[Indigo Vutaqy]

Red Dykepi skrev:

Jag reagerar också på vilken fruktansvärt onyanserad bild som sprids när det gäller corona. Både i nyheter och i sociala medier. Varje dag får man läsa om att si och så många människor har smittats, vårdats på intensiven och dött, men ytterst sällan får man läsa om dem som fått lindriga symtom och om dem som faktiskt tillfrisknat. Det är som om hela världen har glömt att dessa människor är den absoluta majoriteten. ?

Jag följer SVT’s uppdatering flera gånger om dagen, och de skriver både om de som insjuknat, avlidit och de som har tillfrisknat. Så de skriver inte alls endast om de som har dött. Men det är väl ändå viktigt att de skriver om den här epidemins konsekvenser, eftersom att det är stor skillnad mot exempelvis den årliga influensan. Jag upplever inte rapporteringen som onyanserad. Och sedan de ekonomiska konsekvenserna är absolut också hemska, men jag är mer rädd att dö än att samhället ska bli fattigare, även om det också är obehagligt.

[Indigo Vutaqy]

Jag har också kontaktat självmordschattar flera gånger senaste tiden, och skrivit i det här forumet.

Jag tänker att det är naturligt att må dåligt och att sedan ibland må bättre. Livet är väldigt smärtsamt,  eftersom att det är så komplext, men det går över. Smärta går över.

Man kan må dåligt av rädslor, både för fysiska hot och ‘sociala’ hot (med allt vad det innebär). Man kan må dåligt av saker som har skett, och av oro för det man inte kan påverka, som exempelvis framtiden.

Personligen är jag mest orolig ,just nu, för hur jag ska klara av att gå ut bland människor nu när Corona sprider sig i rasande fart.

Jag tror ändå att man kan träna sig på att tänka på det som är positivt. Alltså, fokusera på nuet och på att göra det absolut bästa av det man har just nu.

Jag kan verkligen fastna i rädslor själv. De blir så stora att jag blir helt paralyserad. Men även det har ju gått över, tillslut. Det tar bara olika lång tid.

[Indigo Vutaqy]

Anonym skrev:

Hur skyddar man sina nära bäst, ifall man inte vill leva längre? Vad bör man göra för att lindra deras smärta och sorg?

Menar du om du avslutar ditt liv?

Då kommer de ha en stor smärta och sorg för alltid, och det finns inget du kan göra åt det tyvärr.

[Indigo Vutaqy]

Green Bykafi skrev:

Ja, jag mailade verksamhetsansvarig som inte var intresserad av ärendet. Hans personal ”skulle aldrig bete sig så.”. Så jag har anmält till Patientnämnden och kontaktat verksamhetens huvudbolag (denna gyn är ett dotterbolag har jag upptäckt) med vad som hänt – Så inväntar svar från dem nu. Den jag pratade med på patientnämnden tyckte jag skulle överväga en polisanmälan om sexuellt ofredande. Så försöker hitta någon som kan mer om sånt.

Bra gjort! Det är starkt gjort av dig att anmäla detta! Tyvärr kommer för många undan med att bete sig som svin. Och jag tycker det låter som rätt val att polisanmäla också.

Oavsett hur det går nu, så kan du iallafall vara stolt över dig själv att du drog en gräns genom att anmäla honom!

[Indigo Vutaqy]

Red Dykepi skrev:

Skönt att höra att jag inte är ensam om att vara vuxen och sjukt oerfaren när det gäller relationer och sex. Och vad bra att du inte skämdes för att säga som det var till din gynekolog! Jag tänker också att det är bra att hon frågade OM du hade haft sex. Jag önskar att jag också hade fått den frågan. Då hade det inte känts fullt lika jobbigt att ”komma ut” som oskuld. Nu fick jag istället frågan om när jag senast hade sex, d.v.s. en fråga som man inte ställer om man inte tar för givet att personen i fråga har haft sex. Får jag fråga hur gammal du är? Är du också en oskuld över 30? Du behöver såklart inte svara om du inte vill.

Jag håller med att det är väldigt ofint att anta att en patient har haft sex. Jag kan berätta att jag faktiskt är precis 30 i år.

Egentligen är man väl inte särskilt gammal som 30-åring.. men jag känner mig ibland gammal och har gjort det sedan 25 typ. Mycket ångest över att jag inte hittat någon, samtidigt som jag är rätt trygg i det faktum att jag inte har gjort något som jag inte velat liksom.

Jag har haft möjlighet att ligga med killar om jag hade velat. Killar flirtar ju som bekant mycket på krogen och så. Men jag har aldrig varit intresserad. Och ärligt talat… Jag blir inte attraherad av dem. Det känns inte rätt liksom. Iallafall har jag inte känt mig attraherad av just de killar som har ‘försökt något’.

Sedan är det väl lite så att jag inte velat ligga med någon som jag träffat på krogen första gången, oavsett vem det är.

Jag vill ha känslor för den jag har sex med första gången, tror jag. Om jag någonsin kommer hitta någon som jag ens vill ha sex med. Alltså, jag är faktiskt ganska osäker på vad jag känner faktiskt, och har nog alltid varit enda sedan då alla andra i min omgivning började ‘dejta’ och flirta och allt.. jag har inte känt mig liksom säker på vad jag vill. Är jag straight, är jag bi, eller lesbisk, eller kanske A-sexuell? Ingen aning. Ett är jag iallafall säker på, jag vill inte ligga med någon som jag inte är kär i eller känner stark attraktion till.

 

[Indigo Vutaqy]

Anonym skrev:

Hej! Du kan fortfarande ta promenader! Har du någon skog där du kan gå? Jag brukar ta promenader och samtidigt lyssna på någon intressant podcast. Det är mitt tips! 🙂

Ja jag har en skog i närheten. Men jag är rädd att smitta människor.. Självklart skulle jag hålla avstånd om jag gick ut… hm.. kanske ska våga mig ut på kort promenad imorgon.

 

[Indigo Vutaqy]

Jag antar att jag är i en riskgrupp. Jag har ett neuromuskulärt tillstånd som påverkar andningsförmågan, nämligen en ensidig diafragmapares.

Jag mår psykiskt dåligt av att isolera mig, självfallet, men jag är ännu räddare att dö så jag väljer hellre att isolera mig än att gå ut.

Något typ av virus har jag ju ändå fått just nu, som gör att jag har haft olika förkylningssymptom senaste typ 2 veckorna! Så jag får fortsätta isolera mig, kanske längre än tills jag är frisk- för om jag blir sjukare än såhär-  så överlever jag kanske inte.

Det här är så frustrerande och jag blir galen av att vara ensam hela dagarna.

🙁 Alltså det är pest eller kolera- vara hemma (även efter att jag blivit frisk) av rädsla att bli smittad och allvarligt sjuk, eller gå ut och fortsätta leva ‘som vanligt’ när eller OM jag blir frisk och kanske faktiskt bli ännu sjukare, hamna i respirator och  kanske till och med dö.

Vilket fängelse det här är- både mentalt och fysiskt.

[Indigo Vutaqy]

Indigo Qugimo skrev:

Jag tror att något av det viktigaste man måste lära sej i livet,är att distansera sej från ”giftiga relationer”.Sen spelar det ingen roll om det är familj eller ”vänner”.Man ser ofta människor,som måste trycka ner andra för att kunna växa själva och såna klarar man sej bra utan.Människor som är tillräckligt trygga i sej själva för att kunna lyfta andra är svårare att hitta,men dom finns också.Det är sorgligt att läsa om dina erfarenheter av dina föräldrar.Det är en förälders främsta uppgift att ge sitt barn självkänsla.Om man tycker att man har misslyckats i livet och sen tar ut det på sitt barn,så har man verkligen misslyckats.Man ser ofta föräldrar som försöker förverkliga sina egna drömmar genom sina barn och det är inte okey.Kanske är det inte så konstigt,om man får höra negativa saker om sej själv tillräckligt ofta,så börjar man tro på dom,även om de inte är sanna.Och tyvärr behövs det många positiva kommentarer för att väga upp EN negativ.Det negativa har en förmåga att fästa mycket bättre än det positiva och så småningom hör man inte ens om nån säger nåt bra om en.Man kan inte ta in det.

Precis så är det. Allt positivt som människor har sagt om mig, det kan jag inte ta in. För det är bara minimum för mina föräldrar, eller så är det tvärtemot vad mina föräldrar säger om mig. Jag tror de innerst inne hatar mig, men de har döljt det bra när andra utomstående är med. Alltså vänner och så…

Många vänner verkar tro att jag har mått bra hemma. Men det har jag inte. Minst sagt

Min pappa har skrämt mig, slagit mig, sparkat mig och mina syskon. Tyckt att vi ska lyda allt han säger annars blir han förbannad. Min mamna har bara suttit tyst och sett på.

Jag vill bryta med mina föräldrar men det är svårt eftersom mina syskon förmodligen skulle vända sig mot mig då.

[Indigo Vutaqy]

Jag har utmanat mig själv och gått utanför min comfort zone ganska mycket senaste tiden. Det känns som att jag går åt rätt håll, efter år av nästan dagliga funderingar på att avsluta mitt liv, så tänker jag inte på det så ofta längre.

Jag försöker att göra något konstruktivt av min oro istället för att bara vilja försvinna från världen.

Jag har blivit bättre på att stå upp för mig själv när jag blivit illa behandlad, och att inte förvänta mig att människor tänker negativt om mig hela tiden, utan att våga uttrycka hur jag tänker, istället för att bara undvika konflikter.

Jag har fortfarande svårt för att slappna av , just för att jag är så otrygg i mig själv.

Mina tankar om mig själv är fortfarande låga, trots att många erfarenheter säger mig att andra ser mycket gott i mig.  Det gick bra för mig i skolan, och jag är absolut inte ointelligent. Bra betyg, stipendier osv.

MEN ärligt talat så tror jag att mina föräldrar har påverkat mig så att jag ser ner på mig själv så mycket som jag gör.

Det är de som gjort att jag ständigt förväntar mig katastrofer, att ingen gillar mig, att jag är dålig på allt. 🙁

Och det är så frustrerande, för det är de personerna som klagat på minsta lilla som jag inte gjort bra, som sagt att jag har ‘problem’, som varit elaka, som skrämt mig och tryckt ner mig, och gjort illa mig. Och det känns som att de fortfarande har mental makt över mig. Jag har försökt distansera mig till dem, men inte tillräckligt för att bli “fri”.

 

 

[Indigo Vutaqy]

Ursäkta mig? Undersöka påstådda smärtor?

Jag har fortfarande många fördomar om män som väljer att bli gynekologer. Det finns säkert många män som vill väl och tycker att det är ett viktigt och spännande yrke ur medicinsk synpunkt, men ändå… risken är överhängande för många att de antingen har märkliga avsikter med sitt yrkesval, eller att de helt enkelt inte är tillräckligt förstående- eftersom de inte kan veta hur en kvinna känner då de inte är en själva.

Din berättelse verkar bekräfta iallafall i detta fall- mina farhågor om manliga gynekologer:

• Okänslig
• Hårdhänt
• Nonchalant (eftersom de inte har likadan kropp som kvinnor, kan de omöljigt veta hur mycket smärta man faktiskt kan ha som kvinna)
• Otrevlig

Låter väldigt obehagligt. Jag har genomgått en gynekologisk undersökning i mitt liv, av en kvinnlig läkare. Jag hade vägrat en manlig, just för att mina erfarenheter i livet säger mig att män ofta är elaka, tyvärr.

Jag är oskuld jag med, men den gynekologen jag gick till hånade inte mig på något sätt när jag berättade det, hon var trevlig och lugn- så som man ska vara.

Hon frågade om jag hade haft sex med någon- och jag svarade bara nej. Inget konstigt. Lite halvt skämmigt, men samtidigt. varför ska man skämmas för det egentligen? Det är som det är, ingen annan har något med ditt sexliv att göra än du själv och den person du har sex med.

När jag bokade gyntid- (på grund av min oro att jag har så starka menssmärtor), så blev jag lugnad att jag fick en kvinnlig läkare. Jag hade i ärlighetens namn vägrat bli undersökt av en man. Den gynekolog jag gick till tog nog ett cellprov om jag minns rätt, men även ett vaginalt ultraljud för att se så att inget var fel liksom.

Alltså jag har oroat mig så mycket både pga. mina menssmärtor men även för att jag har glömt ta ut tamponger förr och varit livrädd att något ska ha blivit skadat på grund av det. 🙁 Men det gick bra iallafall.

Men jag skulle om jag var du ts:

1. Anmält denna läkare

2. Gå till kvinnliga gynekologer hädanefter

OBS! Du har INGEN anledning att skämmas för att du är oskuld. Vilket svin han är alltså.

 

[Indigo Vutaqy]

Anonym skrev:

Hmm är det inte bra att vänta sig det värsta? Själv tänker jag att det är ett sätt att bli glatt överraskad när det inte blir så jävligt som man tänkt sig. Dessutom så har du ju tänkt igenom saker noga – men det gäller att komma till den punkten där vi alla tvingas välja om VI vill vara olyckliga eller gå ut med rak eller böjd rygg. För det konstiga är enligt min erfarenhet att man mår så mycket bättre när man står för den man är… förvånansvärt få människor bryr sig om andra än sig själva.

Det är sant. Jag har som du märker tänkt mycket på det här senaste tiden , det bottnar egentligen i en längtan efter att vara orädd. Men det är svårt att ändra tankemönster, det är mycket rädslor som kommer automatiskt för mig som gör att jag hellre väljer att skydda mig själv och förbli passiv. Jag låter liksom andra trampa på mig och styra mig för att jag är rädd att bli illa behandlad.

Jag har lätt för att stå upp för andras rätt att må bra och bli väl behandlade,  och andras rätt att vara som de är- men när det kommer till mig själv, så är rädslan stor att jag ska bli illa behandlad. Är uppvuxen både med mobbning och en del våld i hemmet. Det har nog gjort att jag länge bara velat ‘passa in’ för att inte bli sårad- psykiskt eller fysiskt.

[Indigo Vutaqy]

Anonym skrev:

Jag tänker att en värsta fiende är man själv – det blir aldrig så jävligt som man tror och de flesta människor behöver få tid att hicka lite och sedan är det inte något problem ens för mina arabisk talande vänner. Jag kommer hela tiden ut för nya vänner eller för klasser jag undervisar – jag lovar det är lättare och lättare för varje gång kram från en cybervän

Jo det är säkert så att min oro inte är riktigt befogad. Jag har pratat med en vän om det här med att jag kanske inte är straight. Hon var stöttande. Jag känner mig trygg med att prata med henne om det, men ingen annan och framförallt inte min familj. Det hjälpte ju lite att hon har minst en vän som är bi också.

Den här vännen är en person som jag känner mig trygg att vara öppen med.. Men…. Det som gnager är just alla andra, både familj och vänner som jag antar alla är hetero.

Men jag tenderar att förvänta mig det värsta, så har jag alltid varit. Min oro sätter mycket käppar i hjulet för mig.