Hem > Forum > Livet kan skava > ”Har inget liv”. Nån mer?

”Har inget liv”. Nån mer?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 18 totalt)
17
  • Haft en känsla i hur många år som helst att jag ”inte har något liv”. Att det saknas någonting som ger livet den där gnistan och meningen. Har prövat på otaliga jobb, utbildningar och hobbies, men allt känns bara meningslöst och intetsägande. Har en hund som jag älskar, har en underbar son, underbara vänner.. men inte ens de kan få mig att känna mening.

    Känner samma sak. Men kanske är det så att du är för ivrig framåt att du inte kan njuta av nuet? Känner igen mig väldigt mycket i det själv.

    Man drömmer om en bättre framtid, och tänker även tillbaka och saknar det bästa av det som varit, och nuet bleknar i jämförelse. Vet du om det var något speciellt som skedde flera år sedan som fick dig att tappa livsgnistan. Du skrev att du känt såhär i flera är, men inte hela livet alltså?

    Tänkte om du kan se tillbaka om det är något du slutat med, eller börjat med, eller varit med om för ett par år sedan som ’förändrade’ din syn på livet?

    Trådstartaren

    Jag tror det var i tonåren, när jag fick ätstörningar, när alla skulle vara så ”coola”, och sedan när man skulle välja inriktning i livet. Var på BUP och träffade nån idiot-psykiatriker som trodde jag var deprimerad bara för att jag var besatt av en kille, och skrev ut FONTEX (PROSAC) till mig, fast jag aldrig tidigare tagit mediciner! Tror att det var i samband med det som allt blev rubbat.  Haft ett helvete sen dess!

    Jag tror det var i tonåren, när jag fick ätstörningar, när alla skulle vara så ”coola”, och sedan när man skulle välja inriktning i livet. Var på BUP och träffade nån idiot-psykiatriker som trodde jag var deprimerad bara för att jag var besatt av en kille, och skrev ut FONTEX (PROSAC) till mig, fast jag aldrig tidigare tagit mediciner! Tror att det var i samband med det som allt blev rubbat. Haft ett helvete sen dess!

    Äter du fortfarande mediciner? Isåfall kanske du ska försöka trappa ner dem. Det här rådet jag ger nu kommer låta klyschigt, men det är ändå något jag faktiskt tror på:

    • Gör guidade meditations-/avslappningsövningar.
    • Gå promenad eller löpträna.
    • Prata om framtiden med din son? Vad ni vill göra för något, även om det inte blir så, typ vad ni önskar att ni gjorde. Typ resa till ett speciellt ställe, eller testa på en aktivitet som är ovanlig. Bara att dagdrömma kan skänka mycket lycka tycker jag.

    Vet inte om något av detta hjälper, men det kanske kan göra det, vad tror du?

    Själv känner jag att jag behövt tänka om kring vad som är ett sk. liv? T ex människor som lever i fängelse måste uppleva massor dagarna i ända där bakom galler och bom. Bönder som arbetar ute i öknen i Sahara och sliter året om lever också ett liv. Kanske är det så att i dagens samhälle räknas det bara som ett meningsfullt liv om man gör det som anses normativt och lyckat? Det är inte på fängelser eller i öknen människor menar att de känner mening i allmänhet. Däremot har jag läst en sjukt intressant bok om förintelsen som handlade om hur de i koncentrationslägret kunde känna glimtar i vardagen av mening trots den fasansfulla utsattheten. Kärlek kunde uppstå. Vänskapsband kunde ibland skapas. Någon var fantastisk på berättelser som gjorde att man fick drömma sig bort ett tag. Fick de äta något var det en gudomlig upplevelse. Min slutsats är därför att mening kan skapas där det finns liv <3

    Red Simyna… tycker det är lite märkligt att ta upp en sådan hemsk situation som fångar i förintelsen, och mena att de kunde se glimtar av mening…? Alltså… nej bara nej.

    Vad synd att du känner så <3 Det är en fantastisk bok!

    Vilka är de faktorer som inverkar på en människas förmåga att klara av kriser och svåra levnadsförhållanden? Vad är det som gör att vissa överlever med en bibehållen, och ibland även fördjupad, känsla av meningsfullhet? Viktor Frankl (1905–1997), en av psykologins stora pionjärer, har sysslat med dessa frågor under större delen av sitt liv. I denna klassiker ges en inblick i hur hans teorier växer fram under åren som fånge i olika koncentrationsläger under andra världskriget.

    Livet måste ha mening är såld i 9 miljoner exemplar världen över!

    Intresset för den existentiella psykologin ökar stadigt, och de frågor den ställer blir alltmer uppmärksammade i olika utbildningar inom vård och omsorg.

    Viktor E. Frankl var elev till både Sigmund Freud och Alfred Adler, men han gick snart sin egen väg och kom att bli ett av världens ledande namn inom psykologin. Han grundade en egen terapiform (logoterapi).

    https://www.adlibris.com/se/bok/livet-maste-ha-mening-erfarenheter-i-koncentrationslagren—logoterapins-9789127112599?msclkid=1a9ba25a3cbd1634acdfc3cdc3e91b72&utm_source=bing&utm_medium=cpc&utm_campaign=BOK%20-%20Shopping%20-%20Generic%20-%20Student%20NY&utm_term=4585513250259883&utm_content=BOK%20-%20Shopping%20-%20KURS%20NY

     

    Trådstartaren

    Red Simyna… tycker det är lite märkligt att ta upp en sådan hemsk situation som fångar i förintelsen, och mena att de kunde se glimtar av mening…? Alltså… nej bara nej.

    Hon försöker ju hjälpa mig och andra att se från andra perspektiv! Bara för att DU anser att det är för hemskt… Det är ju jättefint att människor i koncentrationslägren ändå kunde se ljuspunkter!

    Trådstartaren

    Äter du fortfarande mediciner? Isåfall kanske du ska försöka trappa ner dem. Det här rådet jag ger nu kommer låta klyschigt, men det är ändå något jag faktiskt tror på:

    • Gör guidade meditations-/avslappningsövningar.
    • Gå promenad eller löpträna.
    • Prata om framtiden med din son? Vad ni vill göra för något, även om det inte blir så, typ vad ni önskar att ni gjorde. Typ resa till ett speciellt ställe, eller testa på en aktivitet som är ovanlig. Bara att dagdrömma kan skänka mycket lycka tycker jag.

    Vet inte om något av detta hjälper, men det kanske kan göra det, vad tror du?

    Varje gång jag försökt trappa ner mediciner har jag ramlat rakt ner i helvetet! Jag förstår inte själv varför jag mår så dåligt; har alla möjligheter till ett bra liv om jag bara kan må bättre och ta vara på möjligheterna! Men jag kan inte det pga att jag mår som jag gör! Min  hjärna är väl sjuk helt enkelt.

    Jag är ”andligt vaken”, dvs jag borde känna mer mening än nånsin, men tvärtom känner jag, nu när jag förstår allt, att allt är så meningslöst som det bara kan bli. Träning hjälper bara för stunden, meditation likaså.

    Min son bor i familjehem. Så inte ens mamma klarar man av att vara! Träffar honom sporadiskt. Stängt av alla känslor för honom.

     

    Trådstartaren

    Själv känner jag att jag behövt tänka om kring vad som är ett sk. liv? T ex människor som lever i fängelse måste uppleva massor dagarna i ända där bakom galler och bom. Bönder som arbetar ute i öknen i Sahara och sliter året om lever också ett liv. Kanske är det så att i dagens samhälle räknas det bara som ett meningsfullt liv om man gör det som anses normativt och lyckat? Det är inte på fängelser eller i öknen människor menar att de känner mening i allmänhet. Däremot har jag läst en sjukt intressant bok om förintelsen som handlade om hur de i koncentrationslägret kunde känna glimtar i vardagen av mening trots den fasansfulla utsattheten. Kärlek kunde uppstå. Vänskapsband kunde ibland skapas. Någon var fantastisk på berättelser som gjorde att man fick drömma sig bort ett tag. Fick de äta något var det en gudomlig upplevelse. Min slutsats är därför att mening kan skapas där det finns liv <3

    Jag har också tänkt i de banorna, att man bara ”räknas” om man lyckas och lever som normen. Jag har alltid skitit i andra och gått min egen väg, men nu känner jag mig så ”Lost”. Vet inte vad jag ska sysselsätta mig med och inget känns som det är värt det.

    Trådstartaren

    Trots att jag äter mediciner som jag ska, dippar jag flera gånger om dagen och blir nedstämd och låg. Mår vissa stunder dock bra, oftast när det händer något kul och spännande. När det inte händer något kul och spännande mår jag dåligt.

    Trappade upp min antidepressiva medicin för några veckor sedan men är lika nedstämd för det!  Och hur jag mår när mina Elvanse (amfetamin) är slut ska vi inte tala om!! Fy f*n, önskar ingen att må så!

    Jag läser jämt tips om hur man mår bättre, tex promenader, träning, avslappning mm mm, men dessa funkar inte på mig och jag har sjukt svårt att komma igång med sånt och att upprätthålla det! Kanske jag skulle må bättre i längden om jag hade rutiner runt allt sånt, men det känns bara SKITJOBBIGT varje gång jag ska göra de sakerna!

    Trådstartaren

    PS. Jag tycker att alla de tipsen jag nämnde att jag provat är för tråkiga och de ”ger mig ingenting”, dvs får ingen glädjekänsla när jag gjort dem.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 18 totalt)
17

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.