Hem > Forum > Vad längtar du efter i livet? > Kärlek / relation

Kärlek / relation

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 27 totalt)
26
    • Alltid känt mig ful (har blivit ’raggad’ på men vågar antingen inte nappa eller känner mig inte värd det pga min ’fulhet’)
    • Inbillat mig själv att jag inte är intresserad av relationer för att jag är rädd att blotta mina känslor och bli avvisad
    • Mest fått förälskelsekänslor och känt attraktion för killar men, en och annan tjej . Har då tryckt bort dessa känslor för jag vill inte bli sedd som lesbisk eller bi. Har ingen i min nära umgängeskrets som är gay eller bi (bara vänners vänner typ)
    • Alltid dragits mer åt ’vackra’, lite mystiska killar mer än ’macho’ som verkar vara det vanliga bland heteropar. De flesta män finner jag inte attraktiva, men ett flertalet tjejer har jag nog känt lite attraktion till…
    • Tycker själv jag är så ful så jag faktiskt vid något tillfälle avvisat en kille som flirtade med mig… Bara av den anledningen att jag inte var värd en så vacker kille som han. Ångrade mig direkt efter.

    Känner mig nu så gammal och förbi mina bästa år. Får ibland ångest att jag inte vågade mer som ung.. 🙁

    Om någon har något uppmuntrande att skriva skulle jag vara glad, annars var det iallafall skönt att få öppna upp mig med tankar jag aldrig delat med någon tidigare.

     

     

     

     

    • Alltid känt mig ful (har blivit ’raggad’ på men vågar antingen inte nappa eller känner mig inte värd det pga min ’fulhet’)
    • Inbillat mig själv att jag inte är intresserad av relationer för att jag är rädd att blotta mina känslor och bli avvisad
    • Mest fått förälskelsekänslor och känt attraktion för killar men, en och annan tjej . Har då tryckt bort dessa känslor för jag vill inte bli sedd som lesbisk eller bi. Har ingen i min nära umgängeskrets som är gay eller bi (bara vänners vänner typ)
    • Alltid dragits mer åt ’vackra’, lite mystiska killar mer än ’macho’ som verkar vara det vanliga bland heteropar. De flesta män finner jag inte attraktiva, men ett flertalet tjejer har jag nog känt lite attraktion till…
    • Tycker själv jag är så ful så jag faktiskt vid något tillfälle avvisat en kille som flirtade med mig… Bara av den anledningen att jag inte var värd en så vacker kille som han. Ångrade mig direkt efter.

    Känner mig nu så gammal och förbi mina bästa år. Får ibland ångest att jag inte vågade mer som ung.. 🙁 Om någon har något uppmuntrande att skriva skulle jag vara glad, annars var det iallafall skönt att få öppna upp mig med tankar jag aldrig delat med någon tidigare.

    Då är jag intresserad av att veta vad det är som skulle göra dig fulare än genomsnittet?

    Trådstartaren

    Då är jag intresserad av att veta vad det är som skulle göra dig fulare än genomsnittet?

    Hm… vill inte avslöja något så att någon skulle känna igen vem jag är. Men icke symmetriskt-ansikte.. flertalet vanprydande ärr på kroppen.. (nej jag har inte självskadat).

    Visst kan jag nu när jag är äldre tänka ibland att jag förmodligen dömmer mitt utseende hårdare än andra gör, men alltså jag är VERKLIGEN ful. Inte bara lite, utan väldigt.

    Fast… jag har fått höra komplimanger som säger annat från människor, men jag kan inte ta in det. Min egen uppfattning sitter så hårt liksom. Vet inte var allt detta självförakt kommer ifrån.

    Kanske är det så att jag inte är så ful  som jag själv tycker men det går inte att tänka bort. Jag blir överväldigad av dessa känslor och de sätter stopp för att kunna slappna av och ’vara mig själv’.

    Hej

    Det är lite synd att så många människor låter sej styras av sina rädslor.Men samtidigt är det naturligt att man lär sej undvika sånt som gör ont.Jag känner så väl igen ditt sätt att tänka.När jag läser din text,så kunde jag ha skrivit den själv.Jag har aldrig känt mej attraktiv eller intressant,men folk verkar gilla mej ändå och jag har aldrig riktigt förstått varför.Med åren har jag förstått att problemet ligger hos mej själv.Jag har svårt att lita på människor och vill helst hålla en viss distans,men om man önskar sej nära relationer,så är det inte särskilt effektivt att hålla människor på avstånd.Man måste försöka våga att bjuda in människor i sitt liv och ta risken att man kan bli bränd.

    Jag kan förstås önska att jag insett det här tidigare i livet.Efter att ha levt ensam hela livet och blivit van vid det,så känner man inget större intresse längre och det känns osannolikt att det som aldrig hänt tidigare plötsligt skulle hända nu.Risken finns att man blir så bekväm med att vara ensam och alltid göra som man själv vill att man inte ens vill ha nån relation längre.Det blir svårare att anpassa sej och man blir alltmer kräsen och till slut orkar man inte ens bli intresserad.Man ger upp och hittar andra saker i livet att fokusera på.Man kan ha ett bra liv även om man lever ensam.

    Trådstartaren

    Hej Det är lite synd att så många människor låter sej styras av sina rädslor.Men samtidigt är det naturligt att man lär sej undvika sånt som gör ont.Jag känner så väl igen ditt sätt att tänka.När jag läser din text,så kunde jag ha skrivit den själv.Jag har aldrig känt mej attraktiv eller intressant,men folk verkar gilla mej ändå och jag har aldrig riktigt förstått varför.Med åren har jag förstått att problemet ligger hos mej själv.Jag har svårt att lita på människor och vill helst hålla en viss distans,men om man önskar sej nära relationer,så är det inte särskilt effektivt att hålla människor på avstånd.Man måste försöka våga att bjuda in människor i sitt liv och ta risken att man kan bli bränd. Jag kan förstås önska att jag insett det här tidigare i livet.Efter att ha levt ensam hela livet och blivit van vid det,så känner man inget större intresse längre och det känns osannolikt att det som aldrig hänt tidigare plötsligt skulle hända nu.Risken finns att man blir så bekväm med att vara ensam och alltid göra som man själv vill att man inte ens vill ha nån relation längre.Det blir svårare att anpassa sej och man blir alltmer kräsen och till slut orkar man inte ens bli intresserad.Man ger upp och hittar andra saker i livet att fokusera på.Man kan ha ett bra liv även om man lever ensam.

     

    Exakt.. Alla de här tankarna har jag också haft. Att jag blivit så van att vara ensam så att jag inte vill anpassa mig till någon. Någon gång i mina tidiga tonår längtade jag efter kärlek, sedan när åren gått så tycker jag inte att det är värt det att kompromissa. och de gånger jag börjar drömma om att uppleva kärlek och ömsesidig attraktion så får jag nästan ångest av det, för det kommer så plötsligt, är så ovant att tänka på. Runtom mig ser jag så många som varit i relationer, och flirtat och liksom haft det mindsetet- som känns så främmande för mig.

    När väl en sådan situation uppstår för mig där det verkar finnas någon ömsesidig attraktion så känns det helt enkelt för stort och främmande och skrämmande. Jag är verkligen också en person som grubblar mycket. Ibland uppfattar jag många runtommig som att de har enklare att inte övertänka saker och bara ’hänga med’ i det som sker. Jag tror mycket beror på min självkänsla. Med en tuff start i livet. Jag är ständigt självkritisk och rädd för att inte duga och att göra bort mig.

    Jag önskar jag kunde hitta en balans mellan att vara förlika mig med tanken att jag kanske kommer vara själv för alltid- och samtidigt vara modig och trygg nog att kunna ta ett tillfälle som ges när det känns rätt, att få uppleva någon typ av ’kärlek’.

     

     

    Trådstartaren

    Någon mer som kan ge mig några uppmuntrande ord? Någon som har varit med om liknande men som mår bättre?

    Hur gör jag en förändring. Hur vågar jag göra det bästa av mitt liv? Hur vågar jag jobba förbi rädslor?

    Att jag mår så dåligt beror nog mycket på mitt dåliga självförtroende, eller är det självkänsla? Iallafall, känslan av att jag inte duger i andras ögon. Jag är aldrig bra nog. 🙁

    Att lära sej själv att man är bra nog, att man duger, kan vara svårt,om man inte har det med sej från början.Förändring kan också vara krångligt.Det blir så enkelt att göra som man brukar,men det leder bara till att man blir kvar på samma plats.Tråkiga upplevelser och ”käftsmällar” kan göra att självkänslan sjunker.Kanske måste man lära sej att strunta i vad människor runt omkring en tycker,men det hänger såklart ihop med hur stort behov man har av bekräftelse från andra.

    Det enda sättet att ta sej förbi rädslor är tyvärr att utmana dom.Att utsätta sej för det som man är rädd för och träna på det.Man kan inte sitta hemma och ”tänka bort” sin rädsla.Att ta sej utanför sin ”comfort zone” kan vara skrämmande och obehagligt,men om man tänker på att människor man möter kanske också är utanför sin,dom kanske också är ute och tränar,så kan det bli lite enklare.Vi är alla människor och vårt sätt att tänka är ofta väldigt likartat.

    Till sist,så är sättet vi ser på oss själva och sättet andra ser på oss oftast väldigt olika.Oftast kanske människor omkring oss inte lägger märke till oss alls,eftersom de är så upptagna av sej själva och hur dom tror att människor ser dom………

    Lycka till och försök göra det bästa av ditt liv.Det är du värd.

    Trådstartaren

    Att lära sej själv att man är bra nog, att man duger, kan vara svårt,om man inte har det med sej från början.Förändring kan också vara krångligt.Det blir så enkelt att göra som man brukar,men det leder bara till att man blir kvar på samma plats.Tråkiga upplevelser och ”käftsmällar” kan göra att självkänslan sjunker.Kanske måste man lära sej att strunta i vad människor runt omkring en tycker,men det hänger såklart ihop med hur stort behov man har av bekräftelse från andra. Det enda sättet att ta sej förbi rädslor är tyvärr att utmana dom.Att utsätta sej för det som man är rädd för och träna på det.Man kan inte sitta hemma och ”tänka bort” sin rädsla.Att ta sej utanför sin ”comfort zone” kan vara skrämmande och obehagligt,men om man tänker på att människor man möter kanske också är utanför sin,dom kanske också är ute och tränar,så kan det bli lite enklare.Vi är alla människor och vårt sätt att tänka är ofta väldigt likartat. Till sist,så är sättet vi ser på oss själva och sättet andra ser på oss oftast väldigt olika.Oftast kanske människor omkring oss inte lägger märke till oss alls,eftersom de är så upptagna av sej själva och hur dom tror att människor ser dom……… Lycka till och försök göra det bästa av ditt liv.Det är du värd.

     

    TACK!!! Jag fick tårar i ögonen av ditt svar. Det här ville jag höra. Jag ska försöka att inte förstora upp min rädsla… och helt enkelt våga utmana mig själv. Det är lätt som du säger att man tror att man är ensam i sina rädslor, men det finns säkerligen fler som känner och tänker som jag.

    Det är en process. Men att jag vågade vara såhär ärlig (om än anonymt på internet) känner jag kan vara ett steg i rätt riktning.

    Trådstartaren

    Stör mig på att jag är så hämmad alltså. Jag vill liksom våga.. inte avvisa de som jag finner attraktiva som visar intresse för mig. Ursäkta för bombningen här på forumet, men jag måste skriva av mig..

    Känner ofta pga mitt dåliga mående att mitt liv är över, men sen tänker jag att- nej om livet redan är ’över’, men jag inte har dött än- varför inte bara leva, och våga kasta sig ut…? Jag har inget att förlora. sägs det. Hmm… jag måste sluta övertänka och bara ’göra’ istället.

    Kan tillägga att mina orostankar inte bara kretsar kring kärlek och attraktion utan kring mycket annat i mitt liv. Trött på att leva i mitt huvud.

    Det är nyttigt att sätta ord på sina tankar och få ner dom på papper.Det kan hjälpa att se sina tankar lite ”utifrån” och kanske få ett nytt perspektiv på dom.Jag tror inte att det är fel att prioritera sej själv ibland.Stanna upp lite och fråga sej själv vad man vill med sitt liv och vad som är viktigt för en.Livet väntar inte medan man tänker och det är tråkigt att behöva ångra saker man inte gjort,men som man egentligen velat göra.Nu menar jag inte att man ska bli en hänsynslös egoist.Såna finns det nog av redan.Man kan ta för sej av livet på ett hänsynsfullt sätt och man får bara en chans,så det gäller att använda den och avnjuta livet som det smörgåsbord av möjligheter det faktiskt är.Jag önskar bara att jag var bättre på att följa mina egna råd……….

    Trådstartaren

    Det är nyttigt att sätta ord på sina tankar och få ner dom på papper.Det kan hjälpa att se sina tankar lite ”utifrån” och kanske få ett nytt perspektiv på dom.Jag tror inte att det är fel att prioritera sej själv ibland.Stanna upp lite och fråga sej själv vad man vill med sitt liv och vad som är viktigt för en.Livet väntar inte medan man tänker och det är tråkigt att behöva ångra saker man inte gjort,men som man egentligen velat göra.Nu menar jag inte att man ska bli en hänsynslös egoist.Såna finns det nog av redan.Man kan ta för sej av livet på ett hänsynsfullt sätt och man får bara en chans,så det gäller att använda den och avnjuta livet som det smörgåsbord av möjligheter det faktiskt är.Jag önskar bara att jag var bättre på att följa mina egna råd……….

    Tack för ditt svar! Självklart ska man inte vara hänsynslös och egoistisk, det tycker inte jag heller. Samtidigt har jag nog i vissa fall lite för lite ’respekt’ för vad jag själv vill. Jag vill jobba på att tycka om och värdesätta mig själv, så att jag vågar försöka göra mig själv lyckligare.

    Trådstartaren

    De här tankarna som kommit upp ibland i mitt liv om att jag kan vara bi eller gay… jag är rädd att jag skulle bli hatad/sämre behandlad av mina vänner/familj om det var så och de fick reda på det. Alltså… Jag vet inte varför. Jag kanske överdriver min oro för det, men jag är rädd för det.

    Jag är vittne till homofobiska attityder i min närhet om man säger så. Inte av alla mina närmaste, men en del av dessa. 🙁

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 27 totalt)
26

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.