Red Dykepi
Skapade svar
-
Så här ska du inte behöva ha det. Det är en extremt tärande situation att ha en liten och otrygg ekonomi. Det är också så lätt att i perioder av oro också tänka på potentiellt framtida problem eftersom man så gärna vill lösa sin situation, vilket istället ökar oron. Jag har inte varit i din situation, men jag har gått på socialbidrag, varit timvikarie, haft oro över att hitta ett arbete som passar mig och oroat mig över framtiden. Jag tror absolut på att i alla fall kolla upp vad AF- kontoret kan erbjuda. Finns det också någon branschorganisation kopplat till det du jobbar med, som kan ha tips? Rådgivare om arbetslivsfrågor i patientförening? Kan du få något fast jobb eller längre uppdrag på någon dag i veckan som du kan sköta hemifrån? Kan du utöka ditt uppdragsområde utan att det kräver utbildning? Kanske har du bredare kompetens än du tror. Man kan också ”utbilda sig själv” via böcker och nätet idag. Mycket idag verkar handla om att kunna sälja sig, på gott och ont. Det underlättar inte för alla. Själv har jag inte haft glädje av det, då jag tycker att marknadsföring är så abstrakt på något sätt. Jag håller på med musik och har övervägt att satsa på det men jag känner att jag behöver ha någon som hjälper mig att konkretisera marknadsföringen i så fall typ: vecka 1 gör målgruppsanalys, vecka 2 gör pressrelease etc. Jag tycker att det är svårt att marknadsföra sig innovativt och självständigt. Om du också tycker att det är svårt kanske du kan ta hjälp av någon som är duktig på marknadsföring i att synliggöra dina kompetenser, vad du mer skulle kunna satsa på som frilans och hur du ska börja få uppdrag inom det. Ett budgettips är att leta efter såna här rådgivare bland studenter på utbildningar inom marknadsföring. Nu brainstormar jag bara, men oavsett hur du väljer att gå tillväga tror jag på att göra en planering, och lösa problemet steg för steg i de portioner du orkar med. Ta hand om dig!
Tack för ditt utförliga svar!
Sedan jag startade tråden har jag fått min deltidssjukskrivning förlängd och godkänd av Försäkringskassan, så på den del jag är sjukskriven får jag pengar t.o.m. 30 april. Det känns åtminstone skönt.
Tack för alla dina tips! Jag ska fundera lite mer på vad jag skulle kunna jobba med. Det finns organisationer som jag säkert skulle kunna jobba för (däribland patientorganisationer, som du nämnde) men det rör sig oftast om ideellt arbete. Det skulle förmodligen vara väldigt roligt, men i dagsläget har jag endast möjlighet att åta mig betalda uppdrag.
Nu efter nyår ska jag börja skriva på två nya föreläsningsmanus inom två (delvis) nya områden, så jag hoppas att det ska leda till att jag får fler uppdrag. Jag har även höjt mina priser (vilket jag planerar att göra successivt allt eftersom jag får mer erfarenhet och fler goda referenser) vilket kommer att underlätta under förutsättning att jag får bokningar.
Jag funderar fortfarande på att kontakta en annan arbetsförmedling i vår. Det är ju möjligt att jag kan få bättre hjälp någon annanstans. På något sätt måste jag i alla fall säkerställa att jag får en arbetsinkomst varje (eller nästan varje) månad, och att jag vet vad jag har en tid framåt.
Har du hittat någon läkare?
Nej, inte ännu. Men innan jag slutade på min öppenvårdsmottagning så förnyade deras hyrläkare min deltidssjukskrivning, vilken Försäkringskassan redan har godkänt. Så nu har jag intyg t.o.m. 30 april, vilket innebär att jag har mer tid på mig att hitta en läkare.
Ja tyvärr 🙄 Jag tänkte att vi kunde snacka vidare om det här gemensamma problemet vi har på en chatt som är lättare att använda! Men tyvärr går det inte, vilket ju är jättetråkigt nu när vi äntligen har hittat personer som faktiskt förstår problematiken! Är det förresten någon mer här som också tycker att trådarna på den här sidan är krånglig?
Jag tycker att det låter som ett jättebra förslag! Minds moderatorer, finns det ingen chans att vi kan få byta kontaktuppgifter? Vi behöver ju inte skriva ut uppgifter som avslöjar våra identiteter. Själv har jag t.ex. en anonym e-postadress som jag enbart använder för forum och dylikt.
Jag tycker inte att trådarna är svåra att följa, men däremot tycker jag att det är jobbigt att använda forumet från mobilen, vilket jag såg att du skrev att du gjorde.
Hej mina ”Alien-vänner” Purple o Red ☺️ Ja! Jag har samma rädslor som du beskrev här. Jag har haft ett långt förhållande där vi har en jättefin son på 15 år. Vi hade det jättebra o egentligen hade jag inget vettigt skäl att lämna mitt ex. Men jag gjorde det! Jag kunde inte leva med det här ”problemet” som vi alla beskriver här. Jag vill hitta en partner som ”pratar samma språk”. Har åtminstone provat att leva ”normalt” o det är bevisat att det inte fungerar!! 😞
Så oerhört tråkigt att du inte kände någon gemenskap med ditt ex. Att inte känna gemenskap med sin livskamrat måste vara oerhört plågsamt, men det är ingenting man kan rå för. Känner man inte gemenskap så gör man inte, och om det är någonting jag lärt mig under livet så är det att känslan av gemenskap inte går att tvinga fram. För mig har det ofta varit såhär:
Jag träffar en person som tydligt visar att hen vill umgås med mig. Jag känner inget, eller mycket litet, intresse av att umgås med personen i fråga, men känner mig samtidigt så outhärdligt ensam. Jag bestämmer mig därför för att ge personen en chans, och börjar därför umgås med hen. Kanske kommer jag att känna gemenskap om jag bara BJUDER TILL och FÖRSÖKER. När det gått ett halvår kommer sanningen ikapp mig och jag inser att jag aldrig kommer att känna gemenskap med denna person.
Jag hoppas innerligt att du, Blue Dalyry, kommer att hitta en partner som pratar precis samma språk som du! Det är du värd!
Det låter klokt och sunt att försöka definiera vad det är som gör att du vill umgås med någon, för att underlätta för dig i att hitta ”rätt” människor från början, skala ner din bekantskapskrets till kvalitet framför kvantitet, och på detta sätt spara energi. Vissa människor är introverta eller av andra anledningar ointresserade att umgås bara för sakens skull. Det är inget fel med det. Lider du också av samma syndrom som jag, att man är lite för snäll för att våga avsluta relationer eller sätta gränser och för att inte inge falska förhoppningar? Samtidigt hade man ju inte hittat vad man gillar hos människor om man samtidigt inte lagt tid på att umgås med människor man upptäckte inte var något för en. Den kombinationen ställer verkligen till det tycker jag. Kanske är det också på grund av din empati som människor ibland använt dig som terapeut?
Jag vet inte vem i tråden detta inlägg var riktat till, men jag tar mig friheten att svara.
Jag lider definitivt av detta syndrom. Jag har jättesvårt att avsluta relationer som jag innerst inne inte vill ha, och jag inger säkert falska förhoppningar. Jag är nog så snäll så att snällheten ibland får motsatt effekt, d.v.s. att jag inger just falska förhoppningar. Och det är ju inte särskilt snällt.
Umgås du också med människor som du egentligen inte vill umgås med, bara för att du har svårt att säga nej och/eller att avsluta relationerna?
Jag har blivit bättre på att avsluta nya relationer i ett tidigt skede, vilket jag tror är snällast mot både mig själv och andra. Jag har lärt mig att lita på min magkänsla, så när jag träffat en person 2-3 gånger och det ändå känns helt fel så försöker jag få kontakten att rinna ut i sanden. Det brukar fungera, för efter så få gånger har den andra personen troligen inte heller hunnit förvänta sig något.
Äldre vänskapsrelationer är däremot svårare att avsluta, för även om JAG upplever att det “bara” rör sig om aktivitetskompisar så upplever nog DE att vi är nära vänner. Med vissa personer har jag försökt med att sluta ta initiativ, ta lång tid på mig att svara på meddelanden, ställa in träffar et c. i hopp om att relationerna ska rinna ut i sanden, men det har inte fungerat. Dessa personer verkar inte fatta vinken, utan när jag ställer in för tredje gången så skriver de “det kommer fler tillfällen”, “vi får hålla kontakten” et c. och sedan fortsätter de att höra av sig.
Jag hör hur kall och oempatisk jag låter nu, men jag orkar inte ljuga för mig själv mer. Det är såhär jag känner, och jag vet inte hur jag ska hantera dessa relationer.
Hej Purple o Red! Jag känner att jag har lite svårt för den här forum mind sidan, känns lite omständigt när jag ska svara etc (kanske pga att jag använder min mobbe?).
Jag ser att detta inlägg har blivit redigerat av en moderator, så jag antar att de redigerat bort någon form av kontaktuppgift. Väldigt tråkigt, då jag tror att det här är ett forum där människor annars skulle kunna hitta varandra. Tråkigt att den möjligheten inte får finnas.
Hej Purple och Blue!
Jag har inte varit inloggad här på någon vecka, vilket beror på att jag är på landet och har extremt dålig täckning. Jag kommer att vara här 1-2 veckor till och under den tiden kommer jag att titta in här lite då och då. Jag har inte glömt bort tråden!
Det känns som en lättnad att det finns fler som har svårt att känna gemenskap med andra, även om jag egentligen inte önskar någon den känslan. Jag tänker att oavsett varför man har svårt att känna gemenskap – och oavsett vilken gemenskap det är man har svårt att hitta – så måste det vara fruktansvärt jobbigt.
Vad tycker ni är det värsta med att ha svårt att känna gemenskap med andra? Är det ensamhetskänslan? Oron för att kanske aldrig mer få uppleva gemenskap? Att ha svårt att avsluta relationer som ni egentligen inte vill ha? Eller något annat?
För mig är det allra jobbigaste att jag är orolig för att aldrig hitta en partner, en livskamrat. Jag är 31 nu, men har aldrig haft ett förhållande. Jag har varit kär ett par gånger, men det har aldrig varit besvarat. På samma sätt har det (betydligt fler gånger) hänt att andra människor blivit intresserade av mig, men då har jag inte varit intresserad tillbaka. Jag har svårt att hitta relationer (både vänskaps- och kärleksrelationer, men i synnerhet det sistnämnda, där det stämmer åt båda håll. Ibland tänker jag att det kanske inte finns en partner för mig, och att det kanske inte är meningen att jag ska leva tillsammans med någon.
Jag har berättat det här för terapeuter, och då har jag fått frågan om jag provat klubbar, nätdejting et c. och ja, det har jag gjort många, många gånger. Men det är inte så att ingen faller för mig, utan tvärtom. Människor dras gärna till mig, men jag dras sällan till dem. Och om jag någon gång dras till någon så ja, då är det inte besvarat.
Nu t.ex. har jag tagit ett uppdrag som jag borde göra över jul/nyår, för jag behöver verkligen få in pengarna, samtidigt som jag verkligen hade behövt vara ledig (= omgivningen förväntar sig att man är ledig), men utan arbetsgivare som betalar för ledighet så är julen bara ett oändligt slöseri med tid … Vilket slutar med att Utbrända Hjärnan varken vill vara ledig eller jobba. Den vill bara gå i ide.
Räknar du in semesterersättning i dina arvoden? Jag gör det när det gäller mina föreläsningar, eftersom det då är jag själv som sätter priserna. När jag skriver för tidningen är det tyvärr fasta priser som gäller, och egentligen är det skitarvoden. Då har jag inte råd att spara undan semesterersättning.
När det gäller tidningen känner jag att jag sitter i en rävsax. Å ena sidan skulle jag behöva kräva mer betalt, å andra sidan vågar jag inte göra det med risk för att få färre uppdrag. Även om det är skitdåligt betalt så är situationen sådan att jag är beroende av inkomsten, eftersom jag än så länge inte har så många föreläsningar.
Hur har det gått med ditt uppdrag? Har du jobbat under julen?
Vad frilansar ni med? Om jag får undra. Jag har funderingar på något eget men vet inte vad jag ska satsa på. 🙂 Helst något inom friskvård men är inte på det klara med hur det skulle se ut rent praktiskt. Kanske friskvård för psykisk ohälsa? Många som sysslar med det får en väldig ökning av livskvalité och mående. Det är något som jag vet jag är bra på. Kram
Vad frilansar ni med? Om jag får undra.
Jag har funderingar på något eget men vet inte vad jag ska satsa på. 🙂
Helst något inom friskvård men är inte på det klara med hur det skulle se ut rent praktiskt.
Kanske friskvård för psykisk ohälsa? Många som sysslar med det får en väldig ökning av livskvalité och mående. Det är något som jag vet jag är bra på.
Kram
Hej Pink Guhaju!
Jag frilansar som föreläsare och skribent. Jag föreläser om sådant som jag brinner för, samt har återkommande skrivuppdrag för en tidning.
Om du känner att du verkligen vill driva eget så tycker jag absolut att du ska satsa! Men det är viktigt att du först gör en noggrann plan för vad du vill göra, i vilken skala, hur du ska gå tillväga et c. Tänk också på att det här med att vara sin egen är väldigt roligt, men också väldigt tufft.
Själv älskar jag det jag gör, och när det gäller mina yrken så finns det inga anställningar. Trots detta skulle jag hellre ha en anställning inom något annat – kanske mindre roligt – om jag hade kunnat. Anledningen är att jag mår dåligt av den psykiska stress som det innebär att hela tiden behöva jaga nya uppdrag och att ibland inte veta om jag har jobb nästa månad. Att få uppdrag är, för mig, dessutom inte enkelt, utan det är hårt slit som gäller. Tyvärr har jag en energinivå som är låg, ojämn och oförutsägbar, vilket gör att jag skulle ha väldigt svårt att klara av att ha en anställning, så frilans känns som enda alternativet.
Ja! Så länge jag minns så har jag aldrig passat in någonstans. Det känns som om jag har hamnat på en helt annan planet!! Har lärt mig att sluta försöka anpassa mig och passa in. Folk får gilla mig som jag är, eller inte. Jag kan helt enkelt inte leva i en lögn, kan inte ljuga för mig själv längre… Men det är ensamt och jag vill verkligen hitta någon som pratar ”samma språk” och som är genuin, utan fasad… Väldigt svårt! Därför känns det väldigt bra att läsa här att det finns fler ☺️
Välkommen!
Det låter superbra att du har slutat ljuga för dig själv. Jag tror att det är viktigt att man inte ljuger för sig själv, för de flesta lögner spricker förr eller senare. Jag har också ljugit för mig själv, gjorde det under många år. Jag försökte intala mig själv att jag kände gemenskap med mina vänner och bekanta. Jag trodde att om jag lurade mig själv tillräckligt länge så kanske lögnen till slut skulle bli sann, d.v.s. jag skulle kanske till slut känna gemenskap med dessa människor på riktigt. Men det fungerade ju inte så, och jag mådde bara sämre.
Jag blir lätt omtyckt av andra, men själv har jag väldigt svårt att fastna för någon. Att umgås med andra är för det mesta förknippat med stress eftersom det oftast är andra som vill träffa mig, medan jag helst inte vill träffa dem.
Hur känns det för dig när du umgås med andra?
Ja, precis så är det. Min ork är för ojämn, jag klarar inte riktigt av att passa tider och behöva interagera med andra människor hela tiden. Jag måste få styra min tid själv. Efter att ha balanserat ”vanliga” jobb, och sedan även familj, i många år så gick det helt plötsligt inte. Jag gick in i väggen stenhårt och det här frilanslivet är det enda som fungerar någotsånär.
Jag förstår verkligen det. Jag gick in i väggen för 4,5 år sedan och var borta från jobb och studier under 4 år. Det var inte roligt, men det var nödvändigt för att jag skulle återhämta mig. Jag har fått lära mig att acceptera att jag inte orkar jobba heltid och att jag inte klarar av fasta arbetstider.
Jo, efter ett antal påstötningar fick jag ett avtal så nu har jag skickat iväg fakturan. Jag visste ju att det skulle lösa sig, vi har jobbat ihop i många år – annars skulle jag aldrig ha börjat på uppdraget, där får man som du skriver agera olika i olika fall. Nu vet jag att jag har uppdrag så att jag klarar mig i ett halvår framöver, och de närmaste veckorna egentligen lite för mycket att göra, men till hösten vet jag inte alls. Och det är å andra sidan ovanligt bra framförhållning! Det är en jädrans berg&dalbanan och egentligen skulle jag nog må psykiskt bättre av att ha ett ”vanligt” jobb, men av olika anledningar är detta vad som ändå passar mig bäst. Man får försöka hålla lugnet och inte oroa sig för sånt som inte går att påverka. (Inte så enkelt alla gånger …)
Vad skönt att du fick ditt avtal så att du kunde skicka iväg fakturan! Och vad skönt att du har uppdrag så att du klarar dig i ett halvår! Det låter helt underbart! Att veta hur man har det är verkligen en lyx!
Själv vet jag inte alls hur jag har det från 1 januari, vilket är enormt stressande. Jag lever från månad till månad, vilket tär på mig. Jag befinner mig just nu i ett skede där jag gladeligen skulle sluta byta frilansandet mot ett fast jobb, om det bara gick. Tyvärr är det väldigt svårt att ha ett fast jobb när arbetsförmågan är så ojämn och oförutsägbar som i mitt fall. Tills vidare kämpar jag på och gör så gott jag kan. Jag har fått två föreläsningsförfrågningar för september, så om det fortsätter såhär så kanske jag kan känna mig trygg till hösten åtminstone.