Red Dykepi
Skapade svar
-
Tack Ur ett perspektiv är det ju lönlöst att skriva här, eftersom det är som det är, men det är ändå någon form av ventil och en plats där det känns som om jag blir tagen på allvar. Till och med när jag säger att jag inte vill leva. Det finns inte längre någon som helst anledning för mig att fortsätta leva. Visst, min familj, mina föräldrar och min bror kommer sörja. Kanske rejält ett tag. Men sedan tror jag på fullt allvar att de kommer att inse att en enorm anledning till oro har försvunnit och att ett lugn infinner sig. Så jag tror verkligen att det vore bäst för alla om jag åker tillbaka till bron och gör slag i saken. Eller så bryter jag löftet till läkaren att lämna bort sömntabletter som hon just skrev ut, till mina föräldrar så att jag bara har några stycken åt gången. Pga nåt strul hos tillverkaren kan läkarna bara skriva ut 100-pack för närvarande.
Vad bra att du känner att du blir tagen på allvar här. Här får du skriva precis som det känns.
Jag har tidigare tänkt liknande tankar som du, att om jag bara försvann så skulle min familj upptäcka vilken börda som försvunnit. Men sedan, när jag har mått bättre, så har jag förstått att det inte alls skulle bli på det viset. Min mamma skulle bli fullständigt förtvivlad om jag försvann. Det spelar ingen roll att hon ibland har varit väldigt orolig för mig, eller att jag i perioder har varit en ekonomisk börda för henne, för hon älskar mig över allt annat i alla fall.
Jag kan förstå hur du tänker, men jag är säker på att din familj aldrig skulle uppleva ditt försvinnande som någonting positivt. Oavsett hur lång tid som gått så skulle de förmodligen uppleva ett stort tomrum och sakna dig gränslöst. Jag tror att de hellre oroar sig för dig – och har dig kvar – än slipper oroa sig och förlora dig.
Mm, kommunen har två stycken att erbjuda och den ena fick jag ”hjälp”av för ett par år sedan. Han imponerade inte, jag fick förklara för honom hur FK fungerar och brevet han skrev åt mig hade jag skrivit tjugo gånger bättre själv (både i innehåll och stavning). Dessutom måste jag då sitta ytterligare en gång och beskriva hela historien igen, allt som gjorts och testats, alla vägar som jag prövat, alla klagomål jag framfört men inte fått gehör för, möten som hållits osv. Och förklara varför både FK och landstinget styrs av idiotiska direktiv och har fullt av känslolösa paragrafryttare till anställda. Alla förslag jag fått här är fullständigt rimliga och jag uppskattar att ni lägger energi på det här. Men det mesta har jag redan prövat och det har fallerat. Något av det borde i all rimlighet ha fungerat, men det här är ju uppenbarligen inte menat för mig. Jag ska ju tydligen fightas igenom precis hela livet och då känner jag att det är nog nu. Mötet med FK var sista ronden och jag förlorade.
Jag känner igen mig så mycket i din situation på det viset att jag också alltid får råd som jag redan har prövat. Och när jag ber om hjälp så visar det sig ofta att jag hade gjort det hela bättre själv. Det är hemskt, och oerhört ensamt, att känna att man inte orkar allting på egen hand samtidigt som man inser att man själv är bäste dräng.
Det är verkligen förjävligt att du ska behöva kämpa så med allt. Jag känner starkt med dig, även om jag inte kan göra något för att hjälpa dig.
Jag har försökt få byta ut henne tidigare men möttes då av att jag inte kan byta ”under pågående ärende”. Men jag har ju alltid ett pågående ärende. Så jag gav upp. Jag pratade med hennes chef före jul, när vi försökt få tag på henne i 2 månader utan att hon ringt upp. Det var inte första gången hon bara totalvägrade att ha kontakt, men det enda det telefonsamtalet ledde till var att chefen tvingade henne att ringa upp samma eftermiddag. Det löste förstås problemet där och då, men det löste ju inte samarbetsproblemet. Jag vet att jag har rättigheter i teorin, men i praktiken är det annorlunda och jag kan inte slåss mer.
Det låter som en väldigt dålig ursäkt från Försäkringskassans sida. Säkert handlar det bara om ovilja. Jag har bytt handläggare under pågående ärende (sjukpenning i särskilda fall) så uppenbarligen går det. Jag förstår dock att du inte orkar slåss. Har du funderat på att kontakta ett personligt ombud som kan hjälpa dig att bråka?
Jag vet inte om det fortfarande är någon som läser det här, men jag skriver ändå (jag förstår till fullo de som slutar läsa!) Mötet med FK gick åt skogen. Det var som att prata med en tegelvägg. Hon såg mötet som slöseri med tid och gjorde det väldigt tydligt. Hon var inte intresserad av att göra någonting lättare för mig, eller samarbeta på något sätt. Hon vägrar göra en intern anmälan om sjukersättning för att jag nyligen fått avslag ”och sedan dess har ju inget hänt, så jag kan ju inte gå in och säga att du ska ha sjukersättning – det har de ju redan bestämt att du inte är aktuell för”. Samtidigt sitter hon och säger att sjukförsäkringen/sjukpenningen bara är till för de som faktiskt har en chans att återvända till arbete, inte som någon ”stadigvarande försörjning”. Jag gjorde deras utredning i somras men den är inte värd ett smack. Hon kommer fortsätta att ifrågasätta mina sjukskrivningar om de ser likadana ut från gång till gång (trots att det är det som är det rimliga – inget händer ju, det är ju det som är vår poäng). Så inga garantier, ingen hjälp, inget stöd. Snarare hot om att man måste göra löpande nya bedömningar – fastän ALLA förstår att jag inte kommer längre än så här. Hon är gravid såg jag, så hon försvinner väl snart, men det hjälper ju inte – de är ju likadana allihop. Jag orkar inte, det är ju slagsmål vart jag än vänder mig. Det känns som om jag sitter i en liten cell med tegelväggar åt alla håll – åt sidorna, uppåt och nedåt. Och som en vän sa; det gör ont att slåss, sparkas och slå huvudet i väggen. Även om det teoretiskt sett går att klättra så slår man huvudet i taket efter ett halvt steg. Skriker man ekar det bara, så man dessutom får ont i huvudet. Och inga fönster finns det, så man vet inte vad som finns runt omkring och man kan inte ana någon ljusning eller få någon förvarning om när det nästa gång ska börja stiga vatten runt fötterna. Så känns mitt liv. Jag kan inte längre. De har slagit sönder mig för sista gången, jag kan inte plocka ihop bitarna den här gången
Jag läser.
Det verkar som om du har haft oturen att träffa på en handläggare som gör allt hon kan för att spara pengar åt myndigheten. Det är säkert så att hon snart går på föräldraledighet, men kan du inte byta ut henne redan nu? Det finns faktiskt vettiga människor även på Försäkringskassan, även om jag (möjligen är jag väldigt fördomsfull nu) tänker att de kanske inte är så jättemånga. Jag har själv träffat på ett par oförstående och nitiska handläggare, men dem har jag bytt ut, och då har det faktiskt blivit bra. Nu har jag en handläggare som verkar både trevlig och empatisk, och hon har aldrig ifrågasatt mina ansökningar om sjukpenning. Jag fick henne efter att jag råkade ut för en extremt nitisk handläggare som jag krävde att få byta ut.
I övrigt förstår jag att det känns som om du har fastnat i något slags moment 22. Jag känner alltför väl igen det, jag har också en tendens att hamna mellan stolarna. Tyvärr har jag inga bra råd att ge dig (annat än att försöka byta ut handläggaren på Försäkringskassan) men jag vill att du ska veta att jag läser allt du skriver här. Fortsätt att skriva av dig om du vill. Du har åtminstone forumet. Kanske kan det vara ett pyttepyttelitet ljus i mörkret?
Tack för tipset, men det är psykologen jag inte vill byta ut. Att ha en stadig läkare är viktigt och något jag värdesätter högt, men jag har förtroende för den här psykologen och jag upplever att hon förstår mig, lyssnar och tar mig och mina svårigheter på allvar. Hon har också rätt kompetens och erfarenhet för att kunna hjälpa mig. Om hon bara tilläts… Jag vill inte byta läkare heller, men det är väldigt mycket värre att byta psykolog.
Jag förstår. Det är verkligen skit att din psykolog är bakbunden av enhetschefen!!
Jag bad om att få ett SIP-möte för ett par år sedan, men det rann ut i sanden för att boendestödjarna, läkaren och en av behandlarna (jag hade då två) alla slutade inom loppet av ett par månader. Sedan dess har jag väntat på att få en stadig läkarkontakt, låta denne lära känna mig och kräva ett möte. Det tog 2 år innan jag fick en fastanställd läkare (den här läkaren fick jag i juli -18)… Jag tar inte den risken igen, inte när jag nu har en läkare som är engagerad. Ingen kan garantera att jag inte hamnar i deras ”hyrläkarcirkus” igen. De har jättesvårt att hitta fasta läkare och de enda som stannar länge är de som redan har varit där i över 10 år. De som kommer dit nuförtiden blir inte långvariga. Men det blir inte enhetscheferna heller. Jag gick på en annan mottagning i några år, men när de fick massupsägning av läkare (alla utom en slutade på en gång, av olika orsaker) och jag ändå ville byta psykolog för att personkemin totalt saknades och jag var livrädd för henne rekommenderades jag av min dåvarande läkare (som skulle sluta) att återvända till denna mottagning eftersom det var ”mer stabilt” här. Så jag bytte och sen slutade den dåvarande enhetschefen och vips så började cirkusen, både bland psykologerna och läkarna. Och enhetscheferna. Tydligen ska den nuvarande ”byta position”, dvs befordras (tjo!) så nu söker de en ersättare. Igen. Men först fattar hon beslut om vad som ska hända flera månader efter att hon själv inte längre finns kvar och behöver ta konsekvenserna. Så nu har jag några gånger kvar med min psykolog innan det hela tar slut och det är nu upp till mig att avgöra om jag tycker att det är ”värt besväret” så att säga att påbörja en behandling som vi alla vet kommer att avbrytas mitt i. Innan vi har en chans att uppnå något resultat. Annars tar vi de närmaste tillfällena till att avsluta vår kontakt och så är det över sen. Som jag ser det så handlar det om att jag ska fatta beslut om ifall mitt liv tar slut nu eller om någon månad. För utan en slutförd behandling har jag inte en chans att få ett liv som är värt att leva och förmåga att ta mig ur min isolering, ensamhet och träffa någon att starta familj med (det enda som kan ge mig livskvalitet). Utan man och barn har jag inget att leva för – det är inte någon fix idé jag har utan något jag alltid har varit helt medveten om – jag har drömt om att ha egna barn sedan jag var 2-3 år gammal. Och snart är det kört, snart är jag för gammal. Så då kan jag lika gärna avsluta det hela nu, för det är ingen poäng med att bara dra ut på lidandet.
En fundering: Kan du följa med din läkare till hennes nya arbetsplats? Då har du åtminstone EN person som känner dig väl och som du trivs med. Jag har fått erbjudande om att följa med läkare som slutat, just för att de tänkte att jag skulle slippa byta.
Jag gick på mötet och höll mycket riktigt på att inte komma därifrån. Det som fick läkaren att släppa mig var mitt löfte att komma till psykologen imorgon. Ett steg i taget antar jag. Jag gillar den här läkaren väldigt mycket, hon är mjuk och vänlig i mötet med mig, men villig att slåss mot FK. Så sorgen är stor att hon nu meddelade att hon slutar nästa vecka. Det är intressant att den typen av information alltid har så svårt att komma fram. Jag hatar när de börjar med att säga ”jag vet inte om du har hört, men…” För det innebär alltid att de slutar, och svaret är alltid att jag inte har en aning. Och så får jag fem minuter på mig att komma på allt jag behöver säga, alla recept och intyg som jag måste komma på osv för att det här blir sista gången vi ses. Jag hatar det! De tog mitt mående på allvar, det märktes, men problemet är att ingen av dem kan ändra på chefens beslut. Även läkaren tycker det är ett dåligt beslut, men hon har inte makt att ändra på det. Hon skrev ett nytt intyg till FK och ska försöka få till ett telefonmöte med handläggaren, för något SIP hinner vi inte ha innan hon slutar och ett med en helt ny läkare är ingen poäng. Detta är andra gången ett planerat SIP rinner ut i sanden. Jag vet att det är lagvidrigt, men det hjälper inte. Trycker jag på att jag ha rätt till ett möte så får jag det ju bara med folk som ändå inte kan strida för mig eftersom de inte är insatta och inte känner mig. Så visst, de hör att jag mår dåligt, men de kan inte göra något åt det, situationen är fortfarande densamma. Jag hatar mitt liv!
Vad bra att de tog dig på allvar! Det blir jag glad av att höra. Men ååååh, vad tråkigt att din läkare ska sluta!!!!! Jag har varit med om det flera gånger själv, och det har varit sjukt jobbigt varje gång. Tyvärr verkar det som att alla empatiska och engagerade läkare flyr. Jag hade en gång en läkare som slutade för att hon ledsnade på enhetschefen. Jag träffade själv den enhetschefen en gång och hon var verkligen hopplös. Hon saknade alla former av verklighetsförankring.
Jag är verkligen ledsen för din skull, och jag förstår att det här med läkaren ställer till det jättemycket för dig. Känner du att du klarar av att börja träffa en ny läkare? Om du gör det så kanske ni kan ha SIP-mötet längre fram, när den nya läkaren lärt känna dig. Jag förstår dock att du helst hade velat ha det nu. Skit att all otur kommer på en gång!
Jag hade kontakt med akutenheten igår (en vän ringde dit och bad dem ta kontakt med mig), som skrev en avrapportering till mottagningen. I morse ringde psykologen och erbjöd mig en återbudstid hos henne, tillsammans med läkaren. Så vad än akutenheten skrev så verkar det ha skrämt dem. Så jag ska dit om en timme och just nu vet jag inte riktigt vad jag känner. Jag kommer att gå, men jag är rädd att de inte kommer att släppa hem mig därifrån sen. Och det tjänar ingenting till, slutenvård är bara förvaring – helvetet utanför kvarstår. Jag vill inte leva, jag önskar tom att jag kunde få någon galopperande sjukdom som avslutar det hela utan att familjen står kvar med frågan vad de kunnat göra annorlunda. De kan inte göra något åt situationen, men jag vet samtidigt att det är den frågan de kommer ställa sig när jag tar livet av mig. Och jag vill inte göra dem illa. Jag hade en vän som blev sjuk och inte orkade med tanken på ”resten av livet” med sjukdomen. Jag har sett hans frus kamp efteråt, barnens sorg och själv känt stor saknad. Men jag har aldrig varit arg på honom. Jag förstår hur han kände, jag vet att vad vi än hade gjort där i stunden hade han lyckats förr eller senare, alla interventioner var bara försening av det oundvikliga. Saknar jag honom? O ja, han var ett enormt stöd, men jag kan inte vara arg på honom. Jag är däremot avundsjuk. Han vågade och han lyckades. Jag vill inte leva mer
Åh, vad bra!! Antar att du är på mötet i skrivande stund. Berätta gärna hur det gick!
Min psykolog ringde idag, nu är hon tillbaka på jobbet och hon såg förstås att mötet blev helt inställt och att jag kraschade till följd av det. Jag utlovades att hon skulle ringa när hon kom tillbaka, och det gjorde hon också. Poäng till henne för det! Problemet är bara att hon på något sätt lyckats boka in en annan patient på min tid på torsdag. Vad är det med de här veckorna? Vad har jag gjort för fel? (jo, jag vet att det inte är mitt fel att allt det här händer, men det börjar nästan kännas så) Vad jag önskar att det här helvetet bara kunde ta slut, att jag får somna in en gång för alla. Jag tror att jag har det som behövs, men jag är sååå rädd att misslyckas, och jag önskar att jag kunde få somna in utan att min familj ska ta skada av det. Det är förstås omöjligt, men jag kan inte fortsätta leva bara för att mina föräldrar ska må bra. Någonstans måste jag väl ändå få känna att det är värt det för MIN skull också? Det är det inte och det spelar ingen roll hur mycket andra säger att det måste finnas något som gör det värt att finnas till. Det finns inte. Sorgen lägger sig med tiden, även om saknaden kanske kvarstår. Men jag kan inte leva bara för mammas och pappas skull, det går inte. Jag vill verkligen inte göra dem illa, men det här fungerar inte. Mitt liv kommer ju inte att förändras om jag inte får hjälp (kanske inte ens då, men då finns det i alla fall en gnutta hopp), jag får inte hjälp och jag kan inte leva så här. Snälla, låt mig bara få somna!
Vad bra att din psykolog ringde! Då tar hon sitt ansvar, och det är väldigt positivt! Däremot förstår jag att det känns skitjobbigt för dig att hon har bokat in en annan patient på din tid. Är det så att ni har en fast tid stående, eller brukar ni boka tider från gång till gång? Om det är så att ni har en fast tid så tycker jag att hon borde kontakta den andra patienten och förklara att hon råkat dubbelboka (för det har hon ju faktiskt gjort då).
När psykologen ringde idag, berättade du då för henne om de oerhört mörka tankar som du har? Är det någon annan i din omgivning som känner till de tankar som du idag har uttryckt här på forumet?
Kan du få hjälp (t.ex. av dina föräldrar) att bekosta privat behandling? Om inte annat så kanske någon (t.ex. din vän som är diakon) hjälpa dig att söka fondmedel? Det finns fonder för sådant. Snälla, ge inte upp!
Idag är det en sådan där jobbig dag då jag måste säga nej. Jag tycker att det är jobbigt att säga nej överlag, men att säga nej till uppdragsgivare är det allra värsta. Hittills har jag bara behövt säga nej till samarbete med företag som erbjudit mig rena skamarvoden, men idag tvingas jag säga mej till en befintlig uppdragsgivare, nämligen tidningen jag skriver för.
Vårt samarbete började när jag frågade om de behövde någon som skrev noveller, vilket de gjorde. Från början skrev jag enbart noveller, men sedan började jag även skriva faktaartiklar och konstruera frågequiz.
Sent igår kväll fick jag en förfrågan om att göra ett reportage, och detta reportage skulle då innehålla en intervju och gärna en bild. Jag blev såklart glad över det visade förtroendet, men grejen är att jag inte är journalist (och har aldrig påstått mig vara det). Jag har ingen kunskap om hur man gör reportage eller intervjuer. Inte heller har jag några fotokunskaper. Jag äger inte ens en kamera (om man inte räknar mobilens). Jag gick ett halvår på en journalistisk utbildning, men det var inte min grej. Jag skriver hemskt gärna noveller och faktaartiklar, och konstruerar frågequiz, men reportage och intervjuer ligger utanför mitt kompetensområde.
Att som skribent inte kunna precis allting är ju ingenting konstigt, och egentligen är det bara att förtydliga för uppdragsgivaren att jag inte är journalist. Jag frilansar och har ingen skyldighet att tacka ja. Men av någon konstig anledning så tycker jag att det är pinsamt att behöva säga nej p.g.a. kompetensbrist. Jag skulle kunna ljuga, men då är risken stor att jag får fler sådana här förfrågningar framöver och det vill jag inte. Förresten behöver jag öva på att säga nej överlag, så jag får väl se det som att det dök upp ett bra övningstillfälle.
Hej! Jag är ny här på forumet och jag tänkte säga lite vad jag sysslar med inom frilans. Jag jobbar åt ett företag som heter WeOptimize där dom sysslar med främst affiliate marketing dom håller även på att bygga hemsidor till andra. Men min arbetsroll är uppbyggnad av hemsidor som är inom kategorin ”affiliate marketing”. Mitt nuvarande projekt är jämförsletjänsten Ecoenello.com, som jämför allt inom privatekonomi. Att jobba som frilansare är det bästa valet jag har gjort i mitt liv. Jag får bra lön och jag kan jobba vart och när jag vill. Inga bestämda tider alltså, så länge jobbet blir gjort. Jag kan verkligen rekommendera till andra att öppna upp ögonen för frilansjobb! För er som inte vet vad affiliate marketing är, kan ni läsa om det mer här på wikipedia 🙂
Vad kul att du trivs med frilanslivet och att du har hittat något som passar dig! 🙂
Hej Idag ställdes mötet med FK in, både läkaren och psykologen är sjuka. Det mötet har vi kämpat för att få planera in sedan augusti… Och min läkare skulle samtidigt ha förnyat mitt sjukintyg, skrivit recept osv och jag behövde prata med henne om hela situationen. Hon avbokade vår ordinarie tid som var om två veckor, för att vi ändå skulle ses idag. Henne har jag inte träffat sen oktober. Inget landsting kommer ge mig den behandlingsmetod/-längd jag behöver eftersom Socialstyrelsen inte har med den på sin rekommendationslista över behandlingar för mina diagnoser. Så det spelar ingen roll att gå någon annanstans, utöver att jag inte har möjlighet att åka till ett annat landsting varje vecka. Och det dessutom klarar jag inte av att byta behandlare igen. Det är slut nu. Jag ska bara luska ut hur jag ska gå tillväga med tanke på att mina mediciner finns hos mina föräldrar.
Åh, herregud vad frustrerande! Jag hoppas verkligen att psykologen och läkaren var rejält sjuka (typ maginfluensa). Annars får man faktiskt masa sig iväg på ETT möte, om det är ett sådant här viktigt möte, och gå hem sedan. Jag hoppas att de nu ser till att boka in ett nytt möte, så att det inte hamnar på dig.
Jag kan bli så otroligt arg på Socialstyrelsens jävla riktlinjer! Visst är det bra att det finns rekommendationer, men de får ju inte användas in absurdum. För det första så är man ju inte en diagnos, utan en människa, och människor reagerar olika. För det andra så har inte all psykisk ohälsa med diagnoser att göra.