Red Dykepi
Skapade svar
-
Vad bra gjort av dig! Det låter försiktigt hoppfullt.
Tack! Jag hoppas att jag får ett positivt svar.
Jag förstår av det du skriver att du känner dig sviken. Hur ofta har du haft kontakt med din samtalskontakt? Kan du ha nytta av att vara i ett större sammanhang – som en förening där man vet vad det handlar om och kan umgås på ett vettigt sätt – du kanske kan få kontakter som kan ge dig tips om hur du ska kunna kämpa vidare utan att gå under… Jag bifogar en länk till Fountain house jag vet inte om det är något för dig – men jag inbillar mig att man kan ha nytta av att ha kontakter med folk som inte är vårdpersonal men som vet vad det handlar om.
Jag har träffat min samtalskontakt en gång i veckan. Jag har även kunnat kontakta henne mellan gångerna om jag behövt akut stöd, vilket har hjälpt mycket.
Tack för länken! Jag har, och har haft, kontakt med människor som själva lider/har lidit av psykisk ohälsa. Det är ett stöd, en slags tröst, men ingen hjälp. Just nu skriker hela jag efter hjälp. Till saken hör dessutom att jag har haft extremt svårt att hitta rätt hjälp. Jag har haft kontakt med psykiatrin under många år, men det var först när jag träffade den här samtalskontakten som jag faktiskt började komma framåt. Hon har inte krånglat till saker.
Dem jag träffat tidigare har jobbat med specifika metoder där jag snabbt avslöjat intentionerna bakom olika frågor och resonemang. Jag har heller inte känt att dessa metoder varit till någon hjälp, utan har bara känt mig spänd och hämmad, då metoderna – utöver förutsägbarheten – även inneburit x antal förhållningsregler och “skådespeleri” av terapeuten (vilket jag också sett igenom). Jag har också känt att de råd jag fått varit meningslösa, då jag redan provat dessa saker själv, inte sällan upprepade gånger under många års tid. Jag har haft otroligt svårt att hitta någon som har kunnat möta mig där jag befinner mig.
Nu ikväll har jag skickat ett mejl till Svenska kyrkan. Min mamma föreslog att jag skulle gå och prata med en diakon. Jag är inte troende, men försöker ändå vara försiktigt positiv. Kanske kan det finnas någon där som kan hjälpa mig med de bitar som är kvar. Utifrån vad jag har förstått så jobbar inte diakoner med olika metoder med en herrans massa regler, utan det är mer avslappnat.
Hmm kan du arbeta med supportsamtal?
Ja, det skulle jag nog kunna göra! Det har jag inte tänkt på. Tack så mycket för tipset! Jag ska kolla vad det finns för sådana jobb.
Just nu har jag faktiskt i princip fullt med frilansjobb t.o.m. december, vilket känns jätteskönt, men efter nyår vill jag börja jobba halvtid och då är det troligt att jag kommer att behöva komplettera frilansuppdragen med något annat.
Jag har faktiskt ringt akutpsykiatrin vid några tillfällen. Varit inlagd en kort tid också. Skrev dock ut mig så fort jag kunde. Har bara gott att säga om psykakuten jag tillhör. De har förstått mig och hjälpt mig att få säga det jag vill. Säga att jag är välkommen dit. De lyssnar verkligen på vad jag säger och jag är välkommen att ringa när jag behöver och om de inte har tid så ringer någon upp mig när det lugnat sig hos dem. De har hindrat ett snabbare sucid förlopp hos mig tror jag.
Det tycker jag låter väldigt bra! Skönt att akutpsykiatrin tar dig på allvar. Då tycker jag att du ska vända dig dit nu också. Det låter som rätt plats för dig. Och om du blir inlagd, skriv inte ut dig så fort som möjligt den här gången. Låt dem hjälpa dig att hitta ett ljus i mörkret. Det är det de är till för.
Ush läst igenom tråden och kan dom utomstående bara beklaga, lider med dig! Jag vet vad det handlar om när samtalskontakter ger sig och vill ”gå vidare” , mitt vanligaste hejdå är : Du har alla medel och nycklar för att klara dig själv. … Fantastiskt att man fortfarande sitter framför spegeln och önskar livet ur sig utan framgång!! Hoppas du ”hittar rätt” med ngn du kan anförtro dig till och som kan vägleda dig till framgång.
Ja, om man har så mörka tankar så har man ju bevisligen INTE “alla medel och nycklar” för att klara sig själv. Vad tråkigt att dina samtalskontakter har avslutat innan du känt dig redo för det. Jag beklagar å dina vägnar också. Det måste ha varit skitjobbigt.
Jag trodde verkligen att jag hade hittat rätt samtalskontakt den här gången, men uppenbarligen hade jag fel. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att hitta rätt. Jag träffade den här samtalskontakten igår, eftersom jag mådde så fruktansvärt dåligt, och då pratade vi om att jag behöver någon som ligger ett steg före mig, d.v.s. någon som ger mig nya infallsvinklar. De flesta gör nämligen inte det, utan den här samtalskontakten är den enda som gjort det. De andra har bara kommit med sådant som jag redan tänkt/provat själv, och det har inte varit särskilt svårt att lista ut deras “nästa drag”.
Min samtalskontakt sa igår att det är “fantastiska och unika förmågor” jag har, och att det är väldigt ovanligt. Hon sa också att hon själv är likadan, vilket hon även sagt tidigare. Därav att jag har tyckt att det fungerat så bra med henne. Hon var också ärlig med att det nog kan bli väldigt svårt att hitta någon som jag kommer känna ligger steget före mig, men hon förstod samtidigt att det är vad som krävs för att jag ska få ut någonting av kontakten.
Ett annat, stort, problem är att jag upplever att personal inom psykiatrin har extremt svårt att klara av att jag reagerar på saker i deras bemötande. Jag är inte rädd för att fråga och ifrågasätta när någonting inte känns bra. Detta har jag även gjort inom tandvården, då jag är tandvårdsrädd, men där upplever jag att det ses som positivt. Inom psykiatrin upplever jag däremot att det ses som väldigt negativt och besvärande för personalen, och jag har många gånger upplevt att personalen försökt avleda mig i dessa situationer. Varpå jag naturligtvis har frågat varför de försökt avleda mig, varpå de blivit ännu mer obekväma. Många gånger har jag hållit inne med mina känslor kring deras bemötande, varpå jag känt mig spänd och otrygg, men personalen har verkar nöjda.
Den här samtalskontakten har kunnat ta att jag fungerar såhär, och har tidigare bemött det väldigt bra, men igår kallade hon det plötsligt för “terapistörande beteende”. För mig handlar det enbart om att jag vill känna mig trygg, vilket blir svårt med alla förhållningsregler. Jag upplever att det är mycket mer avslappnat, och högre i tak, inom tandvården och t.o.m. hos veterinären. Där uppmuntras jag till att fråga och säga till när någonting inte känns bra. Men inom psykiatrin är det precis tvärtom. Det känns som om personalen, istället för att ta hänsyn till mina behov, vill anpassa mina behov så att de passar deras sätt att jobba, men det fungerar inte för mig. Jag är så ledsen och förtvivlad över att det känns som om det är något slags självändamål att göra “rätt” istället för att göra gott.
När min samtalskontakt förstod att jag tappat hoppet om att få hjälp så erbjöd hon mig att träffa henne en gång i månaden. Jag skulle gärna vilja det, men jag vet inte om jag vågar, för om jag inte får säga ifrån när hon gör någonting som inte känns bra så kommer jag att bli mer stjälpt än hjälpt.
Åh, jag önskar också att du fick krama din hund. <3 Det är fruktansvärt när ett älskat djur går bort.
Nej, de bemöts inte alls. Nämner jag något om det så pratas det bort i praktiska termer om vad jag skulle kunna göra för aktiviteter. Något jag överhuvudtaget inte är intresserad av eftersom jag inte vill vara här. Jag vill inte leva. Så jag har sagt stopp nu. Har tagit starka ångestdämpande och sömnmedel dagligen i 8 månader. Så jag har meddelat dem att jag vill hämta min medicin men inte dela i något samtal mer. Jag planerar för min död. Så idiotiskt. Alltid samma fras ”Jag hör vad du säger” kan så vara men de bryr sig inte om det. Helt ärligt tror jag inte de har hört ett ord av vad jag säger, de hör bara vad de vill höra. Jag är tvingad till ett läkarmöte nästa vecka. Har inget att säga mer så jag tänker inte säga något mer än att jag vill sluta men få min medicin så länge jag behöver den.
Åh, vad jag känner igen detta “jag hör vad du säger”! För en del kan det säkert hjälpa att få höra det – människor är olika – men för mig har det aldrig hjälpt ett dugg. Förmodligen säger vårdpersonalen så för att bekräfta att de lyssnar, men jag känner bara: “Det hoppas jag VERKLIGEN att du gör”. Att personalen lyssnar känns som det minsta man kan begära.
Jag förstår att du mår riktigt jävla skitdåligt. Jag hoppas ändå att ditt läkarmöte nästa vecka blir bra, att du blir tagen på allvar. Du ska INTE behöva må som du gör nu.
Har du haft kontakt med akutpsykiatrin? Jag har ingen egen erfarenhet av dem, men kan tänker att de kanske är bättre på att bemöta riktigt mörka tankar?
Jag har kontakt med vården. Tyvärr är det lite samma där. Jag vill inte leva och har konstanta självmordstankar och planer. De ger mig s.k ”Jag stärkande” stödsamtal som givetvis inte fungerar så de lever att man vill leva. Det är samtal om vad jag kan göra om jag hade velat leva och de har massor att säga om det. Men de missade totalt poängen att jag inte vill leva så de kan komma med hur många aktivitets förslag som helst, de fungerar inte om man inte vill leva!
Jag tycker att det är allvarligt att vården använder sig av metoder som inte hjälper dig. De måste ju märka att det inte hjälper…? Alla metoder passar inte alla, och inte i alla situationer. Men, det betyder inte att det är hopplöst! Med rätt hjälp så kan alla må bättre, även du.
Bemöter vården dina existentiella tankar? Kan ni diskutera dem på ett djupare plan?
Jag representerar inte Mind, men jag förstår verkligen att du blev förvirrad av det svaret. Jag själv hade nog blivit ganska ledsen. Det du skriver är väldigt mörka tankar. Det är djupa existentiella frågor du bär på, och av svaret att döma så känns det inte som om personen i fråga har den kompetens som krävs för att bemöta dessa tankar.
Har du kontakt med vården?
Jag har chattat på Mind kanske 3-4 gånger och alltid avslutat chatten med att jag känner att jag slösar med deras tid eftersom jag inte upplever att jag få någon hjälp av deras metodik. För att vara oerhört generaliserande så får jag lite känslan av att de utgår ifrån att jag är 15-16 år och att mina självmordstankar egentligen ”bara” är vanlig tonårsångest – att jag inte egentligen vill dö. Dessutom har jag många gånger fått ”goddag yxskaft”-svar där det framgår att de inte läst det jag skrivit alldeles ovanför. De som sitter i chatten är volontärer som, om jag förstått det rätt, fått en kort kurs i Motiverande Samtal (MI, motivating interview) och att deras främsta strategi är att validera det jag skriver, bland annat genom att upprepa ”jag hör att du mår dåligt” och liknande fraser. För mig känns det förnedrande när jag beskriver det helvete jag sitter i och får tillbaka ”du ska se att det blir bättre” eller något annat klämkäckt. De kommentarer jag brukar få av människor som blir livrädda och nervösa när de får höra hur jag mår, som helst av allt vill gå därifrån och bara försöker svepa undan ämnet och byta till att prata om den senaste biopremiären. Jag är helt övertygad om att volontärerna gör sitt bästa och enbart vill väl, men jag efterlyser också bättre utbildning för dem och/eller någon form av förkunskapskrav. Jag förstår att man inte kan kräva att alla ska vara skötare, kuratorer o dyl eftersom detta är ett ideellt uppdrag och ”beggars can’t be choosers” (man får helt enkelt vara oerhört glad för alla som är villiga att ställa upp!). Jag vill ge en eloge till alla volontärer som, trots bristande kunskap, är villiga att försöka hjälpa och stötta. Men tyvärr så blir det inte så bra alla gånger. Anledningen till jag tar kontakt via chatten är att jag ibland inte vill att saker och ting ska stå i min journal, men oftast handlar det om att jag oftast mår som sämst sent på kvällen – och här stänger det mobila teamet redan klockan 22. Därefter kan man bara ringa länsakuten och de har inte tid att prata, de vill bara få bedöma huruvida jag borde bli inlagd eller inte. Och den diskussionen är jag inte villig att ta. Jag skulle också vilja att man informerar tydligare om att det handlar mer om medmänskligt stöd än om stöd från någon som är utbildad. Att säga att volontärerna är utbildade är helt enkelt lite missvisande, man får för höga förväntningar. Jag önskar att landstinget förstod vikten av dygnetrunt-stöd! Hade jag bott i grannkommunen hade jag kunnat ringa den mobila enhet som har öppet 24h/dygn. De ska enligt uppgift ta emot samtal från oss här också, när vår enhet har stängt, men det är i mån av tid – och det gör att personalen stressar på samtalet för att kunna göra sig tillgänglig för de som faktiskt hör till dem. Eller skäller ut en för att man ringt fastän man bor i ”fel” kommun. Jag är helt övertygad om att jag är långt ifrån ensam om att ha det värst sena kvällar och nätter.
Jag förstår dig verkligen. Jag har visserligen bara vänt mig till chatten en enda gång, så jag kan inte säga att jag inte skulle känna att jag fick bra stöd om jag provade igen, men den gången fick jag liknande svar.
Jag tror absolut att volontärerna skulle behöva lite mer utbildning, då de möter människor som befinner sig i ett väldigt mörker. Min erfarenhet av psykiatrin är att personer som inte har rätt kompetens, ibland har fått mig att må sämre. Det har såklart inte varit medvetet, utan de har trott att de har agerat på rätt sätt i situationen. Samma sak tänker jag kan hända i chatten, d.v.s. volontärerna kan omedvetet få någon att må ännu sämre om de inte har tillräckligt med kött på benen. Precis som du så tror jag att de enbart vill väl, och att de gör sitt allra bästa, men ibland krävs också tillräcklig utbildning för att kunna utgöra ett stöd till någon som mår väldigt, väldigt dåligt.
Hej, du goda främling. Jag lever då fortfarande och har faktiskt fått tag på en samtalskontakt på min lokala ungdomsmottagning. Det känns okej för stunden och jag hoppas på att det kan ge mig vad jag behöver. Tack för att du frågade.
Underbart att höra! Jag är glad för din skull!
Hej Tack för att du delar med dig hur det har varit för dig. Tipset att begränsa samtalstiden och ge en förklaring till varför ska jag prova. Det är något jag kan tänka mig fungera då han vet och accepterar att jag behöver jobba. Jag vet inte om du följer tråden men om du gör det får du gärna berätta hur du gjorde för att komma ur din depression, tänker att den vägen kanske kan vara något för min son att prova. Eller om du har fler tips på vad som kan vara bra att göra eller vad jag ska undvika.
Jag följer tråden.
Vad bra att din son accepterar att du behöver jobba. Då kanske det fungerar att begränsa samtalstiden. Hur mycket/hur länge brukar han vilja prata? Om han vill prata väldigt länge, så kan jag tänka mig att det innerst inne tar energi för honom också.
Jag kom ur min depression tack vare att jag tog mig själv tid. Jag befann mig mitt ute på ett stormande hav, och jag behövde vänta ut stormen. Det gjorde jag genom att ta en paus från allt utom familjen. Jag slutade t.o.m. med mina intressen och hade inga vänner. Det kanske låter hemskt, och det var det, men för mig var det räddningen. Jag tror att om jag hade fortsatt att vara aktiv så hade det bara stormat ännu mer. Jag behövde en paus.
Plötsligt började det storma lite mindre, och jag fick drömmar och mål igen. Jag började även längta efter mänsklig kontakt och blev aktiv på olika nätforum. Där träffade jag två personer som jag började umgås med. Jag började också läsa in gymnasiet på folkhögskola. Så småningom tog jag även upp mina intressen igen.
De där tre åren som jag i princip slutade leva var verkligen hemska, men de var också väldigt viktiga. De var en läkeprocess.
Jag tror att man kan behöva ta en paus från allt om man mår väldigt dåligt, och t.ex. bli sjukskriven så att man får läka och återhämta sig.
Det som är väldigt oroväckande i din sons fall är att han har haft seriösa planer på att ta sitt liv. Då behöver han hjälp, så att han inte skadar sig själv. Om han inte själv vill söka hjälp så får ni som anhöriga helt enkelt fortsätta att se till att han blir inlagd när han är en fara för sig själv. Jag förstår dock att det måste vara väldigt jobbigt för er.