Red Dykepi
Skapade svar
-
Pink Soqaci, om du läser mitt inlägg igen så ser du att byte av enhet och/eller behandlare inte är aktuellt. Det är slut med sånt nu, jag kommer inte gå vidare. Läkaren har skrivit kraftfulla intyg och jag har gjort den utredning FK krävde men det skiter min handläggare i och min ansökan om sjukersättning ligger hos Förvaltningsrätten sedan september. Red Dykepi, min psykolog sa att hon ser mitt behov av en lång behandling, men hon tog inte strid. Hon ringde mig dagen efter (jag tror jag skrämde dem, för hon hotade att skicka hem akutteamet till mig om jag inte svarade när hpn ringde) och då sa hon bara att hon verkligen försökt, men att det inte gick att övertala enhetschefen. Exakt vad hon sagt och hur vet jag förstås inte, men jag kan tänka mig att hon fick order om att backa på mötet. Jag ska träffa henne imorgon, jag har några gånger kvar innan domen slår till (det känns så). Jag vet inte varför jag ska fortsätta, de har ju ändå gett upp. Jag mår så dåligt!
Fy, vad dåligt av din psykolog att inte ta strid för dig! Vilket svek! Psykologer finns ju där för att hjälpa patienterna, inte för att hjälpa personalen (i det här fallet enhetschefen). Jag blir så otroligt upprörd över att du inte får den hjälp du behöver, och jag förstår verkligen din uppgivenhet. Jag vet själv hur det är att stå utan stöd.
Vad jag förstod så är det såhär det ser ut i hela ditt landsting? Skulle du kunna söka hjälp i ett närliggande landsting? Numera har man ju rätt att söka vård var som helst i landet. Jag förstår dock om du inte orkar/har råd att åka långt.
Hur har dina dagar sett ut sedan mötet? Finns det någonting i ditt liv som fortfarande känns positivt?
Jösses! Den enhetschefen verkar helt sakna kompetens för hur saker och ting hänger ihop. Och genuint intresse för människor. Hon borde VERKLIGEN skrika uppåt istället för att försöka få dig att passa in i en mall. Jag känner alltför väl igen problematiken och blir så otroligt FÖRBANNAD på vissa anställdas totala oförmåga att tänka utanför boxen!
Jag är så ledsen för din skull. Vad sa din psykolog på mötet? Klarade hon av att stå upp för dig?
På måndag har jag ett möte med min psykolog och enhetschefen, samt en diakon som hjälper mig att ”slåss”, för jag orkar inte. Jag har spenderat jul/nyår tätt tillsammans med familjen då vi besökt min bror och hans familj utomlands. Att bo med de jag förvisso älskar, men också avundas, är svårt. Att se dem leva det liv jag trodde jag skulle få, men som nu ter sig alltmer ouppnåeligt är fruktansvärt tungt. Jag gläds med dem och missunnar dem ingenting, jag vill bara ha samma jag också. Ensamheten, singellivet och barnlösheten blir så mycket tydligare och det gör skitont. Jag är nervös och orolig för mötet för jag är så övertygad om att jag kommer att få höra att även enhetschefens händer är bundna. Och som sagt, jag orkar inte slåss! Blir det nej nu så lägger jag av när mina 20 ggr är förbrukade (vilket sker om ett par-tre veckor). Jag kan inte fortsätta så här och har inte kraft att påbörja en ny kontakt, vare sig privat eller i landstinget. Varje gång jag träffar någon ny och delar min historia lämnar jag bort en del av mig själv. Och med alla svek och brutna löften har jag aldrig någonsin ”fått tillbaka” det jag delat (ja förlåt det låter flummigt, men kanske förstår ni vad jag menar ändå). Jag har inget kvar att ge, jag är trasig nog som det är. Jag vet att jag måste gå på mötet och jag är tacksam för att de tar sig tid och för att diakonen slåss för mig, men jag vill verkligen inte gå, det är sååå ångestfyllt att bara tänka på det! (Och veckan efter har jag ett SIP-möte med Försäkringskassan, fy, tvi och blä!) Jag vill bara att det ska vara över!
Vad bra att ni ska ha ett möte! Jag hoppas innerligt att det går att lösa situationen så att du får den hjälp du behöver!! OM det skulle vara så att inte heller enhetschefen kan rå på situationen, men att hen ändå visar förståelse för situationen, så kanske hen kan ta ditt ärende vidare högre upp? Jag håller alla tummar för att enhetschefen kommer att förstå problemet och att hen har förslag på en rimlig lösning!!
Jag förstår precis vad du menar med att du lämnar bort en del av dig själv varje gång du berättar din historia för en ny person. Jag tycker inte alls att det låter flummigt, jag känner precis likadant. Jag förstår att du har ångest inför mötet, det hade jag nog också haft. Man är så utlämnad. Men vad bra att diakonen ska följa med, så att du slipper gå dit ensam.
Hur blir det med mötet med Försäkringskassan? Har du någon som kan följa med som stöd?
Usch vad jobbigt med ekonomin! Jag fick oxå börja jobba fast för att fixa min ekonomi när det begav sig. Vad har din katt för problem med öronen? Jag ska hålla tummarna att du får positiva besked. Ja fy sjutton – veterinärer är mycket dyrbara – själv löste jag det genom att jag kunde skaffa mig ett kreditkort som jag betalde djurräkningarna – sedan betalade jag in det som försäkringsbolaget skickar och avbetalar resten för att avlasta min ekonomi
Ja, ekonomisk stress är jättejobbig. Hemsk. Det känns åtminstone skönt att jag har bestämt mig för att ge det här med fast jobb en chans. För att kunna få ett jobb som passar mig så behöver jag nog en utbildning, så jag är inne på att börja plugga till hösten. Jag vet inte till vad ännu, men jag hoppas att jag hittar något.
Det har gått bra med kattens öron! Hon har haft öronskabb och öroninflammation, stackaren. Vid senaste veterinärbesöket fick vi kortisondroppar utskrivna, och förhoppningsvis ska det inte krävas fler mediciner eller besök, för det har blivit ett antal hittills. Kliniken skulle direktreglera de två senaste besöken med försäkringsbolaget, så jag vet inte än vad slutnotan kommer att landa på för min del.
Vad bra att du kunde skaffa ett kreditkort för att betala veterinärkostnaderna! Jag har tyvärr inte den möjligheten eftersom jag är sjukskriven på 75 procent och frilansar på resten. Men jag har en bra försäkring. Nu när den fasta självrisken är betald så betalar försäkringsbolaget 75 procent av skadekostnaden. Faktum är att kattens försäkring nog är den bästa investering jag gjort. Det är sååå värt de 125 kronorna jag betalar i premie varje månad!
Ja, den tanken dyker upp allt som oftast – vad skönt det vore med ett fast jobb som börjar när det börjar och slutar när det slutar, och sedan får man lön 🙂 Jag hade ett sådant, ett vikariat på några månader, för två år sedan, det var fantastiskt! Och jag hade kunnat få fortsätta som anställd, men då var det heltid som gällde och det vågar jag mig inte på. Jo då, jag stretar på, det gick lite bättre idag eftersom jag sov betydligt bättre i natt än på ett tag. Och solen skiner (sken), det hjälper! Hoppas att det löser sig för dig – just nu vet jag att har uppdrag fram till hösten, jätteskönt, men jag vet ju vad sjukt stressande det är att inte veta hur de närmaste månaderna ser ut!!! Och det spelar liksom ingen roll, jag kan noja över att jag inte vet vad jag ska göra i september istället för att glädjas åt att jag har jobb nu, när hjärnan är på det humöret 😛
Jag kan tänka mig hur skönt det måste ha varit att ha ett fast jobb, även om det vara var tillfälligt. Vad synd att du inte kunde fortsätta utan att gå upp till heltid. Jag förstår att du inte vågade det, det skulle inte jag heller våga. Heltid har alltid fått mig att krascha tidigare. Mitt mål i dagsläget är att komma upp till halvtid.
Vad bra att solskenet gjorde det lättare att jobba! Hoppas att det fortsätter att gå bra för dig, och att du får fortsätta att sova okej. Och gud, vad skönt att du har jobb fram till hösten!! Så härligt! Hoppas att du kan fortsätta att glädjas, men jag vet hur lätt det är att börja oroa sig för det som komma skall.
Jag mådde skit de första dagarna av det nya året. Jag tänkte: “Ska jag ha det såhär ett år till?” Och så kände jag att nej, det orkar jag inte. När jag tänkte efter, så insåg jag att all oro – och det faktum att jag inte alltid får in tillräckligt med pengar för att kunna ha ett liv – tar mer energi än vad det skulle ta att jobba jämnt antal timmar. Så nu har jag siktet inställt på att börja plugga i höst. Jag vet inte exakt vad jag ska läsa, men jag funderar på en YH-utbildning inom något administrativt eller inom research.
Problemet är att jag inte orkar plugga heltid, och systemet är så vansinnigt stelbent att det inte tillåter studiemedel och ersättning från Försäkringskassan i kombination. Så mitt alternativ är sjukpenning i särskilda fall + stipendium eller studiemedel + stipendium. Jag hoppas verkligen att det går att lösa, för det krävs nog en utbildning för att jag ska kunna få en anställning som passar mig. De jobb som man kan få med enbart gymnasieutbildning är ofta så kallade “enkla” jobb, och dessa jobb är ironiskt nog alldeles för svåra för mig…
Om du inte tycker om att fira högtider på det viset, så ska du såklart inte göra det. Men jag kan förstå att du skulle vilja fira på något sätt om sällskapet var det rätta. Rätt sällskap kan göra så mycket. Jag har märkt att vissa saker tycker jag är roliga att göra ensam, medan andra bara är roliga i rätt sällskap. Och fel sällskap kan nästan förstöra själva aktiviteten, även om aktiviteten i sig är rolig.
På sistone har jag faktiskt träffat en människa som jag blev genuint nyfiken på, vilket ytterst sällan händer. Hon verkade ha “Det”, som jag tidigare i den här tråden berättade är så viktigt för mig. Ofta märker jag direkt om en människa har “Det” eller inte, och den här personen verkade onekligen ha det. Jag var hos veterinären med katten, och personen i fråga jobbade som djurvårdare där. Första gången satt hon i receptionen när jag kom, och bjöd mig på té för att jag var tidig, men vi hann tyvärr inte prata så mycket. Hon hade ju ett jobb att sköta. Men det var otroligt skönt att, även om det blev ytterst tillfälligt, få träffa en människa som faktiskt gjorde mig nyfiken. Det är ingenting som händer varje år.
Lät som en bra hyrläkare – du får väl rapportera hur det går! Hur mår du annars?
Jag var faktiskt inte särskilt förtjust i honom, men han skrev i alla fall ett bra intyg!
Just nu mår jag piss. Det är flera olika anledningar till det, men den huvudsakliga anledningen är ekonomisk stress. Jag funderar starkt på att försöka hitta ett fast jobb, för just nu känns det som om den här frilansstressen tar mer energi än vad det skulle ta att ha fasta arbetstider och jobba jämnt antal timmar.
Sedan har min katt haft jätteproblem med öronen, och varit på flera veterinärbesök. Det skapar oro, och ökar den ekonomiska stressen. Det är dyrt att gå till veterinären, även om jag såklart har en bra försäkring, men det måste ju göras. På måndag ska vi på det fjärde besöket inom loppet av drygt en månad, så jag hoppas att vi får bra besked då.
Haha 😂 Jag förstår precis vad du menar!! Jag har sedan länge satt upp en policy o det innebär att jag INTE firar något överhuvudtaget!! De som känner mig bäst är van vid att jag är lite ”konstig” 😂 Men visst det ställer till det när det gäller att träffa nya människor 🙄 Det blir tjatigt att behöva förklara… O jag är väldigt sällan online i FB o sånt skit… Jag förstår inte hur folk orkar 🙄 Så gör jag i alla fall o nej, jag har inte dåligt samvete!!
Hur känns det för dig att inte fira något? Skulle du vilja fira, om sällskapet var det rätta? Hur som helst så låter det jätteskönt att du inte får dåligt samvete!
Jag firar alltid jul med min familj, och oftast nyår också. En gång firade jag nyår med min dåvarande bästa vän, som jag kände djup samhörighet med, och det var jättetrevligt. Även om jag inte kände någon gemenskap med de andra som var där, så kände jag gemenskap med henne, och det räckte för mig.
Det är oftast inte så att vänner och bekanta vill att jag ska fira med dem, utan det är ofta så att när det blir nytt år så vill folk planera det, och i det ingår att boka in träffar med vänner. Jag får meddelanden som: “Det var så längesedan vi sågs. Vi borde ses snart. När kommer du hem?” Och då blir jag stressad för att de hör av sig, och får skuldkänslor för att jag inte vill träffa dem.
Nu i jul har min katt varit sjuk (vilket är fruktansvärt oroligt) och det har blivit flera veterinärbesök, vilket kostar pengar även om jag har försäkring. Eftersom jag har låg inkomst så var jag tvungen att skriva till en vän som bor i en stad en bit bort att jag inte har råd att åka dit, och jag fick sådana skuldkänslor när jag tyckte att det var skönt. Även om det inte var en lögn att jag inte hade råd, så fick jag sjukt dåligt samvete för att jag kände att det var skönt att slippa träffa henne. Men det är samma gamla visa: Jag tycker inte illa om henne på något sätt, men jag känner ingen gemenskap med henne.
Ja, det är olika standardavtal som gäller för de uppdrag jag har, så det är semesterersättning inräknat. Men det där är ju lite hypotetiskt, det är ganska kasst betalt så jag har sällan någon möjlighet att lägga undan semesterersättningen till någon semester, allt som kommer in går åt. Jag jobbade alldeles för lite i mellandagarna, det blev inte alls så mycket som jag hoppats (å andra sidan umgicks jag med mina barn och barnbarn, så det så!), så nu blir det jobb i helgen istället. Känner mig sjukt omotiverad 😛 och skulle helst vilja gå och lägga mig …
Det låter som med mina skrivuppdrag. I de arvoden som tidningen erbjuder så är det semesterersättning inräknat, men jag har ingen möjlighet att lägga undan den. Möjligen skulle jag kunna få ett högre arvode om jag förhandlade, men i dagsläget är jag totalt beroende av uppdragen p.g.a. att föreläsningarna är få, och då vågar jag inte riskera att få färre uppdrag p.g.a. att jag är “för dyr”.
Vad skönt att du kunde umgås med dina barn och barnbarn i mellandagarna! Hoppas att det gav dig lite energi!
Hur har det gått att jobba nu i helgen? Jag vet hur motigt det är att sätta igång när man känner sig omotiverad. Och hur lätt det är att göra alldeles för mycket när man är galet motiverad. 😉
Själv är jag sjukt stressad just nu. Jag har ETT uppdrag, och det är en text som ska vara klar nästa vecka. Efter det har jag ingen aning om vad jag har förrän i september, då jag har två föreläsningar. Hösten flöt på bra, och det är bara att hoppas att uppdragen kommer att trilla in nu i vår också, men det är hypernervöst innan jag vet hur det blir. Faktum är att jag är inne på att prova ett fast jobb, för just nu känns det som om det skulle ta mindre energi att jobba jämnt antal timmar och ha fasta arbetstider, än vad det gör att leva med den här psykiska stressen och ekonomiska ovissheten.
Vad skönt att du fick deltidssjukskrivningen förlängd. Bra också att du höjt dina priser. Å ena sidan känns det som om kraven på formell kompetens ökar och att det går inflation i utbildning, men å andra sidan så känns det som om informell kompetens får allt större betydelse, vilket kan bestå i tex kunskap man själv skaffat sig av genuint intresse. Vilka områden som du ännu inte utforskat ligger närmast till hands för dig, alltså vad behöver du minst utbildning i? Kommunikation, kan det vara konsult av något slag? Ah okej, så du jobbar med skrivande/språk? Några fler möjliga jobb jag kommer att tänka på som är relaterade till detta är språkkonsult, översättare och läxhjälp på nätet för ungdomar eller SFI-elever. Kanske har du redan övervägt/undersökt dessa möjligheter och jag är övertygad om att du kommer att hitta en bra lösning även utan dessa tips eftersom du redan är på god väg och då det är du som vet vad du vill. Jag tycker bara att det är väldigt roligt att vägleda, kanske var det också därför jag ett tag pluggade på studie- och yrkesvägledarutbildning. =)
Jag tror att både formell och informell kompetens värdesätts, men sedan beror det säkert på vilken typ av jobb det gäller. Personligen har jag (tror jag åtminstone) ingen informell kompetens inom något område som jag inte redan jobbar inom, med undantag för korrekturläsning. Jag har ingen språkutbildning, men har mycket god språkkänsla och grammatiskt gehör. Därför klarade jag korrekturläsningstestet som det lilla bokförlaget lät mig göra, men dessvärre var det alltså för korta deadlines. Detsamma gäller tyvärr översättning. Man måste nästan jobba heltid om det ska fungera.
Läxhjälp på nätet har jag inte tänkt på, men det skulle nog kunna fungera. Jag ska kolla upp det! Tack för tipset!
Vad kul att du tycker om att vägleda andra! Att jobba som studie- och yrkesvägledare skulle säkert passa dig!
Snart nytt år. En tid då alla jag känner hör av sig och vill göra upp planer. Jag blir så stressad, orkar inte ens alltid öppna meddelandena. Jag VILL ju inte umgås med dessa människor, och den hemska sanningen är att jag tycker att det är skönt när de inte hör av sig. Samtidigt sörjer jag människor som jag verkligen har känt gemenskap med, men som troligen inte har tyckt att relationen varit lika viktig som jag.
Det känns som om det alltid är så. När jag träffar någon som jag känner gemenskap med, så värdesätter inte den personen relationen lika mycket som jag (och förr eller senare tar den slut) men när jag träffar någon som jag INTE känner gemenskap med så värdesätter den personen relationen långt mycket mer än vad jag gör, och det är svårt att få den att ta slut. Varför “stämmer” det aldrig åt båda håll??
Måste tillägga att jag tycker samhället är så fyrkantigt när det gäller regler för sjukskrivning, arbetslöshetsersättning, arbete och studier. Vi är alla olika. Det borde uppmuntras och stödjas att du har hittat ett sätt att jobba på som funkar för dig. Och varför alla dessa regler för studier? Vi ska jobba till 75 men det ska vara svårt att utbilda sig/vidareutbilda sig. ?
Ja, det är verkligen fyrkantigt. Jag tror att det skulle underlätta för mig om jag kunde gå en utbildning på distans på de procent som jag inte är sjukskriven, lämpligtvis inom något område som jag sedan skulle kunna frilansa inom. Det finns ju rätt många områden man kan frilansa inom, men mycket kräver utbildning för att man ska få uppdrag. Jag tror t.ex. att jag skulle tycka att det vore roligt att jobba med kommunikation, men då behöver jag först ha en utbildning.
En sak jag ska kolla är vilka områden man kan jobba hemifrån inom, utan att behöva jobba heltid. Jag tänkte jobba som korrekturläsare ett tag, och blev erbjuden uppdrag, men blev tvungen att tacka nej eftersom det var alldeles för korta deadlines i förhållande till mina arbetande procent.