Hem > Forum > Depression > Hantera depression utan medicin?
Hantera depression utan medicin?
-
Jag vet typ INGEN som klarat av att hantera allting (livet, jobb, relationer mm) och vara djupt deprimerad och ångestfylld, riktigt nere i skiten- UTAN någon form av medicin som krycka.. Förutom en! Hen påstår att hen bara använder träning, psykolog-prat mm för att hantera och klara det.. Och inga mediciner alls. Vi pratar alltså om en djupt deprimerad och suicidabel person! Vet inte hur hen innerst inne mår (och bryr mig inte heller!) men jag blir så ledsen och avundsjuk! Här sitter jag, TOTALHATAR allt vad mediciner heter men tvingas ändå äta dem för att orka leva… Och hen klarar liksom av allting utan mediciner! Jag klarar inte ens av allting MED mediciner!
Hur är detta ens möjligt?? Kan man anta att hen ljuger om detta? Eller är träning ett sånt mirakelmedel?? Jag har själv varit självmordsbenägen samtidigt som jag tränade på elitnivå! Även om det var många år sedan.. jag orkar inte med det numera då jag mår för dåligt!
Avregistrerad användareJag vet typ INGEN som klarat av att hantera allting (livet, jobb, relationer mm) och vara djupt deprimerad och ångestfylld, riktigt nere i skiten- UTAN någon form av medicin som krycka.. Förutom en! Hen påstår att hen bara använder träning, psykolog-prat mm för att hantera och klara det.. Och inga mediciner alls. Vi pratar alltså om en djupt deprimerad och suicidabel person! Vet inte hur hen innerst inne mår (och bryr mig inte heller!) men jag blir så ledsen och avundsjuk! Här sitter jag, TOTALHATAR allt vad mediciner heter men tvingas ändå äta dem för att orka leva… Och hen klarar liksom av allting utan mediciner! Jag klarar inte ens av allting MED mediciner! Hur är detta ens möjligt?? Kan man anta att hen ljuger om detta? Eller är träning ett sånt mirakelmedel?? Jag har själv varit självmordsbenägen samtidigt som jag tränade på elitnivå! Även om det var många år sedan.. jag orkar inte med det numera då jag mår för dåligt!
God Tisdags e.m. här på MiND Forumet.
* Har läst ditt inlägg / skrivelse.
* Tacksam om MiND Moderatorerna svarar i denna tråd / inlägg / skrivelse…
* Har Du möjligtvis provat att ta kontakt med MiND Självmordslinjen 90 101, Chatten eller via anonym mailbrev på mind.se 🤔?
* Har Du möjligtvis provat de nya psykologtjänster på nätet / internet eller via Appar till sin Smartphone / Mobiltelefon som är på uppdrag av landstingen/regionerna i Sverige 🤔 ?
På återseende…
Purple Qequmi TrådstartarenGod Tisdags e.m. här på MiND Forumet. * Har läst ditt inlägg / skrivelse. * Tacksam om MiND Moderatorerna svarar i denna tråd / inlägg / skrivelse… * Har Du möjligtvis provat att ta kontakt med MiND Självmordslinjen 90 101, Chatten eller via anonym mailbrev på mind.se 🤔? * Har Du möjligtvis provat de nya psykologtjänster på nätet / internet eller via Appar till sin Smartphone / Mobiltelefon som är på uppdrag av landstingen/regionerna i Sverige 🤔 ? På återseende…
Och vad f*n har ditt svar med min fråga att göra?!
Jag skrev inte att jag är självmordsbenägen NU, eller skrev jag det??
Håll er till ämnet, tack!
Avregistrerad användareOch vad f*n har ditt svar med min fråga att göra?! Jag skrev inte att jag är självmordsbenägen NU, eller skrev jag det?? Håll er till ämnet, tack!
God Kväll här på MiND Forumet.
* “Självmordslinjen inom MiND är inte bara för att man är helt och hållet “Självmordsbenägen” person / människa, det går även bra att samtala om “psykisk ohälsa”…
* Jag vill förtydliga att här på “MiND Forum”;et håller vi ALLA en trevlig attityd till gemeeman inkl. i ordval etc…
* Plus respekterar alla oavsett ålder, etniskt ursprung, kön även fast vi alla här är anonym bakom ett Alias…
* Och till din tråd / inlägg / skrivelse;
* För en hel del människor är läkemedel / mediciner livsviktiga oavsett om patienten hör till psykvården eller övriga vårdapparaten…
* Så något glasklart svar på denna frågan är inte hugget i STEN…
* Jag tycker personligen också mycket bra om naturläkemedel och homeopatiska läkemedel och mestadels kommer från Tyskland, Österike etc…
* Vanlig pharma är också OERHÖRT VIKTIG men det finns ju “Biverkningar” som är en av nackdelarna…
* Har god insyn i ämnet…
På återseende…
Purple Qequmi TrådstartarenOk. Det jag “mellan raderna” kanske egentligen ville ha sagt/fråga, är om tex jag också kan klara mig utan medicin. Det vore en dröm att SLIPPA ha med psykiatrin att göra, slippa den förnedring det innebär att behöva träffa olika främlingar (läkare) hela tiden och känna mig granskad av dem för att få stoppa i mig dessa äckliga gifter! Jag äter Citalopram mot depression, Elvanse (som är för ADHD men för mig har den en väldigt ångestdämpande och depressionshämmande effekt) och hmm.. Haldol mot stresskänslighet, övertänkande och ångest.
OBS: HADE JAG FÅTT DET JAG BEHÖVER, SKULLE INTE DESSA MEDICINER BEHÖVAS!!! Och det gör mig så arg och bitter!
Plus att jag undrade rent allmänt hur vanligt det är att folk får tillvaron att gå runt utan att ha hjälp av någon medicin? Jag skulle göra vad som helst för att få bestämma över mitt liv helt själv! Slippa känna mig som ett värdelöst jävla psykfall! Och den friheten har jag när jag vill, allt detta är frivilligt (öh, typ). Vågar jag lita på min egen inre kraft och förmåga?? 😋🙄🥰
Menar dock inte att jag tänkt sluta med medicinerna rakt av, jag vet att det är farligt! Känns sjukt att en ny läkare som aldrig förr träffat mig tror att hen känner MIN kropp, som jag levt i i 40 år, bättre än jag själv! Därför har jag tankar på att på egen hand trappa ut dem. Jag lever med mig själv dygnet runt! Behöver inte ha en läkare som tror hen vet vad som är bäst för mig!
Avregistrerad användareOk. Det jag ”mellan raderna” kanske egentligen ville ha sagt/fråga, är om tex jag också kan klara mig utan medicin. Det vore en dröm att SLIPPA ha med psykiatrin att göra, slippa den förnedring det innebär att behöva träffa olika främlingar (läkare) hela tiden och känna mig granskad av dem för att få stoppa i mig dessa äckliga gifter! Jag äter Citalopram mot depression, Elvanse (som är för ADHD men för mig har den en väldigt ångestdämpande och depressionshämmande effekt) och hmm.. Haldol mot stresskänslighet, övertänkande och ångest. OBS: HADE JAG FÅTT DET JAG BEHÖVER, SKULLE INTE DESSA MEDICINER BEHÖVAS!!! Och det gör mig så arg och bitter! Plus att jag undrade rent allmänt hur vanligt det är att folk får tillvaron att gå runt utan att ha hjälp av någon medicin? Jag skulle göra vad som helst för att få bestämma över mitt liv helt själv! Slippa känna mig som ett värdelöst jävla psykfall! Och den friheten har jag när jag vill, allt detta är frivilligt (öh, typ). Vågar jag lita på min egen inre kraft och förmåga?? 😋🙄🥰 Menar dock inte att jag tänkt sluta med medicinerna rakt av, jag vet att det är farligt! Känns sjukt att en ny läkare som aldrig förr träffat mig tror att hen känner MIN kropp, som jag levt i i 40 år, bättre än jag själv! Därför har jag tankar på att på egen hand trappa ut dem. Jag lever med mig själv dygnet runt! Behöver inte ha en läkare som tror hen vet vad som är bäst för mig!
God Torsdagsmorgon här på MiND Forumet.
* Skrev igår Onsdag ett inlägg / skrivelse i denna tråd men återigen har någon okänd anledning raderat hela mitt inlägg / skrivelse som inte blev publicerat…
(Tänker öppna senare under dagen en NY tråd / inlägg / skrivelse om ämnet…)
* Jag kan förstå dig månt och mycket i att det skulle kännas befrinade att “SLIPPA” ha hänglåset låst till farmaceutvärlden, men vissa läkemedel / mediciner är som sagt “Livsavgörande” för en stor del av vi människor på hela planeten Moder Jord även jag är inte något undantag här, har själv “antidepressiva läkemedel” för att hålla mig “över vattenytan” så att säga och inte åka ner i djupa svackor…
* Känner väl till de läkemedel som Du nämner både på gott och ont…
* Jag förstår dina frågor fullständigt och att lita på sin inre kompass “kraft och förmåga” är något vill alla nog vill MEN det finns människor inkl. vi som behövs en form av “startnyckel” som precis en bil / fordon behöver för att kunna köra och utan denna nyckel kommer inte bilen / fordonet att ta sig någonvart alls, så ser jag läkemedel / mediciner på ifrån mitt personliga perspektiv så att säga…
* Om Du sedan gör ditt egna val att “trappa ner” på dina läkemedel / mediciner är det ditt egna val… Mitt tips är om Du får en bättre form av ny vårdkontakt hos psykvården så skulle jag ta upp dessa läkemedel / mediciner och säga att jag som patient inte vill vara beroende av dessa längre och vill kunna ha möjligheten att “stå på egna ben” utan livbojen till dessa läkemedel / mediciner…
Om Du har tankar, reflektioner, funderingar om det jag nu sagt här ovan så tveka inte att skriva i din egna tråd…
Var rädd om dig och ta hand om dig, möttes av dödsbesked sent igår kväll av en utav mina vänner som ska åka hela dagen i vårt avlånga land Sverige för att delta på begravning tidig Fredagsmorgon, det är sanerligen märkliga tider vi lever på moder jord…
På återseende…
Purple Qequmi TrådstartarenTack!
Och beklagar dödsbeskedet!
Det är framför allt inte medicinerna i sig som tynger mig mest… Utan att ha kontakt med främlingar som jag måste träffa för att få dessa mediciner, och sitta där som om jag vore en jävla produkt! Och prata om hur medicinerna funkar. HATAR DET!!! Hatar att vara i centrum! Hatar när främlingar bryr sig om mig! Vill ha NORMALA relationer med NORMALA människor enbart, där man ger & tar. Inte att det bara är jag som ger av mig själv.
Även om det är väldigt trevliga och snälla behandlare jag har träffat de senaste åren, och har haft med mig stödperson som inte förstått varför jag mår så dåligt och känner mig så kränkt efter besöken, då besöken ju gått väldigt bra… Det handlar inte om det, det handlar om att jag mår så dåligt av att främmande människor vet saker om mig! Och jag vet ingenting om dem! Det är fruktansvärt kränkande för mig! Har haft det så i så många år. Jag gillar att få uppmärksamhet för sånt som är positivt (tex klä upp mig, sminka mig och bli plåtad), och det finns fan inget positivt med att ha kontakt med psykiatrin! Sjukt ju! I en perfekt värld skulle ingen behöva ha det!
TOTALHATAR att behöva prata med andra om hur jag mår!! Knappt att de närmaste får fråga det ens! Det är en sån privat sak! Skriver hellre om det anonymt på forum. Känns som en skändning när någon har frågor eller synpunkter om sånt som rör mitt mående!
Avregistrerad användareTack! Och beklagar dödsbeskedet! Det är framför allt inte medicinerna i sig som tynger mig mest… Utan att ha kontakt med främlingar som jag måste träffa för att få dessa mediciner, och sitta där som om jag vore en jävla produkt! Och prata om hur medicinerna funkar. HATAR DET!!! Hatar att vara i centrum! Hatar när främlingar bryr sig om mig! Vill ha NORMALA relationer med NORMALA människor enbart, där man ger & tar. Inte att det bara är jag som ger av mig själv. Även om det är väldigt trevliga och snälla behandlare jag har träffat de senaste åren, och har haft med mig stödperson som inte förstått varför jag mår så dåligt och känner mig så kränkt efter besöken, då besöken ju gått väldigt bra… Det handlar inte om det, det handlar om att jag mår så dåligt av att främmande människor vet saker om mig! Och jag vet ingenting om dem! Det är fruktansvärt kränkande för mig! Har haft det så i så många år. Jag gillar att få uppmärksamhet för sånt som är positivt (tex klä upp mig, sminka mig och bli plåtad), och det finns fan inget positivt med att ha kontakt med psykiatrin! Sjukt ju! I en perfekt värld skulle ingen behöva ha det! TOTALHATAR att behöva prata med andra om hur jag mår!! Knappt att de närmaste får fråga det ens! Det är en sån privat sak! Skriver hellre om det anonymt på forum. Känns som en skändning när någon har frågor eller synpunkter om sånt som rör mitt mående!
God Torsdags e.m. här på MiND Forumet.
* Ja, jag känner väldigt igen mig i din beskrivning av att känna att vi patienter är i en utsatt situation när vi ska samtala med helt okända människor som är indirekt främlingar för OSS, det finns av båda myntets sidor, positivt och negativt…
* Ja, hör att Du VERKLIGEN inte haft lätt MEN jag vill säga att det är inte bara negativt inom psykvården och övriga vårdapparaten, det finns människor, vårdpersonal som faktiskt är OERHÖRT fina och viktiga att de finns och ägnar sin VAKNA tid åt oss patienter, vem annars hade gjort deras jobb / arbete 🤔 ??? (självklart finns det fel människor på fel plats ÖVERALLT inkl. inom psykvården och övriga vårdapparaten och mer därtill.) men jag har lärt mig med tiden att svälja och gå vidare (då menar jag inte vad jag varit med om i barndomens år, förövarna band mina händer, ben varje gång innan våldtäkterna skulle ske av mina lärare, tränare och övrig skolpersonal, lång historia)…
* Jag personligen kan inte hålla med om att all form av kontakter inom psykvården är bara negativt och inte bra för en, där lägger jag mig på en neutral nivå… Känner flera som arbetar inom psykvården och övriga vårdapparaten och det är MÅNGA som mår dåligt även de som är i tjänsten som vårdpersonal oavsett från chefsnivå eller ute på golvet.
Om Du har tankar, reflektioner, funderingar på detta inlägg i din tråd / inlägg / skrivelse så får Du gärna återkomma, jag svarar gärna…
På återseende…
Purple Qequmi TrådstartarenJA, det finns de som är oerhört fina, MEN de är INTE mina vänner, och jag mår dåligt av att öppna mig för alla som inte är vänner! Sjukt system ju! Inte så det var tänkt från början…!
Jag blir glad av att höra att även de som jobbar inom psykvården mår dåligt! 😉🐶
Jag förstår att DU mfl inte tycker att det är negativt att ha kontakt med psykiatrin, men FÖR MIG kommer det ALLTID att vara sjukt och negativt! Det är inte så det bör vara! Ha kontakt med massa människor, som man ska BETALA för att få träffa… SJUKT!!!
Hej! Det som hjälper bäst är ju att prata särskilt med en som är kunnig inom ämnet och prata om allting från mindre saker till det allra värsta som gömmer sig i det ovetande. De är väl de svåraste att verkligen komma till roten av allt. Och sen kommer ju de jobbigaste att arbeta med det med sig själv.
Mediciner är skit det är något som vårat samhälle kommit på för att slippa ta hand om alla som mår dåligt eller behöver extra stöd. Samhället vill slippa ta ansvar för hur den format vårt levande som lett till att många mår dåligt idag. Det är inget naturligt i mediciner alltså stoppar man i sig kemikalier, hur bra är de hjälper ju inte med hur man egentligen mår? Och hur bra är det att små barn får stoppa i sig amfetamin och allt annat skit. Usch
Nä, utan det bästa är att försöka överleva i vårt skit samhälle via en naturlig väg. Det första är ju att prata att få hjälp av någon som kan.
Sen med exemplet på den andra personen, ingen människa är en annan lika, alla är olika visa saker funkar för en annan medans det inte alls funkar för dig. Det enda som funkar är ju att man får hjälp eller själv hittar något som ett intresse eller någon form av träning som man mår bra av. Testa olika form av träning finns ju allt möjligt, orientering, simning, friluftsliv, boxning, badminton, dans osv
Samtidigt som man jobbar med sig själv såklart.Jag mådde väldigt dåligt för något år sen och hade aldrig sökt hjälp förut och det första dom gjorde var att skriva ut medicin innan någon ens hade pratat med mig, tyckte jag var väldigt konstigt. Jag gillar verkligen inte att dom gör så.
Mediciner är inte en långsiktig hjälp, man ska inte ta mediciner hela livet för att kunna må bra det är skit. Man behöver riktig hjälp som kommer hjälpa en i långsikt.
Man måste hitta sitt sätt att leva, överleva så man får bukt på sina problem sina brister, att utvecklas som människa till de bättre. Och om man behöver hjälp med de finns de hjälp eller iaf någon att prata med som kanske kan tipsa om hur man ska göra hur man ska tänka.
Sen behöver man också vara redo på att det inte kommer vara lätt utan allt kommer vara så jävla jobbigt så svårt, man måste verkligen offra sig själv sin trygghet för att komma vidare. Våga ta steget till det okända det obekväma.
Purple Qequmi TrådstartarenSå rätt, medicin är ingen lösning!
Däremot; att ha tillgång till någon som finns där att prata med i vårt och torrt, ja du det får man se sig i stjärnorna efter! Folk som jobbar med människor byter ju jobb lika ofta som en annan byter underkläder! Så det är bara att glömma!
Jag är deprimerad, hamnar ofta i svåra svackor med tankar om självmord eller ilska och utbrott som kan övergå till självskadebeteende.
Jag gick hos socialen och BUP som liten 9-16år till och från under flera perioder, flera gånger som familj ihop med min bror men även själv. Han hade självskadebeteende och behövde medicineras för detta, medicineringen och vi flytta mm. gjorde att det vände för honom och vart bra.
Jag däremot var anti mot medicinering, i början pratades det aldrig om medicinering för mig, men med tiden fick jag mer problem och dom ville då gå igenom en checklista för att se om jag ”kvalificerade” in på att få medicin.
Det hade jag gjort om jag svarat ärligt på det dom frågade, men jag kunde inte, jag förstod hur dom tänkte och ser på saker så jag svarade som det borde vara när man mår bra (endast 10-12år då).
Jag vågade inte vara ärlig och ville inte få en ”diagnos” och vägrade medicin. Nu blev det nej för medicin för min del just pga av mina oärliga svar..Idag är jag 21år, min depression har eskalerat då jag befinner mig i en väldigt jobbig situation både fysiskt och psykiskt och det tär på mig rejält.
Men även idag känner jag att jag inte kan ta kontakt med psykolog/läkare, det pågrund av att jag vill inte ha någon medicin utan vill ha en person man är trygg nog att prata med utan att det känns konstigt. Jag kan inte ens prata om sånt här för någon i familjen.
Jag tror inte medicinen alltid är svaret, svaret är att få rätt hjälp och det är så individuellt eftersom vi alla är olika.
Men ibland är medicin ihop med att prata med någon vara en bit på vägen, men för en annan kanske det inte alls är det som behövs utan att hitta rätt person som man kan prata med som kan hjälpa en genom ens tuffa tid.Sen tror jag att saker underlättar om man kan hitta något i livet som sporrar än att fortsätta, att hitta något som man vet brukar göra än glad eller liknande. En dröm, ett litet mål eller vad som helst som driver än igenom oavsett hur mörka tankar man har.
Det är svårt, det vet jag. Jag kunde under många år aldrig tänka på en framtid eller ens se en framtid. Vad jag skulle villa jobba med eller göra eller annat. Det var omöjligt för mig då.
Nu har jag en enda drivkraft och det är mina hundar och mitt arbete med hundarna. Utan den har jag ingeting alls att leva för det är knappt att det håller mig vid liv när jag hamnar i värsta perioderna..
Medicin eller ej, man behöver få rätt hjälp och samhället behöver bli bättre på att kunna hjälpa oss och fånga oss i tid. Man behöver ändra på synen så man även vågar söka hjälp direkt när man mår dåligt.
Sen om det är medicinering eller annat är helt upp till individen, vissa blir bättre med det andra blir värre och vissa känner ingen skillnad. Att prata är heller inte lätt, vilket är min egna svårighet.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.