Jag har förstått att många som mår dåligt avskyr den frågan pga att de som ställer den egentligen inte bryr sig. Så är dock inte fallet med mig. När jag mår skit så hatar jag alla som bryr sig!
För mig är frågan helt OK om den kommer från en bekant eller så, jag ljuger och svarar med ett leende att det är bara bra.
Det jag däremot har svårt för är när folk som känner mig bättre, och därmed känner till min psykiska ohälsa och depressioner, frågar! Vad fan tror de liksom?! Då brukar jag svara brutalt ärligt, för det stör mig att få frågan av dem som redan vet svaret! Bara irriterande!
Och något jag verkligen blir förbannad på är när såna som “jobbar med mig”, till exempel en boendestödjare säger vi, gör följande: “Men tjeenaa hur är läääget!??” med ett jätteleende och likt en kvittrande fågel, när vi möts. TROTS att jag kanske till och med dagen innan gråtit inför dem pga hur jag mår!! Alltså, VARFÖR??? Jag antar att de helt enkelt glömmer bort sig i hasten? Hur kan man vara så okänslig och pantad?!
