Purple Qequmi
Skapade svar
-
Ok. Det jag “mellan raderna” kanske egentligen ville ha sagt/fråga, är om tex jag också kan klara mig utan medicin. Det vore en dröm att SLIPPA ha med psykiatrin att göra, slippa den förnedring det innebär att behöva träffa olika främlingar (läkare) hela tiden och känna mig granskad av dem för att få stoppa i mig dessa äckliga gifter! Jag äter Citalopram mot depression, Elvanse (som är för ADHD men för mig har den en väldigt ångestdämpande och depressionshämmande effekt) och hmm.. Haldol mot stresskänslighet, övertänkande och ångest.
OBS: HADE JAG FÅTT DET JAG BEHÖVER, SKULLE INTE DESSA MEDICINER BEHÖVAS!!! Och det gör mig så arg och bitter!
Plus att jag undrade rent allmänt hur vanligt det är att folk får tillvaron att gå runt utan att ha hjälp av någon medicin? Jag skulle göra vad som helst för att få bestämma över mitt liv helt själv! Slippa känna mig som ett värdelöst jävla psykfall! Och den friheten har jag när jag vill, allt detta är frivilligt (öh, typ). Vågar jag lita på min egen inre kraft och förmåga?? 😋🙄🥰
Menar dock inte att jag tänkt sluta med medicinerna rakt av, jag vet att det är farligt! Känns sjukt att en ny läkare som aldrig förr träffat mig tror att hen känner MIN kropp, som jag levt i i 40 år, bättre än jag själv! Därför har jag tankar på att på egen hand trappa ut dem. Jag lever med mig själv dygnet runt! Behöver inte ha en läkare som tror hen vet vad som är bäst för mig!
Det jag menar är att jag vill ha konkret, praktisk “handledning” till tillvägagångssätt för förändring.Att man tillsammans med psykiatrin “skissar” på lösningar/strategier, som när man gör ett projektarbete. Och att samtalskontakten följer med en aktivt (ej bokstavligen!) under denna period.
Jag upplever det som väldigt förnedrande att bara prata! Det hjälper inte! Hatar att vara i centrum på det sättet och tvingas öppna mig för någon som jag inte vet någonting om! Om det hade varit till hjälp hade jag inte känt såhär.. Men inget förändras ju av att bara prata! Jag vill ha en förändring, inte omtanke och uppmärksamhet!
Tex så borde de “tagit tag” i det faktum att jag brottas med starka känslor kring saker (de har ju märkt att jag kan bli fruktansvärt arg på dem!) och erbjudit mig att jobba på att kunna hantera och förhålla mig till alla starka känslor.
Just nu är det mycket som är nytt i mitt liv, och jag har inte kommit mig för att ta kontakt med psykiatrin på mitt nya ställe. Som sagt, att enbart prata är inget för mig! Jag vill ha praktiska lösningar för att må bättre! Förväntar mig inte att bli serverad lösningar på silverfat, jag vill bara ha mer än att bara sitta och prata! Kommer säkerligen att skaffa en privat psykolog som inte är landstingsansluten, för jag litar inte på samhället för 5 öre.
Vad kan självmordslinjen göra för mig då? Förutom att prata med mig?
God Tisdags e.m. här på MiND Forumet. * Har läst hela ditt inlägg / skrivelse… * Ja, jag kan faktiskt förstå dig pga psykvården är LÅNGT eftersatt och behöver få fler ”verktyg” i deras utövning plus mer därtill… * Har Du haft orken att anmäla de brister inom psykiatrivården till berörda myndigheter så som Patientnämnden i ditt län inom landstinget/regionen Du bor och verkar inom och IVO, statliga tillsynsmyndigheten Inspektion för vård och omsorg 🤔 ? * Tacksam om MiND;s Moderatorer svarar här i denna specifika inlägg / skrivelse / tråd… * Har Du provat att ta kontakt med MiND Självmordslinjen på 90 101, Chatten eller via anonym mailbrev på mind.se ? * Eller har Du provat att ta kontakt med de nya psykologtjänster, att samtala med en professionell samtalskontakt / samtalspartner / samtalsterapeut på nätet / internet eller Appar via en Smartphone / Mobiltelefon av tjänster från Landstingen/Regionerna i Sverige? På återseende…
Det var ett jäkla tjat från dig om självmordslinjen! Hallå, jag är en vuxen människa som kan hjälpa mig själv och jag är inte suicidabel så lägg ner!! Ja jag har provat ALLT, och INGENTING har hjälpt. Avskyr när folk daddar med mig på det sätt som du gör nu! Det är pga såna som du som gör att jag drar mig för att prata/skriva om hur jag mår och känner!
Och varför anser du att moderatorerna bör svara?
Jadå jag anmälde för många år sedan. Fick en fet summa pengar men det ansågs ändå nte att psykiatrin gjort något fel eller så.
Jag vore tacksam om du vill hålla dig till mina ämnen istället för att tramsa!
God Tisdags e.m. här på MiND Forumet. * Har läst ditt inlägg / skrivelse. * Tacksam om MiND Moderatorerna svarar i denna tråd / inlägg / skrivelse… * Har Du möjligtvis provat att ta kontakt med MiND Självmordslinjen 90 101, Chatten eller via anonym mailbrev på mind.se 🤔? * Har Du möjligtvis provat de nya psykologtjänster på nätet / internet eller via Appar till sin Smartphone / Mobiltelefon som är på uppdrag av landstingen/regionerna i Sverige 🤔 ? På återseende…
Och vad f*n har ditt svar med min fråga att göra?!
Jag skrev inte att jag är självmordsbenägen NU, eller skrev jag det??
Håll er till ämnet, tack!
Kan känna igen att självkänslan inte nödvändigtvis alls behöver höra ihop med ens ”lycka” i livet, absolut! Livet händer en, liksom. Eller också att det ”inte händer”. Tycker Maslows behovstrappa är ganska intressant för att få en överblick vad som kan fattas i livet, eller när man känner att man fastnat.
Jo, har för mig att du nämnt den förut.. Jag känner till den och har sett nån skiss av den, men kan behöva kolla in den igen!
Oh ja, jag vet hur du känner! På sistone har jag börjat tänka att livet inte är för alla.
Jag är också disgnosticerad med Asperger och ADHD, och skillnaden mellan mig och andra med samma diagnoser är väl främst det att jag skiter totalt i andra på det sättet.. Visst säger andra att jag är så omtänksam och tänker mer på andra än mig själv.. Ok, men när det gäller mitt eget dåliga mående så skiter jag fullständigt i om det påverkar andra; där är jag totalt egoistisk!
Hela mitt jävla liv har varit ett helvete! Vilket många haft svårt att förstå då de menar att jag har ett utseende som de flesta kvinnor skulle döda för, många människor blir intresserade av mig, jag har en fin personlighet (enligt andra), pengar på banken, människor som bryr sig, ett fint hem osv osv. Jag har ju inget att må dåligt över???
Jo, jag mår jävligt dåligt över sånt jag inte har! Som jag ser att andra har!
Det jag känner just nu att jag saknar allra mest, är att ha ett “kall”, nånting jag brinner för… Jag har inte det och har aldrig haft det! DET skulle göra kampen lättare, DET skulle göra livet meningsfullt! Kan det vara samma för dig, att du saknar något att “leva för”? Något som tar dig upp ur sängen på morgonen? Som får dig att glömma bort tid och rum? Jag förstår såklart att livet kan vara ett helvete för vissa trots det. Men åh vilken skillnad det skulle göra!! 😩😩
Jag känner mig så sjukt ensam med mina destruktiva beteenden, känns som det är något fel på mig. Läkarna slutade skriva ut mina insomningstabletter för längesedan nu, men för att kunna somna har jag tagit mer av mina lugnande för att få samma effekt. Ibland gör jag de även i syfte att jag hoppas att min kropp ska få nog och ge upp. Jag har fått höra att den dosen jag tar är farlig så därför blir de väl en destruktiv handling också. De jag inte förstår med mig är det som hände denna morgonen. Jag minns att jag ville dö igårkväll, så tvekade inte att ta denna dosen. Men ändå så blev jag rädd i morse när jag fick biverkningar av de. Jag fick hjärtklappning, hallucinationsbilder typ, och jag hade dålig balans. Det kändes som att jag skulle svimma där och då, och det skumma är att min första tanke då va att jag inte ville dö och för att undvika detta om det skulle hända något, va att sätta mig i trapphuset (att bli hittad, om jag behöver vård men inte är vid medvetandet) eftersom jag lever ensam. Det gick över och jag gick tillbaka in, dock full av ångest och en del huvudvärk fortfarande. Varför gör jag såhär. Jag vet att jag snart, kanske redan inom närmsta timmen kommer vilja dö igen pågrund av alla mina problem, min diagnos m.m men ändå så hamnar jag i denna onda spiralen. Gick jag ut för att jag vill leva, eller gick jag ut för att jag fortfarande vill se om de finns bättre hjälp att få som jag ännu inte blivit erbjuden. Finns det fler som har liknande beteende, känslor eller är de någon som ser något mellan raderna som jag missar? Tips, råd? Vad som helst.
Jo det är skumt att när man väl ser Döden i vitögat så brukar man tänka: “Jag vill inte dö!” Jag tror inte att någon vill dö egentligen, man vill bara inte ha det liv man har! Visst skulle du vilja leva om du fick ha ett bra liv??
Vet inte vad du har för diagnos, men visst kan man känna igen sig i den självdestruktiviteten du beskriver! Det kan nog alla som mår, eller har mått, riktigt dåligt!
Dessvärre är psykiatrin världsmästare i att skylla ifrån sig och hänvisa till “eget ansvar”.. Men ta emot mina pengar, det kan de minsann!!! Det är ju såna som du och jag som betalar deras levebröd och ser till att de har mat på bordet! Kan vara värt att komma ihåg, om så bara för sig själv! 😉 Du har rätt att kräva att de “levererar”, för du betalar för att träffa dem!
Kram! ❣️❤️❤️
Svårt att förklara för folk som inte är spirituellt medvetna..
Men det tråden handlar om är att detta med all fixering vid personer är ett återkommande tema i mitt (så kallade) liv! Det handlar om att en twin flame kommer in i ens liv för att riva upp gamla sår så att man kan bearbeta dem en gång för alla och bli av med dem. Väldigt spejsat och konstigt för gemene man/kvinna, jag vet. Jag var spirituellt omedveten innan jag mötte honom. Jag kastades brutalt in i ett andligt uppvaknande..
Inget skit och inga glåpord nu tack (gäller alla!) Acceptera att allas livsväg, tro och livsåskådning är olika!!
Då har jag missförstått innebörden av din text. Jag ber om ursäkt. Ja att umgås med en person som sårar en och gör en besviken är ju ingen bra sak. Jag skulle nog faktiskt rekommendera att 1. Ge honom en sista chans eller 2. Släng ut honom ur ditt liv med huvudet före☺️
Vi är inte ihop! Och umgås inte! Vi är twin flames, det är en helt annan sak.
Berätta hur du känner, det är det ända raka du kan göra. Jag testade det för en gångs skull och det funkade jäkligt bra faktiskt. Även om personen inte vill ha dig som partner just nu så kan ni ju ändå vara väldigt bra vänner, bara för att personen inte har känslor på det sättet betyder ju inte det att personen inte gillar dig ☺️
Okej, men just idag AVSKYR jag honom pga saker jag fått veta! Han äcklar mig, men tyvärr är jag bunden till honom pga vår twin flame connection!
Hej, jag har kanske inte blivit dökär på avstånd, däremot vet jag hur det känns att vara kär i någon utan att visa det av rädsla att den personen inte tycker lika som jag. Jag vet att det bästa man kan göra är att säga till den man är kär i hur man känner, men rädslan för att bli sårad övervinner modet att våga säga att man är kär i personen. Stämmer det in på dig?❤️
Oh ja, det stämmer så väl in! Jag har alltid varit så rädd för det, väntat för länge och därmed gått miste om chansen. Efter att de avverkat andra partners och blivit singlar igen har jag vid det laget haft så mycket sårade känslor och även ibland bitterhet, att jag inte ens velat ha med dem att göra..Fast samtidigt ändå fortfarande tyckt så mycket om dem, haft svårt att “släppa taget” i känslan osv. Jag har ALDRIG klarat av att släppa taget och hoppet om att det ska bli vi! (Tror till slut att det inte ens handlat om kärlek, utan om en vana att vara kär i personen, om svårigheter att avsluta saker och gå vidare, etc) Så har det hållt på tills jag har “sprungit på” någon annan jag förälskat mig i. Några av dem har jag blivit ihop med ganska snabbt, och jag har varit sjukt lycklig så länge nyförälskelsen varat. 🙂🙏. Med dem man aldrig får däremot, är det som att denna “nyförälskelse” håller i sig år ut och år in..
Nu kom jag ifrån ämnet lite (din fråga), men jo visst är det så att rädslan för att få hjärtat (och alla förhoppningar) krossade övervinner modet! Sen är det inte alls säkert att det känns bättre bara för att man berättar heller! Jag var jättekär i en person som jag var i beroendeställning till en gång, och jag skrev ett brev till honom om hur jag kände efter en lång tid. Jag trodde faktiskt att han hade känslor för mig också, även om jag förstod att vi inte kunde bli ihop för att jag var i beroendeställning. Förväntade mig ett helt annat bemötande, än det jag fick när vi sedan pratade om det! Behöver jag säga att jag vart totalt knäckt och att min värld rasade samman?! Jag började dricka väldigt mycket alkohol, och har sedan dess haft en tendens att ta till alkohol för att döva smärtsamma känslor som rör olycklig kärlek. Har dock inte alkoholproblem i den bemärkelsen att jag sitter och super var & varannan dag!
För några år sedan mötte jag en man som skulle förändra mitt liv för alltid; jättekomplicerat att försöka förklara; googla “twin flame” så får du ett hum om vad det gäller. Jag både vill glömma honom och söka upp honom, velar mellan ytterligheter och är hjärtekrossad och lycklig om vartannat. Jag är rädd för att bli avvisad, men även rädd för att INTE bli det pga att det är så otroligt själsomvälvande känslor och upplevelser inblandade.
Vill tillägga att det sabbat SÅ mycket för mig att jag inte fått gå iväg själv och gråta när jag velat och behövt, alternativt att jag kunnat få sköta mina arbetsuppgifter i tystnad och i egna tankar utan att bli överröst med andras oro & frågor! Istället för att få den tid som behövts ifred med mina känslor har jag tvingats lämna arbetsplatsen ifråga eller gräla mig till att de ska låta mig vara! 😢 Ofta som någon då sagt: “Men du är ju sjuk!!” eller liknande. (Vem är sjuk egentligen!? 🙄🧐 DE beter sig ju som besatta stalkers!!)
Fan vad jag har varit i dubbel sorg, på grund av detta tillkortakommande hos andra!
Varför lyssnar man inte bara på -och respekterar- det folk säger??! Nä istället går folk efter SINA EGNA känslor och åsikter…
Och att blaskor som Aftonblodet och Sexpressen uppmanar läsare + allt skit på nätet, att pressa, tvinga sig på och fråga, om man (misstänker!) att någon mår dåligt, blir slagen, lider av bulimi eller det ena och det andra.. Sånt som man “tror” eller “misstänker” kan vara HELT FEL!! Oj oj, att då bara kontinuerligt tränga sig på och trakassera med frågor mm, det finns en chans att sluta i polisanmälan tänker jag.. Förtal och ofredande! JAG skulle dock nog aldrig polisanmäla sånt, men vissa skulle kanske?
Är så ledsen! Jag fick inte bearbeta min sorg då när jag behövde.. Får göra det nu många år efter istället, tillsammans med annat som hänt… Usch, SABBA är ordet!