Hem > Forum > Arbete & Skola > Den starke

Den starke

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Trådstartaren

    Jag är den starke. Den intelligente. Den lugna. Den stabila. Den som alla kan vända sig till med sina problem. Den som lyssnar, förstår och tröstar. Den med en stark moral och integritet. Den med självförtroende och stark självkänsla.

    Men när jag efter 40 år inte orkar hålla uppe den fasaden längre. När jag är svag. När jag vacklar. När jag faller. När jag är helt energilös. När jag känner likgiltighet inför allt. När jag ser på livet som en evig kamp och meningslös. När döden känns som en befrielse. Vem vänder jag mig då till och erkänner att jag inte är den alla tror att jag är?

     

    Man måste TRO för att något ska fungera. Tro på det man gör. Tro att saker kan bli bra.

    Men om man VET att det hemska och vidriga som finns i skallen och minnet inte kommer att försvinna hur ska det då någonsin kunna bli bra?

    Hej du, vilken trygghet det låter som att du varit för många människor. Det låter som att du har ett tungt bagage och att det kanske hjälpt dig att hjälpa andra? Men ofta så måste man få ut det där tunga i ryggsäcken för att kunna gå vidare. Har du testat KBT eller liknande? För att lätta lite. Ta det långsamt, små steg.

    Kram!

    Trådstartaren

    Jo jag har nog 

    Hej du, vilken trygghet det låter som att du varit för många människor. Det låter som att du har ett tungt bagage och att det kanske hjälpt dig att hjälpa andra? Men ofta så måste man få ut det där tunga i ryggsäcken för att kunna gå vidare. Har du testat KBT eller liknande? För att lätta lite. Ta det långsamt, små steg. Kram!

    Jo jag har nog varit ett stort stöd för en hel del som velat lätta sina hjärtan. Jag inger väl ett tryggt och trovärdigt intryck då jag vid mer än ett tillfälle fått totala främlingar att verkligen öppna sig och berätta om sina problem efter bara ett par minuters samtal.

    Tidigare kände jag så klart en stor tillfredsställelse av att, om än tillfälligt, få andra att må lite bättre. Jag brydde mig verkligen om och frågade hur det gått med barnets utslag, hundens haltande, fruns operation mm. Jag hade koll på vad som hände i andras liv och följde upp.

    Någonstans på vägen tog min energibägare slut då jag uppenbarligen gett mer än jag fått tillbaka och idag är jag totalt likgiltig av hur andra mår, hur deras familjer mår eller om deras husdjur nyligen dött.

    Detta är dock bara 1 del av ett större och mer komplext problem som stavas J A G.

    Jag har gjort oförlåtligt saker och eftersom jag tror på Karma tycker jag att jag förtjänar lidande och smärta nu. Svårt att ta sig ur något man tycker man faktiskt förtjänar.

    Jag har provat KBT vid 2 olika tillfällen med 2 olika terapeuter men det är så SVÅRT. Jag verkligen hatar att prata om mig själv och mina problem och jag sitter och skruvar på mig i dessa samtal och vill krypa ur mitt eget skin. Har ångest inför dessa samtal flera dagar i förväg. Just nu går jag inte på några samtal men inser väl långt, långt inne att det är ett ”nödvändigt ont” som måste göras.

    Jag är den starke. Den intelligente. Den lugna. Den stabila. Den som alla kan vända sig till med sina problem. Den som lyssnar, förstår och tröstar. Den med en stark moral och integritet. Den med självförtroende och stark självkänsla. Men när jag efter 40 år inte orkar hålla uppe den fasaden längre. När jag är svag. När jag vacklar. När jag faller. När jag är helt energilös. När jag känner likgiltighet inför allt. När jag ser på livet som en evig kamp och meningslös. När döden känns som en befrielse. Vem vänder jag mig då till och erkänner att jag inte är den alla tror att jag är? Man måste TRO för att något ska fungera. Tro på det man gör. Tro att saker kan bli bra. Men om man VET att det hemska och vidriga som finns i skallen och minnet inte kommer att försvinna hur ska det då någonsin kunna bli bra?

    Jag har nog inga bra tips till dig. Men jag vill i alla fall säga att du inte är ensam. Jag känner igen mig SÅ mycket i det du skriver. Den person som du beskriver, den personen är jag också för andra. Mina vänner och bekanta vet att jag lider av psykisk ohälsa, men ingen vet hur dåligt jag i själva verket mår. Jag har nog fått dem att tro att det är bättre än vad det är. Jag skäms egentligen inte för hur jag mår, jag klarar bara inte av att öppna mig. Jag skulle känna mig så naken då och det klarar jag inte av. Jag klarar bara av att ”klä av mig naken” inom vården (dock tar det extremt lång tid) för jag vet att jag när som helst kan gå därifrån och aldrig komma tillbaka.

    Det där ”hemska och vidriga som finns i skallen och minnet”, vad är det för något? Du behöver inte berätta om du inte vill, men här på forumet blir du accepterad och ingen vet vem du är.

    Jag är den starke. Den intelligente. Den lugna. Den stabila. Den som alla kan vända sig till med sina problem. Den som lyssnar, förstår och tröstar. Den med en stark moral och integritet. Den med självförtroende och stark självkänsla. Men när jag efter 40 år inte orkar hålla uppe den fasaden längre. När jag är svag. När jag vacklar. När jag faller. När jag är helt energilös. När jag känner likgiltighet inför allt. När jag ser på livet som en evig kamp och meningslös. När döden känns som en befrielse. Vem vänder jag mig då till och erkänner att jag inte är den alla tror att jag är? Man måste TRO för att något ska fungera. Tro på det man gör. Tro att saker kan bli bra. Men om man VET att det hemska och vidriga som finns i skallen och minnet inte kommer att försvinna hur ska det då någonsin kunna bli bra?

    Det är aldrig lätt att släppa på sin fasad, speciellt inte efter 40 år! Det låter som du är en fantastiskt människa som har tagit dig tid till att lyssna och stötta omgivningen förbehållslöst och kanske då på bekostnad av ditt egna mående. Kanske är det dags att du blir lite egoistisk och sätter dig själv och dina behov i första rummet. Låt fasaden falla – för det är helt okej att inte vara perfekt. Det är helt okej att tappa fotfästet och vackla. Det är okej att visa sig svag. För även det är en styrka, att kunna hamna där på botten och sedan ta sig upp igen. För det spelar ingen roll hur många gånger vi faller så länge vi kommer upp igen.

    Det hemska och vidriga som finns i dina tankar.. Kan det vara som du är hård mot dig själv? Skulle en med en mer neutralsyn verkligen tycka att det var så hemskt och vidrigt? Oftast är man ju själv sin värsta fiende.

    Har du någon i din omgivning där du har lättare att släppa på din fasad? En familjemedlem, kollega eller vän? För ibland kan det vara skönt att bara prata. Reda ut de där tankarna som man själv tycker är så hemska och låta någon annan ge sin syn på saken – och en mer balanserad syn.

    KRAM!

    Trådstartaren

    Jag har nog inga bra tips till dig. Men jag vill i alla fall säga att du inte är ensam. Jag känner igen mig SÅ mycket i det du skriver. Den person som du beskriver, den personen är jag också för andra. Mina vänner och bekanta vet att jag lider av psykisk ohälsa, men ingen vet hur dåligt jag i själva verket mår. Jag har nog fått dem att tro att det är bättre än vad det är. Jag skäms egentligen inte för hur jag mår, jag klarar bara inte av att öppna mig. Jag skulle känna mig så naken då och det klarar jag inte av. Jag klarar bara av att ”klä av mig naken” inom vården (dock tar det extremt lång tid) för jag vet att jag när som helst kan gå därifrån och aldrig komma tillbaka. Det där ”hemska och vidriga som finns i skallen och minnet”, vad är det för något? Du behöver inte berätta om du inte vill, men här på forumet blir du accepterad och ingen vet vem du är.

     

    Förlåt för sent svar. Jag ”faller ifrån” ibland och kryper in i mitt skal när det är för jobbigt att ha kontakt med omvärlden.

    Jag klarar inte av att ”klä av mig naken”, varken för vänner, bekanta eller professionella inom vården. Jag har så fruktansvärt svårt att prata om mig själv och mina problem. Bara tanken ger mig ångest.

    Jag vet absolut att jag inte är ensam i mina tankar och problem. Sen kan man välja att se det positiva i det… eller det djupt tragiska ur samhällets synvinkel att vi är så fruktansvärt många med psykisk ohälsa att resurserna inte på långa vägar räcker till att hjälpa alla.

    Jag är inte redo att skriva om det hemska som jag går och bär på. Inte ens som anonym i detta forum. Det är så pass starkt för mig att jag inte vågar släppa fram det i ljuset…. än iaf.

    Trådstartaren

    Det är aldrig lätt att släppa på sin fasad, speciellt inte efter 40 år! Det låter som du är en fantastiskt människa som har tagit dig tid till att lyssna och stötta omgivningen förbehållslöst och kanske då på bekostnad av ditt egna mående. Kanske är det dags att du blir lite egoistisk och sätter dig själv och dina behov i första rummet. Låt fasaden falla – för det är helt okej att inte vara perfekt. Det är helt okej att tappa fotfästet och vackla. Det är okej att visa sig svag. För även det är en styrka, att kunna hamna där på botten och sedan ta sig upp igen. För det spelar ingen roll hur många gånger vi faller så länge vi kommer upp igen. Det hemska och vidriga som finns i dina tankar.. Kan det vara som du är hård mot dig själv? Skulle en med en mer neutralsyn verkligen tycka att det var så hemskt och vidrigt? Oftast är man ju själv sin värsta fiende. Har du någon i din omgivning där du har lättare att släppa på din fasad? En familjemedlem, kollega eller vän? För ibland kan det vara skönt att bara prata. Reda ut de där tankarna som man själv tycker är så hemska och låta någon annan ge sin syn på saken – och en mer balanserad syn. KRAM!

     

    Ja nog har jag gett av mig själv genom åren men får ju lite skylla mig själv eftersom jag inte sökt stöd, hjälp eller en lyssnande vän när jag egentligen behövt. Istället har jag krupit in i min ”man cave” och försökt att antingen lösa problemet genom logiskt och intelligent tänkande eller bara vänta ut ”stormen” och komma ut när det lagt sig.

    Jag har tyvärr ingen nära vän eftersom jag framgångsrikt lyckats knoppa av alla vänner det senaste året. Vissa har regelbundet hört av sig under en tid och erbjudit sin hjälp och sitt stöd men vänligt men bestämt har jag avböjt hjälpen. Till slut så tröttnar även dom på att försöka hjälpa.

    Jag är definitivt min värsta fiende. Jag har en fruktansvärd inre röst som jag inte lyckas överrösta med varken positivt tänkande och positiva handlingar. Så fort den får chansen att berätta hur värdelös och misslyckad jag är så gör den det. Och när du ”hör” något tillräckligt många gånger så blir det din sanning.

    Förlåt för sent svar. Jag ”faller ifrån” ibland och kryper in i mitt skal när det är för jobbigt att ha kontakt med omvärlden. Jag klarar inte av att ”klä av mig naken”, varken för vänner, bekanta eller professionella inom vården. Jag har så fruktansvärt svårt att prata om mig själv och mina problem. Bara tanken ger mig ångest. Jag vet absolut att jag inte är ensam i mina tankar och problem. Sen kan man välja att se det positiva i det… eller det djupt tragiska ur samhällets synvinkel att vi är så fruktansvärt många med psykisk ohälsa att resurserna inte på långa vägar räcker till att hjälpa alla. Jag är inte redo att skriva om det hemska som jag går och bär på. Inte ens som anonym i detta forum. Det är så pass starkt för mig att jag inte vågar släppa fram det i ljuset…. än iaf.

    Jag förstår och respekterar att du inte känner dig redo att skriva om det hemska. Jag tycker ändå att det är starkt av dig att ha tagit initiativet att registrera dig på forumet. På så vis har du kommit liiite närmre det jobbiga, och det är ett superbra steg! Ta den tid du behöver när det gäller att berätta för andra människor om dina problem. När det gäller det här forumet så finns det inga som helst krav eller förväntningar. Du berättar bara det som känns bra, när det känns bra.

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.