mig, för då tas det som ett hot och då ska jag defintivt avskrivas omedelbart ur vården får då är den ju skadlig (det har också hänt mig förr) Så man är glad och nöjd över att man lyckats hitta mitt problem men vägrar helt sonika att hjälpa mig åtgärda det. Hur kan någon anse att det är ok? Jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte och jag har sån ångest över allt det här, kryddat med en sjuhelsikes dödsångest. Jag vill verkligen inte leva mer, snälla, bara låt mig dö! Mitt liv är inte värt att levas, det har det inte varit på många år och vården bara bekräftar det gång på gång. Nu räcker det!
Jag försökte svara dig igår, men det ser ut som om svaret försvann. Nyss såg jag ditt senaste inlägg i den här tråden, men nu verkar det som om det också har försvunnit…? Hur som helst så vill jag säga att jag känner igen mig så oerhört mycket i ditt senaste inlägg. Jag vet hur det är att ha svårt att lita på människor, och hur det är när man äntligen känner att man hittat rätt inom vården men inte får fortsätta. Det är inte bara jobbigt, utan det är som att falla ner i ett hål.
Eller så kan vi prata här i tråden.
- Detta svar redigerades för 5 år sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum
Hej, Tack för era svar. Jag ska göra mitt bästa, både rangordna och kontakta vården. Tack igen.
Det låter bra! Det är en jättebra start!
Jag är den starke. Den intelligente. Den lugna. Den stabila. Den som alla kan vända sig till med sina problem. Den som lyssnar, förstår och tröstar. Den med en stark moral och integritet. Den med självförtroende och stark självkänsla. Men när jag efter 40 år inte orkar hålla uppe den fasaden längre. När jag är svag. När jag vacklar. När jag faller. När jag är helt energilös. När jag känner likgiltighet inför allt. När jag ser på livet som en evig kamp och meningslös. När döden känns som en befrielse. Vem vänder jag mig då till och erkänner att jag inte är den alla tror att jag är? Man måste TRO för att något ska fungera. Tro på det man gör. Tro att saker kan bli bra. Men om man VET att det hemska och vidriga som finns i skallen och minnet inte kommer att försvinna hur ska det då någonsin kunna bli bra?
Jag har nog inga bra tips till dig. Men jag vill i alla fall säga att du inte är ensam. Jag känner igen mig SÅ mycket i det du skriver. Den person som du beskriver, den personen är jag också för andra. Mina vänner och bekanta vet att jag lider av psykisk ohälsa, men ingen vet hur dåligt jag i själva verket mår. Jag har nog fått dem att tro att det är bättre än vad det är. Jag skäms egentligen inte för hur jag mår, jag klarar bara inte av att öppna mig. Jag skulle känna mig så naken då och det klarar jag inte av. Jag klarar bara av att “klä av mig naken” inom vården (dock tar det extremt lång tid) för jag vet att jag när som helst kan gå därifrån och aldrig komma tillbaka.
Det där “hemska och vidriga som finns i skallen och minnet”, vad är det för något? Du behöver inte berätta om du inte vill, men här på forumet blir du accepterad och ingen vet vem du är.
Hur går det för dig? Har du fått svar från kyrkan? Skulle det kunna finnas andra föreningar som du kan träffa och prata med? Skulle det minska ångesten om du skriver här på forumet?
Ja, jag har fått svar! Jag ska träffa en diakon den 4 december. Jag hoppas att det blir positivt.
Att skriva på forumet, eller på annat sätt träffa andra i liknande situation, ger tröst och viss lindring. Jag är väldigt glad att det här forumet finns. Däremot vet jag att jag behöver professionell hjälp för att kunna må bra på lång sikt.
God Lördags f.m. här på Mind Forumet. * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan. * Har Du någon form av professionella vårdkontakter som t.ex. psykiatrisk sjuksköterska eller psykolog eller läkare inom Psykiatrivården som Du pratar med? * Är Du patient hos någon form av öppenvårdsmottagning i ditt län och kommun du tillhör ? * Har Du tagit upp din s.k. ”hälsoångest / hypokondri” med någon inom vården? * Har Du provat någon form av behandlingsmetoder t.ex. KBT etc ihop med en leg. psykolog ? Var rädd om dig och ta hand om dig också. På återseende…
Jag går på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Där har jag haft regelbundna stödsamtal med en sjuksköterska, vilket har hjälpt mig jättemycket. Tyvärr så valde hon för en månad sedan att avsluta vår kontakt, bl.a. eftersom hon kände sig otillräcklig. Just nu är jag utan stöd (förutom att mottagningens hyrläkare förnyar min deltidssjukskrivning med jämna mellanrum) men den 4 december ska jag träffa en diakon.
Jag har fått KBT för min hälsoångest, och det gjorde att vissa besvär försvann, men i slutändan är det enda som har hänt att ångesten har ändrat karaktär. Jag vet att min hälsoångest inte enbart beror på att jag är rädd för att bli sjuk, utan att den är ett symtom som visar sig när andra saker i livet inte är bra. Jag VET att hälsoångesten “bara” är ett symtom på obalans, men när den väl slår till så hjälper det inte att tänka så, för då är ångesten så stark att jag ändå inte kan sluta oroa mig.
Jag undrar också hur det har gått för dig, Blue Dosato. Har du hittat rätt ännu?
God Fredags e.m. här på Mind Forumet. * Jag blir sååå OERHÖRT tacksam för dina värmande ordformuleringar i ditt svars-inlägg / tråd. * Försök att söka på ”Samtalsmottagning” via Svenska Kyrkans hemsida och sedan vidare direkt till självaste Diakonens kontaktuppgifter. * De, alltså Svenska Kyrkans ”Samtalsmottagning” finns inte i hela Sverige på mindre orter och f.n. finns på lite större orter så som Stockholm etc. Som sagt kolla mer via nätet och sök via ”Google” sökmotorn. * Mår själv inte långt ifrån bra och dina ordformuleringar gick rakt in i hjärtat, TUSEN tack… * Om Du funderar på något så får gärna återkomma om Du har ev. flera funderingar eller andra tankar (frågor) så ska jag försöka hjälpa dig att besvara så gott det går här på Mind Forumet anonymt. På återseende…
Roligt att höra att du blev så glad! Då blev jag också glad.
Jag mejlade en diakon häromdagen, så jag hoppas att jag får svar hyfsat snart.
God kväll här på Mind Forumet. * Jag har erfarenheter av att träffa Diakon inom Svenska Kyrkan vid en församling som har Samtalsmottagning för sina medlemmar. * Det har varit helt underbart att få prata ut, ”lufta lungorna” med en annan än enbart vårdpersonal, anhöriga och vänner. * Ämnen som existentiella frågor dök upp och om övriga livsfrågor. * Kände en helt annorlunda lugnare form av press på mig, att sitta med Diakonen i en sessionstimme jämförelsevis med en psykiatrisk sjuksköterska eller psykolog. Hoppas svaret är till någon fördel för dig. På återseende…
Åh, det låter toppen! Att få prata med någon utan att känna stark press är viktigt för mig. Inom psykiatrin har jag många gånger upplevt att personalen varit styrda av normer och förhållningsregler, vilket har hämmat mig och (tror jag) även dem. Alla begränsningar har gjort det svårt för mig att få hjälp. Min mamma (som var den som tipsade mig om att kontakta en diakon) sa att det nog är friare där än inom psykiatrin, så det känns positivt att höra att du har upplevt det så. Ditt svar skänkte mig hopp!
Jag väntar spänt på kyrkans svar. Jag har inte haft något ordentligt stöd på två månader, och det börjar tära rejält på mig. Jag får jättemycket ångest och det känns som om jag ska drunkna i hålet i själen. Jag blir förstås trött av att må dåligt, vilket går ut över mitt jobb. Som tur är så frilansar jag, vilket innebär att jag kan göra de anpassningar jag behöver, men att ha det såhär är inte hållbart i längden.
Hej du, hur gick mötet häromdagen? För mig blir allt tyngre när jag har något jobbigt framför mig. Det räcker med ett jobbigt telefonsamtal som jag går och grubblar över. Det kan göra att jag liksom får tio gånger värre för saker än vad jag har annars. Är det samma för dig? Brukar uppleva samma med mina barn som du upplever med din katt. Minsta lilla förkylning och jag vill åka in och köra en helkroppsskanning för att se att det inte är något allvarligt. Kan också i vissa situationer få för mig att ”idag kommer det hända något hemskt, varför skulle jag gå utanför dörren just idag” men sedan händer det ingenting. Har börjat jobba på dessa tankar själv genom att utsätta mig för dessa situationer och gå in i en sorts roll där den rollen inte alls ser det som farligt eller hemskt. Det börjar funka! Jag vill ändå inte sitta hemma varje dag, hela dagarna, utan jag vill leva ett liv där jag får uppleva saker och då måste jag bara fortsätta utsätta mig för saker. Det blir bättre! Vad tror du?
Hej!
Mötet gick väl sådär, men bättre än jag hoppats. Overklighetskänslorna försvann efteråt, men kom tillbaka dagen efter. De har fortfarande inte riktigt försvunnit, utan jag känner fortfarande att jag befinner mig i en bubbla.
Ja, det är precis likadant för mig. Allt känns tio gånger jobbigare när jag har något jobbigt framför mig, eller när jag oroar mig för någonting som KAN hända. Nu ikväll är jag t.ex. orolig för att min käke ska hoppa ur led. Om jag inte hade haft så mycket oro i livet i övrigt, så hade jag förmodligen tänkt att jag spänt mig mycket och försökt slappna av, men nu tänker jag istället att käken kommer att hoppa ur led. Jag kan se situationen ur olika perspektiv, och tänka logiska tankar, men den negativa/ångestfyllda känslan består.
Vad bra att du har hittat ett sätt att utmana dina katastroftankar! Jag har försökt utmana mina på liknande sätt, och har bl.a. gått i KBT, men det har bara hjälpt tillfälligt. Efter ett tag så har tankarna blossat upp igen, och jag har lärt mig att det inte är tankarna i sig jag behöver jobba med, utan att jag behöver ta tag i de stressmoment som utlöser dem. Det jobbigaste för mig är att det hela tiden dyker upp nya, stora stressmoment. Jag skulle behöva lite andrum, men det får jag nästan aldrig. Det känns ofta som om mitt liv varit en enda lång uppförsbacke sedan födseln.
Det är för hopplöst nu. Det är för meningslöst och för tungt. Jag har inget att komma med mer. Jag trivs inte på jobbet, i lägenheten eller bland folk. Jag är ensam. Jag önskar jag var yngre, önskar att jag inte behövde jobba utan istället gå i någon form av behandling. Få hjälp. Lägga allt på bordet. Men jag är 47 år, ska föreställa vara vuxen. Gå upp o åka till jobb. Ha vänskapsrelationer, ha kärleksrelationer, ha god ekonomi. Mål. Har Inga vänner, ingen kärlek, skulder hos kronofogden, isolerar mig, sjukskriver mig. Känner mig och är udda, konstig. Jag vill inte vara mig, vill inte att folk tittar på mig. Jag tycker livet är meningslöst. Jag tycker det inte finns någon poäng med det. Vad skulle poängen vara? Jag är inget bidrag och själv vill jag bara försvinna. Förut hade jag orealistiska drömmar och idéer, men dom är inte här längre.
Vad tungt det låter. Vilket av det du nämner upplever du som det största problemet? Kanske kan du rangordna problemen och ta itu med ett i taget? Eller göra upp en plan för alla, om det passar dig bättre.
Det låter jättebra att du önskar att du kunde gå i behandling, att du skulle vilja få hjälp. Och du, det är inte för sent bara för att du är 47 år. Jag tycker absolut att du ska söka hjälp och lägga allt på bordet, så som du önskar göra. Om du inte orkar jobba och gå i behandling samtidigt så finns det kanske möjlighet att få bli sjukskriven ett tag. Jag tycker att du ska ta kontakt med vården och berätta precis hur du känner. Det är inte för sent!