[Purple Qequmi]

Azure Lufoki skrev:

Jag upplever sådana frågor nästan som ett hot. Om jag hade mått bra inbillar jag mig att jag hade kunnat svara det. Nu blir det så att jag svarar på något fysiskt, att jag är trött, förkyld eller har ont i huvudet. Sen hoppas jag att jag dör innan det kommer en följdfråga, men jag dör så sällan att det hittills inte har hänt mer än nästan, och aldrig mitt i ett samtal.

Som ett hot, ja! Tack för att du satte ord på det jag känner! Varför tror du att folk frågar på det sättet fastän de vet att det inte är bra?

[Purple Qequmi]

Red Cuqivy skrev:

Det är väldigt vanligt att vi har depressioner med de diagnoserna. Själv har jag bara Asperger. Jag tror du är deprimerad.

Ja jag är deprimerad! Haft kontakt med psykiatrin och haft olika LSS-insatser men det känns som att det är något helt annat jag behöver, för dessa insatser har inte hjälpt mig att må bättre.

[Purple Qequmi]

Azure Livugi skrev:

tack, jag tycker om en person jättemycket, det är så jobbigt hela tiden, jag oroar mig över allt hela tiden men jag har ingen rätt att göra det, för vi är inte tillsammans.

Jag är i samma situation och jag har varit det flera gånger under livet, gällande olika personer. Dessutom har jag varit så ledsen för att jag varit avundsjuk på deras liv, jämfört mig med dem och känt mig värdelös.

Oro för att de ska träffa någon som de blir kära i, oro för vad de känt och tyckt om mig, oro hela tiden för vad de gör och med vem… Jag förstår att det känns som du vill dö, för det är bland det mest nerbrytande man kan uppleva!

Är det något sånt som du också känner och upplever?

[Purple Qequmi]

Indigo Qovuve skrev:

Jag kan relatera. Tycker jag blir mer och mer anti människor ju äldre jag blir (30+), och drömmen är att flytta ut i en liten stuga i skogen där det inte finns några grannar. Nu vet jag inte riktigt varför du hatar människor men i mitt fall handlar det mycket om tidigare erfarenheter och det faktum att vi människor håller på att förstöra den här planeten. Tycker de flesta bara matar sitt ego och tänker på sig själva utan en tanke på djur och natur, och allt numera handlar om status, yta och konsumtion.

För mig handlar det mest om att folk varit så vidriga mot mig tidigare i livet. Att folk är snälla nu spelar ingen roll, skadan är redan skedd!

Plus att jag inte fattar hur folk tänker och resonerar.

[Purple Qequmi]

Blue Fivala skrev:

Yes det är abstinens. Concerta ger samma abstinenssymptom som amfetamin// före detta tjackpundare

Ok, tack för svar! Du vet möjligtvis inte någon grym förbannelse som man kan utföra så att de drabbas på lika grymt sätt själva i sina liv? 😉😁 Tyvärr tror jag inte så mycket på Karma, även om jag hoppas att det straffar sig att ställa till det för andra!

[Purple Qequmi]

Anonym skrev:

Är den här tråden fortfarande aktiv? Jag kände igen mig så mycket i det du skrev. Jag har egentligen inget att må så dåligt över men ändå så gör jag det. Det är som att jag aldrig kan bli nöjd. Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte dö men jag vill inte leva. Såhär. Jag vill bara må bra och vara glad åtminstone den största delen av tiden men det är som livet är täckt med en mörk slöja.

Hej, jag har visst missat ditt svar här, men nu såg jag det. Tyvärr är det mer regel än undantag att här på plattformen för trådar ut i princip efter några dagar och blir liggande orörda därefter. Ibland väcks nån tråd till liv igen, vilket du nu gör. 🙂

Det är ju helt orimligt att man ska behöva må så pass dåligt utan att ha en aning om varför!! Det verkar ju dessutom vanligt! Kan det vara så att vi som mår så helt enkelt har behov av mer än vad ett normalt vardagsliv innebär? Många är nöjda med det, men mår man skit “utan anledning” så kanske man ska känna efter vad man saknar. Och då vara helt ärlig mot sig själv och inte ta hänsyn till om det är rimligt och realistiskt eller inte! Man kanske bara behöver mer skratt, mer äventyr, spänning, glädje, än vad de flesta mediokra människor nöjer sig med??

[Purple Qequmi]

Red Menive skrev:

Det håller jag med om! Vet själv inte vad jag ska göra mer. Önskar jag visste!

💞💞💞

[Purple Qequmi]

Red Menive skrev:

Jag tycker tiden går när man sitter vid skärmen, datorn eller mobilen. Kan fastna på Tradera, nyheter, YouTube, läsa och skriva här. Sedan ska man och handla, laga mat och städa/tvätta och annat småpyssel som bädda rent, plocka undan, diska, stryka och sköta sin hygien och helst träna om man förmår det. Ska helst träna varje dag med mina krämpor bl.a artros. Jag tycker allt detta tar minst 12 tim. Roligt nej, men tiden går ju snabbt tycker jag. Jag är mest sorgsen över ensamheten. Hade varit kul att ta en mysig utflykt nu när det är kanonväder. Inte lika kul att åka iväg ensam och sitta i sin ensamhet och fika. Speciellt inte när man är ensam 24/7. Inte har någon att prata med, inte ens en familjemedlem! Vet hur det känns att inte ha intressen. Jag får alltid den frågan och blir bara ställd. Tycker att jag intresserar mig för mycket men har inga ”praktiska” förmågor. Det ska man tydligen ha..

Det är bara det att jag vill ha ut mer av livet än att bara tvätta, städa, laga mat, sitta vid datorn mm. Ska inte livet bjuda på mer, liksom?!

[Purple Qequmi]

Indigo Qugimo skrev:

Hej. Jag kan till viss del känna igen mej.Kanske inte ilska,men en viss besvikelse och kanske lite bitterhet.Mest beroende på att jag blev ensam hela livet.Livet kan bli lite tungt,när man alltid drar sitt lass ensam,även om frihet och oberoende också har sina fördelar. Med tiden accepterar man att man inte är intressant på ”marknaden” och ägnar sej åt andra saker i livet.Man tappar helt enkelt intresset,när man bara upplever motgångar.Jag tror att svaret kan vara att hålla sej sysselsatt,även om det bara är distraktioner.

Tack för svaret! Men vi verkar må dåligt av helt olika saker.

Ang att hålla sig sysselsatt så brukar jag bara bli totalt handlingsförlamad när jag mår skit.

Du verkar snäll! Kram

[Purple Qequmi]

Azure Povany skrev:

Hej det låter jättejobbigt! Jag har inte ADHD och aldrig tagit ADHD medicin men din beskrivning påminner väldigt starkt om amfetamin abstinens. Jag tycker att det inte är humant att förvägra dig medicin och förstår dig som inte vill säga nåt heller. Hoppas det löser sig kram

Tack för svaret! Nej det är inte humant!

[Purple Qequmi]

Red Neteki skrev:

Jättetråkigt att höra. Jag har också knappt fått någon hjälp alls från psykiatrin, som snarare stjälpt mer än hjälpt sen jag blev inskriven. 2019 blev jag remitterad och knappt något har hänt sen dess. Fick -nästan- en adhd-utredning… Men som stannade efter social kartläggning då de inte tyckte att det inte fanns tillräckliga indikationer på någon neuropsykiatrisk diagnos… Och det tycker inte jag själv heller! Jag förstod inte ens från början varför jag skulle göra det… Jag tycker det bara blivit som ytterligare en sak som ger en huvudbry istället för att hjälpa. Jag har inte ens fått samtalsstöd, har en fast vårdkontakt som är kass. Kanske egentligen är tänkt att jag ska få samtalsstöd av henne men hon frågar mest rutinfrågor och om mitt jobb. Det är hemskt. Jag önskar att jag stannat på vårdcentralen. Fick iallafall prata med en riktig kurator där. Skickar en virtuell kram och styrka och peppe till er andra som kämpar. Det är fan inte lätt alltså.

Kan du inte återgå till kuratorn på vårdcentralen om det var det som kändes som det fungerade? Är du tvingad att ha kontakt med psykiatrin av någon anledning? Om inte; skit i dem om de ändå inte tillför något annat än huvudbry! Eller är det samma dilemma som för mig, dvs jag är tvungen att ha kontakt med psyk för att få en medicin som bara de får skriva ut? Psykiatrin suger, och jag har endast dem kvar pga att de är enda alternativet för att få min ADHD-medicin. Skulle så gärna vilja slippa ha dem i mitt liv! Spelar ingen roll om man bor i en storstad eller en liten by i Norrland; psykiatrin i HELA Sverige suger och gör en bara deprimerad. (Får mig iaf ett gott skratt emellanåt åt dårarna som jobbar där;)

[Purple Qequmi]

Min mamma skällde ofta på mig under min uppväxt också, och det kunde gälla såna skitsaker som att jag råkade spilla ut mjölk på golvet tex. Jag fick höra att jag var dum och klantig och allt vad det var. Normalt är det väl inte, men tyvärr är det nog inte ovanligt att föräldrar överreagerar och skäller. De är nog inte lyckliga och tillfreds i sina egna liv och med sig själva, tror jag.