Hem > Forum > Relationer > Hur hanterar ni frågan ”Hur är det”?

Hur hanterar ni frågan ”Hur är det”?

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Jag har förstått att många som mår dåligt avskyr den frågan pga att de som ställer den egentligen inte bryr sig. Så är dock inte fallet med mig. När jag mår skit så hatar jag alla som bryr sig!

    För mig är frågan helt OK om den kommer från en bekant eller så, jag ljuger och svarar med ett leende att det är bara bra.

    Det jag däremot har svårt för är när folk som känner mig bättre, och därmed känner till min psykiska ohälsa och depressioner, frågar! Vad fan tror de liksom?! Då brukar jag svara brutalt ärligt, för det stör mig att få frågan av dem som redan vet svaret! Bara irriterande!

    Och något jag verkligen blir förbannad på är när såna som ”jobbar med mig”, till exempel en boendestödjare säger vi, gör följande:  ”Men tjeenaa hur är läääget!??” med ett jätteleende och likt en kvittrande fågel, när vi möts. TROTS att jag kanske till och med dagen innan gråtit inför dem pga hur jag mår!! Alltså, VARFÖR??? Jag antar att de helt enkelt glömmer bort sig i hasten? Hur kan man vara så okänslig och pantad?!

    Avatar

    Ja. Jag förstår vad du menar. Blir också trött på folk som vet hur man mår och överdriver sina frågor med glädje. Som om ett falskt leende skulle få mig att må bättre.. Ge mig något ärligt, fråga inget. Säg bara hej. Fråga hur morgonkaffet smakade eller om det är något särskilt man behöver stöd med just idag. Varflr trigga igång något genom att låta oss känna efter och älta.

    Jag är ingen social expert men ”vanligt folk” verkar vara nöjd med triviala, klumpiga och tråkiga uttalanden.

    Jag upplever sådana frågor nästan som ett hot. Om jag hade mått bra inbillar jag mig att jag hade kunnat svara det. Nu blir det så att jag svarar på något fysiskt, att jag är trött, förkyld eller har ont i huvudet. Sen hoppas jag att jag dör innan det kommer en följdfråga, men jag dör så sällan att det hittills inte har hänt mer än nästan, och aldrig mitt i ett samtal.

    Trådstartaren

    Jag upplever sådana frågor nästan som ett hot. Om jag hade mått bra inbillar jag mig att jag hade kunnat svara det. Nu blir det så att jag svarar på något fysiskt, att jag är trött, förkyld eller har ont i huvudet. Sen hoppas jag att jag dör innan det kommer en följdfråga, men jag dör så sällan att det hittills inte har hänt mer än nästan, och aldrig mitt i ett samtal.

    Som ett hot, ja! Tack för att du satte ord på det jag känner! Varför tror du att folk frågar på det sättet fastän de vet att det inte är bra?

    Jag fick frågan av en språklärare på gymnasiet (detta var längesen nu). Hon stod i dörren och hälsade på alla som var på väg in i klassrummet, jag mådde sällan riktigt bra på den tiden och svarade som det var ”Inte så bra, jag har ont i huvudet idag” varpå jag fick något som liknade en rejäl tillsägelse – att detta endast var en artighetsfråga som bara hade ett svar, att allt var bra.

    Detta fäste sig så hårt i mitt huvud att jag än idag (är 37 år) inte vågar svara något annat än att allt är bra så fort jag får frågan men innerst inne så önskar jag att jag vågade berätta…

    Green Pikigi, men shit vilken knäpp lärare, så okänsligt. Man får ju lust och fråga henne hur ”artigt” det sättet var att bemöta dig på då? Menar om poängen var att hon försökte ”agera trevligt”?

    Generellt tycker jag folk är skitkonstiga som inte vill lyssna på ett ärligt svar när de frågar andra om hur dessa mår. Det är som att vissa är så beroende av det här ytliga socialiserandet att de med näbbar och klor håller sig strängt fast vid ”hur det ska gå till”, och annars får det vara så. Är det inte ett väldigt, väldigt kyligt sätt att bemöta/relatera till människor på, egentligen? Jag har faktiskt sagt till några i familjen att om de inte är intresserade av ett ärligt svar kan de definitivt skita i att fråga. Samma sak ifall någon frågar hur helgen eller semestern varit, men inte vill höra. Jag blir bara förbannad.

    jag hatar också frågan oftast och vet inte vad jag ska svara för jag hatar att oroa folk, så jag brukar svara med något av detta: 1. det är väll som vanligt 2. något om hur jag mår fysiskt (är trött tex) 3. jag är okay (vilket oftast är en lögn)

    Till Red Simyna och Green Hycyni

    Min lärarinna i skolan var av den gamla skolan, kändes som att man skulle va lite mer som en robot (det är mycket frågetecken från den tiden, till exempel vet jag att lärarna hade krismöte om mej så jag vet att folk pratade OM mej men aldrig med mej och det svider nuförtiden sen också att de anklagade mig för droginnehav… En helt annan historia dom inte får plats här)

    Angående svaret på ”hur mår du?” önskar jag att jag kunde berätta för någon men om någon är villig att lyssna (ingen änsålänge) så kommer nästa barriär – jag är så rädd att bli dömd. Den rädslan stoppar mig från mycket.

    Trådstartaren

    Jag har sällan lust att svara ärligt på frågan, dvs att mitt liv är skit som vanligt, eftersom det då oftast blir följdfrågor på det! Folk blir oroliga för att det hänt nåt (herregud, måste det ha HÄNT NÅT bara för att man mår piss?! Man kan må dåligt ändå!) och de har svårt att bara släppa det och låta det vara så. Jag önskar att jag kunde svara så,och att omgivningen skulle vara mer förstående och konstatera att: ”så är det ibland, för oss alla. Hoppas det blir bättre imorgon!” Men istället ska det oroas över mig, spekuleras om varför jag mår på det sättet, frågas och analyseras. Under de perioder jag varit i ett förhållande så har det första som frågats om varit huruvida killen varit dum, om man grälat eller gjort slut! En tjej/kvinna som är i ett förhållande kan tydligen inte må dåligt över något som inte har med mannen ifråga att göra, hur pass sunkig kvinnosyn är inte det?!?

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.