Red Dykepi
Skapade svar
-
Hej! Men det är ju precis jag 🙂 Jag frilansar på 50 % med 50 % sjukersättning från F-kassan. Jag vet inte vad jag kan bidra med som bollplank, men det är ju skönt att höra att det finns andra i samma situation. Fråga på om du undrar över nåt 🙂
Hurra, vad kul att jag äntligen har lyckats hitta någon i samma situation! 😀 Du har säkert saker att bidra med, och förhoppningsvis kan även jag bidra med saker till dig, om du vill.
Det jag främst funderar över är hur man får ekonomin att fungera när man inte jobbar heltid, utan har ersättning från Försäkringskassan på de procent man inte jobbar. Som frilans har man ju en del kostnader (dator, utlägg för resor till och från uppdrag, hemsida, visitkort…) och dessutom tänker jag att de allra flesta av oss nog har uppdragslösa månader emellanåt. Dessutom har vi ju, precis som alla andra, privata oförutsedda utgifter.
Själv har jag den absolut lägsta ersättningen från Försäkringskassan på de procent jag är sjukskriven. Denna ersättning motsvarar inte på långa vägar en arbetsinkomst på motsvarande procent. Alltså motsvarar min sammanlagda inkomst inte en heltid på långa vägar, även om den gör det på pappret. Det gör att jag, även om jag räknar in kostnader i mina arvoden, har svårt att spara till uppdragslösa perioder och privata oförutsedda utgifter. De pengar jag kan spara täcker bara verksamhetens kostnader och reseutlägg (jag får ju ligga ute med pengarna tills jag får tillbaka dem från kunden). Det bekymrar mig.
Hur fungerar det för dig?
Under många år, men varför blev det inget mer? förälskelse är ju lite ovanligt och kärlek bygger på något annat. stora förhoppningar? hur många dejter? jag orkar liksom inte det känns så som du säger. det är overkligt för många val och idag är det annorlunda mycket krav.
Grejen med mig är nog att jag har väldigt svårt att bli intresserad, eller ens fysiskt attraherad, av någon som jag inte först hunnit lära känna lite. Det gör såklart att det blir svårare att hitta rätt på internet, för det blir som att leta efter en nål i en höstack. Sedan upplever jag att det finns extremt snäva normer för hur man “ska” vara som homosexuell, och i dessa normer passar jag inte alls in. Jag har aldrig känt mig hemma på Pridefestivalen eller gayklubbar, utan har tvärtom känt mig väldigt malplacerad.
Får man någon form av notifiering om ens inlägg ansågs bryta mot någon regel, så att det raderas? Jag skrev ett inlägg, ett svar på Pink Soqacis inlägg ovan. Såvitt jag kan minnas skrev jag inget som kunde vara otillåtet, men jag minns å andra sidan inte exakt vad jag skrev…. Känns rätt märkligt att inlägg bara försvinner så där. Sammanfattningsvis så beskrev jag att förslagen på åtgärder tyvärr inte är aktuella i mitt fall eftersom jag behöver en långsiktig behandlande kontakt och det kan jag varken få från kyrkan eller från Mind. Jag har haft positiva vårdkontakter förr, som antingen flyttat, gått på föräldraledighet eller avslutat den delen av behandlingen och därmed också vår kontakt. Mina bästa erfarenheter har jag haft från olika specialister, såsom EMDR-terapeut, ätstörningspsykolog osv. Kontakterna i själva öppenvården har till oerhört stor del bestått av samtal kring just faktumet att de är begränsade i såväl tid som behandlingsalternativ. Tänk om jag fått lägga all tjafs-tid på faktisk behandling istället för att diskutera sådant som de säger sig vara oförmögna att påverka… Stressen kring ovissheten – kommer jag få 10 ggr till eller inte – har gjort att jag inte har kunnat tillgodogöra mig behandlingarna. De har slösat bort några år av mitt liv på det sättet. Min förra terapeut tog upp frågan varannan till var tredje vecka, i uttryck som ”jag måste ta upp ditt fall i teamet snart och jag kan inte garantera att du får fortsätta”. Efter några månader erkände hon att hon de facto inte gjort det och att hon insett att hon kunde avvakta tills de lyfte frågan. Men ”hoten” fortsatte ändå att komma. Mitt inlägg är absolut ett skrik på hjälp, problemet är bara att ingen lyssnar som faktiskt kan göra något åt saken. Minsta rop på hjälp (dvs att jag säger som det är, att jag inte ser någon som helst anledning att leva om jag inte kan få hjälp med mina svårigheter) gentemot mottagningen tolkas alltid som ett försök att manipulera och ställa ultimatum med livet som insats. Så berättar jag för dem hur jag faktiskt mår så får jag bara fler problem och bråk. Jag tror verkligen att min psykolog uppriktigt vill hjälpa mig och lider med mig, men det hjälper ju inte – vi kommer ju inte få jobba klart hursomhelst. Självklart är det mycket bättre än att hon vore helt känslokall som min förra, och blir arg för att jag mår dåligt över situationen, men som sagt – det hjälper ju ändå inte. Jag skulle behöva att hon slåss för mig, att hon bråkar å mina vägnar tills jag får det jag behöver, eller hittar någon alternativ lösning – vad som helst nästan. Jag får panik, allt jag ser är ett stort svart hål framför mig.
Jag brukar få notifieringar via e-post när något jag skrivit blivit redigerat eller borttaget. Det har hänt ett par gånger, men inte när jag skrev mitt första svar i din tråd, så här berodde nog inläggets försvinnande på någonting annat. Säkert var det så med ditt inlägg också. En bugg kanske? Jag har för mig att det varit någon sådan bugg på forumet tidigare.
Hur som helst så lider jag verkligen med dig. Jag kan känna din frustration, och jag förstår verkligen vad du menar med att du ser ett stort svart hål framför dig. Så brukar jag också känna när det känns som om jag hamnat i en återvändsgränd. Det är en oerhört frustrerande känsla som är så jobbig att det nästan är svårt att hitta några ord som gör den rättvisa. Åtminstone brukar det vara så för mig.
Jag förstår att du skulle behöva att din psykolog kämpade för din rätt till hjälp. Gör hon inte det alls? Nöjer hon sig med att säga att hon tyvärr inte har möjlighet att hjälpa dig mer p.g.a. mottagningens regler? När man, av någon anledning, inte kan få den hjälp man behöver av en vissa person eller på en viss mottagning, så tycker jag att det är vårdens ansvar att se till att man får den hjälpen någon annanstans. Man ska inte behöva vara ensam i situationen.
Om det är så att din psykolog inte kämpar för dig, kan du be henne att göra det? Eller kan du kontakta enhetschefen och be denne att ta sitt ansvar? Kan du säga att “om ni inte kan ge mig det jag behöver här, så får ni faktiskt se till att jag får den hjälpen någon annanstans”? Det är helt orimligt att det inte ska gå att få rätt hjälp på en enda mottagning inom landstinget i fråga. Jag menar inte att jag inte tror på det dina vårdkontakter har sagt, utan jag menar bara att det är orimligt att vården ens får fungera så. Jag blir så arg!
Ett annat alternativ kanske kan vara att söka fondmedel för att kunna bekosta privat vård? Fondmedel brukar gå att få just för sådan vård som inte tillhandahålls inom landstinget.
Jo kanske det, lätt att boka via E- tjänster i mina vårdkontakter. men jag väntar längre fram.
Vad bra att det går att boka tid på nätet! Det underlättar nog för många.
Förstår .. Ja samma här. finns ju dejt via webben men där har jag också gett upp typ . Kanske du kan testa dä?r . man kan prata länge utan att ses.. men det svåra är att man kanske ska ses så snart och då backar man liksom
Jag har nätdejtat till och från under många år, men aldrig hittat den rätta. T.o.m. på gaysajter är det främst heterosexuella män som skriver, sådana som söker sex.
När jag tänker på att hitta mitt livs kärlek så känns det helt omöjligt. Orealistiskt.
oj läste detta nu ikväll inte varit inne på bra tag men intressant.. Kunde du säga något? om det är okej att fortsätta ?
Jag har fortfarande inte berättat. Jag tror inte att jag kommer att göra det heller. Jag har extremt dåligt självförtroende när det gäller kärlek. De enda som blir intresserade av mig är män.
Ja skulle vara bra att få höra hur det känns för dig—Och inte ha förväntningar är nog bäst- Du har en bokad tid och du blir inte stressad kvällen före? och sover dåligt? blir så för mig… avbokade tyvärr kände det blev lite för omtumlande.
Jo, jag brukar vara väldigt nervös när jag ska träffa nya människor inom vården. Ofta har jag svårt att somna kvällen innan, precis som du.
Jag kan förstå att du avbokade läkartiden. Det har hänt att jag också har avbokat tider med nya personer, eftersom det har känts övermäktigt att träffa dem.
Kanske kan du boka en ny läkartid om du ångrar dig…?
Hur kan det bli såhär? Nu fick jag plötsligt inkallelse från psykläkare en helt ny person -och orkar inte börja från noll . men det är ganska vanligt men de har inte hört av sig sen 2 år s- blev lite paff att ett brev kom in.. vill gärna höra hur det går med mötet med en diakon. själv har jag fått sluta terapi dels för den person blev sjuk sen har jag inte orkat boka en annan.
Jag förstår att du blev förvånad när du fick en kallelse till läkarbesök efter två år. Två år är en lång tid. Jag hoppas att mötet blir bra, men jag förstår verkligen att det känns jobbigt att börja om med en helt ny person. Jag tycker också att sådant är jobbigt.
Jag lovar att berätta om mötet med diakonen när jag har varit där. Jag hoppas såklart att det ska kännas bra, men försöker ändå att inte ha för många förväntningar (varken positiva eller negativa) utan jag tänker gå dit med ett öppet sinne och se vad som händer. Diakonen verkar inte heller ha några förväntningar åt något håll, för hon föreslog ett förutsättningslöst möte där jag får känna efter hur det känns att prata med henne. Det känns skönt.
Väldigt tråkigt att du var tvungen att sluta hos din terapeut. Jag kan verkligen förstå att du inte har orkat träffa någon annan. Det är skitjobbigt att ofrivilligt behöva byta kontakt.
Hmm det är ju viktigt att man är samstämd med en människa som man vill ventilera med och det är ju synd att du inte fått någon koppling till de volontärer som arbetar på chatten. Här är det ju bara privata människor som talar – jag har i varje fall inte någon utbildning i att prata med folk även om jag i verkligheten arbetar tillsammans med människor – men vem gör inte det i dessa dagar…. Bra att du skriver dagbok – det har varit min ventil i perioder av mitt liv.
Ja, det känns tråkigt med chatten, men jag är glad att forumet finns. Det har hittills gett mig mycket mer än chatten. Det gäller att hitta de “ventilationshål” som passar en själv.
Ja, att skriva dagbok känns bra. Och även om jag ofta skriver om jobbiga saker, så tror jag att jag kommer att tycka att det är intressant att gå tillbaka och läsa när jag blir äldre.
Ångesten är förjävlig just nu. Jag har blivit förkyld, vilket brukar ge mig hundra gånger värre ångest. I vanliga fall så rider jag ut stormen, men nu är situationen sådan att jag inte KAN ha ångest. På tisdag ska jag hålla en föreläsning, något som jag egentligen tycker är roligt, men då kan jag inte ha ångest. Ångesten måste helt enkelt hålla sig borta på tisdag, men hur det ska gå till vet jag inte. Jag kan kontakta vården i morgon, och be att jag får ett nytt recept på mina lugnande, men den enda ångest de dämpar är panikångest. Hälsoångesten hjälper de inte mot, för den handlar om tankar. Däremot så gör medicinen ofta att jag slappnar av i kroppen, vilket kan vara skönt, men oftast blir jag så trött att jag bara orkar ligga i sängen. Och det funkar ju inte på tisdag.
Hur fan ska jag dämpa ångesten??
Nu har jag fått svar från diakonen! Hon föreslog att vi skulle boka ett första möte, så att jag får känna hur det känns att prata med henne. Vi bokade en tid till den 4 december.
jag har alltid hatat att visa mina känslor när det kommer till att vara nedstämd eller att visa mina tårar, det får mig att känna en stor känsla av skam, varför vet jag inte men det är bara jag hör någon säga ett ord som innebär någon med pyskisk ohälsa eller självmord så börjar jag nästan gråta, jag behöver inte öns säga något utan jag kan bara börja gråta rakt ut. Jag har som sagt inte haft kontakt med någon ansikte mot ansikte samt inte telefon. Utan bara över en chatt, så jag vet inte riktigt om det är någon from av press eller ej, men tro mig jag litar fullständigt på att du vet vad du pratar om för du har sagt saker som ingen annan har en nämt om jag har chattat med någon. Så jag är tacksam för ditt svar
Om det känns som ett för stort steg att kontakta ungdomsmottagningen eller en psykolog, så kanske du kan gå till kuratorn på din skola? En kurator brukar inte erbjuda någon behandling eller liknande, så hen kommer inte att ha några förväntningar på dig eller sätta press på dig. Utan till kuratorn kan du gå och prata av dig om det som tynger dig, på dina villkor.
Du kan också fundera över vem det skulle kännas MINST jobbigt att öppna dig för. Kuratorn? En förälder? Någon annan familjemedlem? En lärare? Någon ledare för en fritidsaktivitet? Att berätta om sina bekymmer kan vara ett jättestort steg, och det kan kännas oöverstigligt svårt, men det kan kännas liiite lättare om man får berätta för någon som man redan känner sig trygg med.